Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - David - David, den helige, Vestmanlands apostel - David från Dinant - David från Augsburg, mystiker - David, Jorisz - David, Franz - David, Kristian Georg Natan, dansk statsman - 1. David, Jacques Louis, fransk historiemålare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
honom författade psalmer, af hvilka <sp>psaltaren<<</sp> till
större delen består och hvilka, jämte hans historia,
utgöra de vigtigaste bidragen till kännedomen af hans
karakter. I dem finner man lösningen af motsatserna
i D:s karakter, och i dem framstår han såsom ett
lysande exempel på Guds trofasta ledning och frälsande
nåd. E. J. Ö.
David, den helige, Vestmanlands apostel, var, enligt
traditionen, en cluniacensmunk af engelsk börd och lär
hafva kommit till Sverige på 1020-talet. Han arbetade
såsom missionär först i södra delen af landet och
sedan i Vestmanland samt hade der sitt stamhåll
på det ställe i Snefringe härad, der Munktorps
kyrka nu står. I kyrkans granskap finnes en källa,
i hvilken han lär hafva döpt de omvände. D. afled
sannolikt 1082.
David från Dinant [dinang], mystisk-panteistisk
skriftställare under medeltiden, sannolikt tillhörande
"den hel. andes sekt". Han tyckes hafva närmare
utvecklat det teologiska system, som framställdes af
panteisten Amalrik af Bena. Hans åsigter fördömdes
på synoden i Paris 1209. Jfr C. U. Hahn "Geschichte
der ketzer im mittelalter", 1850, th. 3, s. 189
o. f. J. H. B.
David från Augsburg, mystiker, en af franciskanordens
förste lärare i Tyskland, lefde först i Regensburg,
der han var lärare och vän till Berthold från
Regensburg, och vistades från 1243 i Augsburg,
hvarest han dog 1271. Utom en mängd latinska skrifter
författade han asketiska verk på tyska (en del af
dem utgåfvos af Pfeiffer i "Deutsche mystiker des
13:ten jahrhunderts", 1845). D. anses af Pfeiffer
såsom författare äfven till Schwabenspiegel.
David, Jorisz, nederländsk svärmare, f. 1501, slöt
sig först till vederdöparna, men bildade sedermera
en egen sekt, hvilken dyrkade honom som ett Guds
sändebud på jorden. Denna sekt, hvars medlemmar
kallades davidister eller joriszianer, förföljdes
på det grymmaste sätt af nederländska regeringen. 1542
skref D. arbetet Woenderboek, som vållade, att han
måste fly. Sedermera uppehöll han sig, under namn af
"Johann von Brügge", i Basel, der han öfvergick till
den reformerta kyrkan. D. afled 1556. Tre år efter
hans död blefvo hans lik och hans skrifter uppbrända.
David (Davidis), Franz, österrikisk predikant,
uppträdde 1566 i Siebenbürgen såsom förkunnare af
socinianernas lärosatser och blef till följd deraf
dömd till lifstidsfängelse. Död 1579. Hans anhängare
kallade sig davidister.
David, Kristian Georg Natan, dansk statsman och
nationalekonom, föddes d. 16 Jan. 1793 i Köpenhamn
af judiska föräldrar, men öfvergick vid mogen ålder
till kristendomen. 1823 blef han filos. doktor och
1830 professor i statsekonomi. 1834 upprättade han
veckobladet "Fädrelandet", som blef ett liberalt
oppositionsblad, och i förening med J. Hage stod
han sedermera i spetsen för detsammas redaktion till
1839. År 1835 ådrog han sig ett tryckfrihetsåtal, och
ehuru han frikändes, miste han till följd deraf sitt
ämbete. 1840 blef D. medlem af fångvårdskommissionen,
1849–58 var han öfverinspektör för fängelserna och
medverkade som sådan till åtskilliga reformer,
förnämligast till cellfängelsesystemets
införande. 1840 blef han borgarerepresentant
(medlem af "byrådet") i Köpenhamn och var
1841–49 rådman (medlem af magistraten). 1840–46
var han ständerdeputerad; men enär han alltmer
aflägsnade sig från det liberala partiet, föll
han igenom vid valet till den grundlagsstiftande
riksförsamlingen, 1848. Han blef dock kungavald
medlem af nämnda riksdag, kämpade der häftigt
mot de nya valrättsbestämmelserna, såsom allt för
demokratiska, och var en af de nio, som protesterade
mot grundlagen. 1849–52 hade han säte i folketinget,
hvarest han i synnerhet deltog i debatterna om
finansiella frågor. 1854 blef han chef för statistiska
byrån och 1858 nationalbankdirektör, hvilka ämbeten
han innehade till sin död. Som kungavaldt riksråd
(1854–66) kämpade han 1856 med värma mot de elfva
slesvig-holsteinarnas (Scheel-Plessen m. fl.) förslag
om revision af "fällesforfattningen" (författningen
för hela monarkien), men hörde eljest till den
konservativa helstatsoppositionen och motsatte sig
1863 November-författningen för konungariket och
Slesvig. Efter kriget 1864 blef D. finansminister. På
denna post förde han, emot riksrådet, regeringens
talan i de nya grundlagsförhandlingarna. Med
stor ifver sökte han åvägabringa ett afgjordt
konservativt landsting, emedan han "lige så meget
afskyede den kofteklädte absolutisme som tidligere
den purpurklädte". Då han icke kunde genomdrifva sin
mening, drog han sig tillbaka, i Nov. 1865. 1866–70
blef han af sina f. d. motståndare, som icke ville,
att riksdagen skulle gå miste om hans sakkunskap, vald
till landtingsman för Köpenhamn. Som statsekonomisk
författare skref D. åtskilliga smärre afhandlingar,
dels i "Statsökonomisk archiv", som han utgaf 1826–29,
och "Nyt Statsökonomisk archiv", hvilket utgör en
fortsättning (1841–43) af det förra, och dels i
"Fädrelandet". Dessutom var D. 1826–28 en aktad
anmälare af dramatisk literatur. Han skref äfven
några fosterländska sånger. Död i Köpenhamn d. 18
Juni 1874. E. Ebg.
1. David, Jacques Louis, fransk
historiemålare, föddes d. 31 Aug. 1748 i Paris
och fick sin första undervisning hos sin frände
Boucher, hvars gratiösa manér också spåras i hans
ungdomsarbeten. Han var dock föga tillfredsställd
med nämnda skola och flyttade derför snart till
J. M. Vien, i hvars atelier början till ett slags
opposition mot förfallet redan var gjord. D. arbetade
länge utan framgång, tills han slutligen, 1774,
vann ett pris, som satte honom i tillfälle att året
derpå begifva sig till Rom, der han började studera de
italienske naturalisterna, särskildt Caravaggio samt
dennes franske efterföljare Valentin, och frukten
deraf visade sig i hans S:t Rochus, som anropar den
hel. jungfrun om hjelp för de pestsmittade (1779,
Marseille). Af de konstarkeologiska forskningar,
som vid denna tid pågingo uti Italien, tilltalades
emellertid äfven D. på det lifligaste, och inom
kort hängaf han sig helt och hållet åt antikens
studium. 1780 återkom han till Paris och utställde
någon tid derefter Den tiggande Belisarius samt
Andromache vid Hektars lik, hvilka arbeten angåfvo
det område, der han framdeles företrädesvis skulle
hemta sina
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
