Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Debuskop - Début - De but en blanc, Fr., midt i pricken. Se But - Décade - Décadence - Décadi - Decaen, Claude Théodore, fransk general - Decagynia - Decaisne - Decameron - De Camps, Louis Marie, generalmajor - Decamps, Alexandre Gabriel, fransk målare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
väfda tyger o. d. Det är grundadt på samma princip som
kaleidoskopet och består af två silfverspeglar, som
äro ställda i 36° vinkel mot hvarandra samt infattade
i en nedtill öppen låda. Genom en öppning i lådans
lock kan man se mellan båda speglarna. När lådan
placeras ofvanpå en teckning, ser man i speglarna
flere bilder af teckningen, ordnade på ett symmetriskt
sätt, så att det hela bildar ett mönster. R. R.
Début [-by], Fr. (egentl. den första stöten i vissa
spel, af but, mål), början, första uppträdandet (af
en skådespelare, sångare, författare o. s. v.). –
Debutera (Fr. débuter), uppträda för första gången,
– Debutant, person, som för första gången uppträder
offentligt (t. ex. på scenen).
De but en blanc, Fr., midt i pricken. Se But.
Décade [-kad], Fr., tiotal, särskildt tiodagsveckan
i den franska republikanska kalendern. Se Dekad.
Décadence [-dangs], Fr., l. Dekadans (af
Med. Lat. decadentia, af decadere, nedfalla),
aftagande, fall, förfall.
Décadi, Fr. (af Grek. deka, tio, och Lat. dies,
dag), den tionde dagen i den republikanska veckan,
motsvarande söndagen. Den var egnad åt hvilan och åt
"öfningar i dygden".
Decaen [dökang], Claude Théodore, fransk general,
f. 1811, inträdde 1829 i hären, kämpade 1830–31 och
1851–54 i Alger samt 1855 på Krim. Under sistnämnda
krig avancerade han till brigadgeneral. Sedermera
deltog han i fransk-italienska kriget
1859. Efter slaget vid Magenta utnämndes han till
divisionsgeneral, och i drabbningen vid Solferino
vann han stor ära, då han, jämte La Motterouge, fäste
segern vid fransmännens redan vikande fanor. 1870
anförde D. mot tyskarna 4:de divisionen af Bazaines
kår. Den 12 Aug. fick han befälet öfver denna kår,
men blef redan d. 14 s. m. dödligt sårad i slaget
vid Courcelles och dog tre dagar derefter.
Decagynia l. Dekagynia (af Grek. deka,
tio, och gyne, qvinna), bot., en inom någon af
de tretton första klasserna i Linnés sexualsystem
förekommande ordning, som kännetecknas deraf att
dithörande växter hafva tio pistiller i hvarje
blomma. Sådana växter kallas dekagynister, och deras
blommor dekagyniska.
Decaisne [dökän]. 1) Henri D., fransk målare, f. 1799,
d. 1852, studerade hos David, Girodet och Gros samt
förvärfvade sig ett framstående namn såsom historie-
och porträttmålare. Bland hans arbeten må nämnas
Milton, dikterande "Det förlorade paradiset" för
sina döttrar. – 2) Joseph D., den förres broder,
fransk botaniker, f. 1807 i Bruxelles, sedan 1847
medlem af franska vetenskapsakademien och sedan
1851 professor vid Jardin des plantes i Paris, har
inlagt stor förtjenst särskildt på den beskrifvande
botanikens, växtfysiologiens och den använda
botanikens områden. Skrifter: Flore élémentaire des
jardins et des champs (1855), Le jardin fruitier
du muséum etc. (1857–72), Manuel de l’amateur des
jardins (jämte Naudin, 1862–72) samt Traité général
de botanique descriptive et analytique (med Le Maout,
1867) m. fl.
Decameron, titeln på en samling noveller af
Boccaccio.
De Camps [dö kangs], Louis Marie, generalmajor,
Karl XIV Johans förtrogne, föddes d. 14 Jan. 1765
i den franska staden Pau, hvarest han fick
skolundervisning till 1781, då han begaf sig till
Spanien, der han som handelsbiträde och handlande
vistades omkr. tio år. Återkommen till Frankrike i
början af 1790-talet, ingick han i krigstjenst. Från
1805 tillhörde han marskalk Bernadottes närmare
omgifning, som handsekreterare, affärsbiträde och
enskild förtrogen. 1808 fick han öfverstelöjtnants
grad. När Bernadotte 1810 blifvit vald till svensk
kronprins, erhöll D. uppdrag att sälja hans gods i
Frankrike, hvarefter han 1811 anlände till Stockholm,
der rum upplätos åt honom på kongl. slottet. Han
erhöll nu i svensk tjenst sin förra officersgrad,
blef kronprinsens adjutant och åtföljde honom som
sådan till Åbo, när prinsen der skulle möta kejsar
Alexander. D. fick öfverstes titel 1814, blef
generalmajor och förste adjutant hos konungen 1815
samt adlades i Sverige 1824. År 1828 öfvergick han
till lutherska kyrkan. Under sina tio sista lefnadsår
bodde D. på Karl Johans egendom Kil å Värmdön,
hvarest han dog d. 20 Mars 1844. – D. gjorde ingen
egentlig militärtjenst i vårt land; men han var Karl
Johans enskilde förtroendeman och har som sådan en
plats i Sveriges häfder. Genom honom gingo konungens
aldra privataste meddelanden, välgörenhetsåtgärder
o. s. v., och åt honom vår en tid äfven anförtrodd en
"halfofficiel" uppsigt öfver den del af hufvudstadens
press, som reproducerade teckningar. Han var Karl
Johans trognaste tjenare och tillgifnaste vän, men
missbrukade aldrig denna ställning och var derför till
sin död följd af allmän aktning. Karl Johan kallade
honom sin "dibroder" – D. var dock två år yngre –, och
en tämligen allmänt spridd förmodan gjorde honom rent
af till konungens broder. Den slägtförbindelse, som
egde rum emellan dem, har dock af en med förhållandena
väl bekant forskare antagits bestå deri att D. var
broder till Karl Johans styfmor. D:s porträtt,
infördt i Ny illustrerad tidning 1877, efter ett
i familjens ego befintligt original, motsäger
likväl ej antagandet af ett närmare blodsband.
H. W.
Decamps [dökang], Alexandre Gabriel, fransk
målare, f. 1803 i Paris, började sina studier hos
akademikern Abel de Pujol och utbildade sig inom
kort till en originel och mångsidig konstnär, som
intog en sjelfständig plats mellan klassicister och
romantiker. Färgens verkan var för honom hufvudsaken,
och hans förmåga som kolorist fick sin näring och
utveckling genom en resa (1827–28) till Konstantinopel
och Mindre Asien. Från dessa trakters soluppfyllda
luft hemförde han minnen, hvilka han sedan öfversatte
i underbara färgstycken: Nattvakten i Smyrna, Barn,
som leka med en sköldpadda, Den turkiska byskolan,
Josef säljes af sina bröder, Eleasar och Rebecka
m. fl. Genom dessa och andra dylika arbeten blef
han den förste, som införde orientaliska ämnen i den
franska konsten, i hvilken de sedan spelat en stor
rol. Derjämte egnade han en liflig uppmärksamhet åt
djurens lif och målade på ett
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
