Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Déclaration des droits de l'homme - Déclaration des quatre articles - Declaration of independence - Declaration of indulgence - Declaration of rights - Déconfiture - De Cort, Franz, belgisk skald - Decorum - Decourcelle, Adrien, fransk dramatisk författare - Décrépit - Decrescendo - Decubitus, Lat., med. Se Liggsår. - Decumates agri - Decuria - Decurio - De dato - Dedecker, Pierre Jacques Francois
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
menniskaris naturliga och oförgripliga rättigheter:
jämnlikhet, frihet, personlig säkerhet, eganderätt
och rätt till motvärn mot förtryck. Det var Lafayette,
som efter mönstret af den amerikanska "Declaration
of independence", föreslog, att en sådan förklaring
skulle intagas i konstitutionen. Dess rubrik är något
olika i de olika författningarna: Déclaration des
droits de l’homme et du citoyen (1791), Déclaration
des droits de l’homme (1793) och Déclaration des droits
et des devoirs de l’homme et du citoyen (1795). 1795
års lagstiftare, som hade fått erfara, att menniskorna
visste sig hafva rättigheter, påpekade, att de äfven
hafva skyldigheter. J. Th. W.
Déclaration des quatre articles [-siång dä kattör
artiköl], statsr., "de fyra artiklarnas förklaring",
en af Bossuet redigerad och af ett franskt kyrkomöte
i Paris d. 19 Mars 1682 utfärdad förklaring (i
fyra artiklar), i hvilken det franska presterskapet
framställde sina åsigter rörande förhållandet mellan
staten och påfvestolen. Jfr Gallikanska kyrkan.
J. Th. W.
Declaration of independence [diklaresjön åv
indipendens], statsr., "oafhängighetsförklaring",
namn på den af Nord-Amerikas Förenta staters kongress
d. 4 Juli 1776 utfärdade högtidliga förklaringen
att de "förenade kolonierna voro och hade rätt
att vara fria och oafhängiga stater". Förenta
staternas sjelfständiga politiska tillvaro räknas
från den dag, då denna förklaring utfärdades.
J. Th. W.
<b>Declaration of indulgence</i> [diklaresjön åv
indöldjens], statsr., "fördragsamhets-förklaring",
namn på det af Karl II i England 1672 egenmäktigt
utfärdade toleransedikt, som upphäfde de kyrkliga
strafflagarnas verksamhet mot dissenters. 1673
tvang parlamentet konungen, som misstänktes för att
med sin fördragsamhet vilja gynna företrädesvis
katolikerna, att återtaga förordningen.
J. Th. W.
Declaration of rights [diklaresjön åv räjts], statsr.,
"rättighetsförklaring", namn på deri urkund, i
hvilken den utomordentliga engelska riksförsamlingen
("the convention") 1689 fastställde grunddragen af
författningen och som d. 13 Febr. s. å. förelades
Vilhelm af Oranien och Maria till antagande, när
kronan erbjöds dem. Sedan församlingen konstituerat
sig till lagligt parlament, föredrogs denna till
formen revolutionärt tillkomna urkund, för att få
laga form, under namnet Bill of rights. Se Bill
2). J. Th. W.
Déconfiture [dekångfityr] l. Dekonfityr, Fr. (af
deconfire, Med. Lat., disconficere, fullständigt
nedgöra), nederlag, stor motgång.
De Cort, Franz, belgisk skald, f. 1834, utgaf 1857
tillsammans med Jan van Ryswyck den liberala tidningen
"De grondwet", öfvertog 1858 redaktionen af "Schelde"
och blef 1861 sekreterare hos generalauditören
vid militärdomstolen i Bruxelles. Död 1877. Från
1862 redigerade han den pedagogisk-literära
månadsskriften "De toekomst". Hans sånger utmärka
sig för originalitet, och hans öfversättningar af
dikter från främmande språk äro förträffliga. Under
flere år utgaf han en synnerligen omtyckt almanack,
"Jan en Alleman". Af hans diktsamlingar må nämnas
Liederen (1857–59), De schoonste
liederen van Robert Burns (1862), Zingzang (1866) och
Liederen (1868; 2:dra uppl. 1872).
Decorum, Lat. (af decorus, passande, af decor,
anständighet), det passande; anständighet. Jfr
Dekorera.
Decourcelle [dökoursäl], Adrien, fransk dramatisk
författare, f. 1824, ingick tidigt vid teatern samt
uppträdde i komedier och vådeviller. Ensam eller
tillsammans med andra har han skrifvit omkr. femtio
stycken, bl. a. La joie de la maison (tills. med
Bourgeois, 1855; "En liten skatt") och Je dîne chez ma
mère (tills. med Thiboust, s. å.; "Jag äter middag
hos min mor").
Décrépit [dekrepi], Fr. (af Lat. decrepitus,
utlefvad), utlefvad, orkeslös, ålderdomssvag. –
Décrépitude [-tyd], orklöshet, ålderdomssvaghet.
Decrescendo, förkortadt Decresc., Ital., musikt.,
aftagande i styrka. Tecknas äfven >.
Decubitus, Lat., med. Se Liggsår.
Decumates agri, Lat., "tiondelandet", var, enligt
Tacitus, benämningen på den af romarna i 1:sta
årh. e. Kr. eröfrade landsträckan mellan öfre Donau
och mellersta Rhen. Denna landsträcka utskiftades
till romerska veteraner och galliska nybyggare,
hvilka till ersättning skulle lemna tionde af jordens
afkastning. På norra sidan af detta romerska gränsland
fans en mur (kallad vallum Hadriani), hvilken var
uppförd till skydd mot Germaniens vilda horder. 230
e. Kr. började D. inkräktas af alemannerna, och efter
kejsar Probi död (282) kom det helt och hållet i
deras våld.
Decuria, Lat., dekurie, betecknade företrädesvis och
ursprungligen en afdelning af tio ryttare. Indelningen
i decurier användes ofta i Rom äfven i andra fall,
t. ex. i afseende på curier, senatorer, riddare
äfvensom domare och kollegiala myndigheter. På
tiotalet hölls dock ej alltid så noga. – I
den ryktbara macedoniska falangen var dekurie
namnet på en rote peltaster (lätt väpnade) på åtta
man. Jfr Falang.
R. Tdh. C. O. N.
Decurio, Lat., dekurion, befälhafvare öfver en
dekurie; senator i municipierna och kolonierna.
De dato, Lat., förkortadt d. d., från innevarande dag
(på vexlar o. d.). Se Dato.
Dedecker, Pierre Jacques François, belgisk statsman
och skriftställare, f. 1812, fick sin uppfostran
i jesuitskolor, idkade sedermera filosofiska och
juridiska studier samt slog sig derefter ned som
advokat i Gent. 1839 blef han medlem af riksdagens
andra kammare, dit han sedan omvaldes ända till
1866. Ehuru D. i de allra flesta fall afgjordt slöt
sig till det klerikala partiet, drefs han dock af sin
böjelse för ett konstitutionelt styrelsesätt att söka
medla mellan de klerikale och de liberale. 1855–57
var han inrikesminister i Vilains moderat-klerikala
kabinett. Derefter inlät han sig på finansiella och
industriella företag: bl. a. var han administrator
vid den Lagrandska banken. Efter denna banks fall, som
väckte mycken förtrytelse, blef han guvernör i Limburg
(1871). Men hans befordran framkallade en allmän
ovilja, som yttrade sig bl. a. i gatuoroligheter,
och D. såg sig föranlåten att taga afsked. Utom
broschyrer och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
