Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Degeneration. 2. Patol. anat. En sjuklig kemisk och fysikalisk förändring eller försämring af kroppens olika väfnader och elementardelar - Degenerera, urarta, vanslägtas, försämras. Jfr Degeneration - Degenfeld, Kristoph Martin - Deger, Ernst
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
korn. Förändringen uppträder företrädesvis i
körtlarnas (t. ex. lefverns och njurarnas)
epitelceller, vid inflammatoriska tillstånd,
infektionsfebrar o. s. v. De förändrade delarna
kunna återgå till normalt tillstånd eller,
vid högre grader, undergå en fullständig kornig
sönderfallning (molekulär eller kornig detrit).– 2)
Fettdegeneration. Vid en sådan uppträda i cellerna
små, till en början mera spridda fettkorn, hvilka
bildas på bekostnad af cellernas ägghviteartade
grundsubstans (protoplasma). Fettkornen tilltaga
mer och mer i antal, cellerna förändras till små
klumpar af fettkorn och sönderfalla slutligen, i
det kornen blifva fria (fettdetrit). På enahanda
sätt förändras äfven andra elementardelar,
t. ex. muskeltrådar. Vid s. k. "fetthjerta"
är det denna degeneration, som försiggår i
hjertmuskulaturen. Från fettdegenerationen måste
man skilja den s. k. fettinfiltrationen eller
fettretentionen, hvarvid cellerna i sig upptaga fett,
utan att förstöras. Fettet sammanflyter i dem till
stora droppar, som kunna helt och hållet uppfylla
cellerna; men dessa kunna åter afgifva detta fett och
återgå till normalt tillstånd och funktion. Denna
förändring försiggår ofta i lefvercellerna, och
hos feta personer är det på en sådan förändring
företrädesvis af underhudsbindväfvens celler, som den
mer eller mindre starka ansvällningen af kroppens
olika delar beror. – 3) Pigmentdegeneration. Vid
denna innehålla cellerna små, antingen gulaktigt
röda eller mörkt brunröda, ända till svarta korn
(hematoidin, melanin), hvilka härstamma från blodets
färgämne, som på ett eller annat sätt utträngt
ur kärlen, t. ex. vid blödningar, och sedermera
upptagits af cellerna. I lindrigare grader är denna
förändring af föga betydelse, men i högre grader leder
äfven den till cellernas undergång. I vissa väfnader
hålla cellerna normalt pigment, såsom i ögats iris
och åderhinna, i öfverhuden, särskildt hos negrer
o. s. v. (se Pigment). – 4) Amyloid-degeneration
(se d. o.), en patologisk förändring af de finare
kärlens väggar äfvensom af cellerna i flere af
kroppens organ, såsom mjelten, lefvern, njurarna
o. s. v. Den beror på afsättande af amyloid i de
nämnda delarna. – 5) Slemdegeneration uppträder
företrädesvis i slemhinnornas och deras körtlars
epitelceller, hvilka under vissa retningstillstånd,
såsom katarrer, i abnorm mängd dels afsöndra en
slemmig massa, dels sjelfva förvandlas till en
sådan. Slemdegeneration inträffar emellertid äfven
under sjukliga förhållanden i mellansubstansen
mellan cellerna i de fasta väfnaderna, bindväf,
brosk, ben och särskildt i flere slags svulster, och
derigenom kunna större eller mindre slemfyllda hålor
(cyster) uppstå. Slemmet kännetecknas kemiskt deraf
att det håller mucin. – 6) Kolloid-degenerationen
har mycken likhet med slemdegenerationen, men vid den
förra bildas ej mucin. Den uppträder företrädesvis i
celler och i muskeltrådar, hvilka dervid förvandlas
till en homogen, färglös, mattglänsande substans,
som är en ägghvitesubstans (natron-albuminat),
men har ett limliknande utseende, hvilket gifvit
anledning till namnet (af Lat. colla, lim).
Synnerligen vanlig är kolloid-degenerationen i
sköldkörteln på halsen, och den betingar der ofta
struma. – 7) Fibrinös eller krupös degeneration
består deri att celler, företrädesvis ytceller,
epitelceller, vid vissa slag af inflammation
förvandlas till en substans, som liknar fibrin. – 8)
Kalkdegeneration l. förkalkning beror på aflagring af
kalksalter i förut förändrade, vanligen på ett eller
annat sätt redan degenererade delar, hvilka dervid
kunna blifva benhårda eller stenhårda (petrifikation,
konkrementbildning), utan att ega verklig benväfnads
byggnad. – De olika slagen af degeneration uppträda
ofta i kombination med hvarandra.
Man använder ofta benämningen degeneration för
svulstbildningar i olika organ och talar sålunda om
kräftdegeneration i magsäcken, i njurarna o. s. v.;
men detta är mindre egentligt, eftersom dervid
en nybildning af elementardelar eger rum, genom
hvilken de gamla elementen undanträngas och ersättas
af de nya, hvarvid de förra i regeln undergå någon
af ofvanstående degenerationer eller ock deltaga i
sjelfva nybildningen. A. –y.
Degenerera (Lat. degenerare), urarta, vanslägtas,
försämras. Jfr Degeneration.
Degenfeld, Kristoph Martin, friherre von D., tysk
krigare, f. 1599, stred först under Wallenstein, Tilly
och Spinola mot protestanterna, ehuru han sjelf var
protestant, men trädde 1632 som öfverste för tvänne
af honom sjelf uppställda kavalleriregementen i
Gustaf den stores tjenst samt var med vid Nürnberg
och Lützen. 1635–42 var han i fransk tjenst,
som generalöfverste för främlingskavalleriet,
och derefter ställde han sitt svärd till republiken
Venezias förfogande. Såsom öfverbefälhafvare för denna
republiks trupper kämpade han 1645–48 i Dalmatien med
stor framgång mot turkarna och räddade detta land
åt Venezia. Död 1653. Hans andre son, Gustav D.,
stupade såsom svensk öfverste vid stormningen af
Köpenhamn 1659.
Deger, Ernst, tysk målare, professor vid
konstakademien i Düsseldorf, f. 1809 i Bockenem, vid
Hildesheim, kom 1828 till akademien i Berlin, men
flyttade redan året derpå till Düsseldorf och ingick
der i Schadows skola, inom hvilken han sedan blef
det religiösa måleriets hufvudman. Efter att hafva
målat åtskilliga större och mindre taflor i olja,
företrädesvis madonnor, bl. a. Madonnan med barnet i
Andreaskyrkan i Düsseldorf, fick han jämte Ittenbach
och bröderna Müller uppdrag af grefve von Fürstenberg
att med fresker pryda den nybyggda Apollinariskyrkan
vid Remagen. Sedan de alla för detta ändamål studerat
fyra år i Rom, grepo de sig an med arbetet, som pågick
1843–51. Omedelbart derefter öfvertog D. ett annat
arbete af monumental karakter, nämligen utförandet
af de bibliska freskerna i slottet Stolzenfels’
kapell. Efter dessas fullbordande återgick han
till oljemålningen. D. har med ädel och ren andakt
egnat sig åt sin höga konst, och hans målningar i
Apollinariskyrkan höra till den moderna kyrkliga
konstens mest fulländade alster. En ej ringa del af
hans kompositioner äro af framstående mästare stuckna
i koppar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
