- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 3. Capitulum - Duplikant /
1015-1016

(1880) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Delacroix, Ferdinand Victor Eugène - Delaet, Jan Jakob - De la Gardie, svensk adlig ätt, som härstammar från Languedoc i Frankrike - 1. De la Gardie, Pontus

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

påverkades af läraren än af sin medlärjunge
den berömde Géricault – den förste, som bröt
med den davidska klassicismen, och den, som
blef den s. k. romantiska skolans grundläggare
i Frankrike. Derjämte tog han tidigt intryck af
några engelska målare, i synnerhet Constable
och Turner, hvilka han ansåg vara de egentlige
upphofsmännen till den reform, hvartill han sjelf
redan anslutit sig. Han debuterade 1822 med Dante
och Virgilius i Phlegyas’ båt,
hvilken fantastiska
målning 1824 följdes af den hemska taflan Blodbadet
på Chios.
Med dessa båda arbeten, framför allt
med det sistnämnda, förklarade han öppet krig mot de
klassiska traditionerna. Striden blef mycket hård
och långvarig; först 1857 öppnade konstakademien
sina portar för honom, som då redan länge hade egt
europeiskt rykte. Han dog i Paris d. 13 Aug. 1863. –
D., som var hufvudman för den romantiska skolan inom
franska måleriet, var en äkta romantiker och har
ganska träffande blifvit kallad "måleriets Victor
Hugo". I hans arbeten röjer sig en kraft och en
energi, som ofta slog öfver i en feberaktig häftighet.
I stället för den klassiska skolans beräknade,
schematiska gruppering satte han ett brokigt
vimmel af gestalter, och åt klassicismens
stränga formgifning gaf han en underordnad plats
gent emot färgens och belysningens verkningar, hvarför
också hans teckning oftast är långt ifrån korrekt.
D:s kolorit var emellertid mera briljant än
harmonisk. Hans sträfvan gick närmast ut på
att slående framställa det ögonblickliga lifvet och
att framkalla imponerande effekter genom skarpa
och öfverdrifna kontraster. 1831 åtföljde han en
fransk beskickning till Marocko. Denna resa blef
af stort inflytande på hans behandling af färgen och
ljuset, hvarjämte han af densamma fick impuls att,
i likhet med Decamps, måla orientaliska ämnen.
För öfrigt finnes intet område af målarekonsten,
på hvilket D. icke pröfvade sina krafter. Det
gamla och det nya testamentet, profanhistorien,
hvardagslifvet, mytologien och poesien (Dante,
Shakspeare, Göthe, Byron, W. Scott) gåfvo honom
ämnen, och han målade jämväl porträtt samt sjö-,
djur- och stillebenstycken, både i olja och aqvarell.
Af hans många framstående verk må nämnas: Dogen
Marino Falieris död
(efter Byron), Sardanapali död
(1827), "Friheten" på barrikaderna, Biskopens af Liége
död
(efter W. Scotts "Quentin Durward"), Algeriska
qvinnor
(1834), Den hel. Sebastians martyrdöd, Medea,
Judiskt bröllop i Marocko, Romeos och Julias afsked

(efter Shakspeare), Valentins och Fausts tvekamp
(efter Göthe), Lejonjagt, kyrkmålningar (i S:t
Sulpice m. fl. kyrkor i Paris) samt åtskilliga
dekorativa tak- och väggmålningar i Louvre,
Luxembourg och andra slott. (Den mest berömda
är den stora takmålningen i Louvres Apollosal:
Apollo, som dödar Python, 1849.) D. lemnade
äfven förträffliga raderingar och litografier
samt skref konstkritiker (i "Revue des deux
mondes", 1837) jämte andra uppsatser.
R-n.

Delaet [-lat], Jan Jakob, flamländsk skriftställare,
f. 1815, var en kort tid läkare, blef 1840
titulärprofessor vid universitetet i Gent

och öfvertog 1854 ledningen af ett bageri. 1844
grundade han i Bruxelles tidningen "Vlaemsch
België". 1863 blef han medlem af Belgiens andra
kammare, der han ifrigt förfäktat flamländarnas
sak. Såsom författare har D. uppträdt mest under
pseudonymen Johan Alfried de Laet. De vigtigaste
bland hans arbeten äro: De kruisvaerder (1840),
Taelcongress te Gent (1841), De vlaemsche beweging
(1845), Eene bruiloft in de XVI eeuw (1847), Gedichten
(1848), Vlaemsche zaak (1866) och Leevenis liefde,
een gedicht in spraakzang
(1874).

De la Gardie [dölagardi], svensk adlig ätt, som
härstammar från Languedoc i Frankrike. Den äldste
kände medlemmen, Robert D., herre till Roussol och La
Gardie, lefde i senare hälften af 1300-talet. Dennes
ättling, Pontus D., hvilken år 1565 ingick i svensk
tjenst, är stamfader för den svenska ätten D. 1571
blef ätten friherrlig. 1615 upphöjdes en gren i
grefligt stånd. Den friheniiga grenen utdog 1640.

1. De la Gardie [dölagardi], Pontus, fältherre, var,
enligt en äldre uppgift, född på Roussol i Languedoc
1520. Sin utbildning som krigare säges han hafva
vunnit i de strider, som Frankrike på 1540- och
1550-talen förde mot den habsburgska makten. Efter
freden i Château-Cambresis (1559) gick han i dansk
tjenst och användes i det krig, som 1563 utbröt
emellan de nordiska rikena. Vid Varbergs eröfring
(1565) föll han i svensk fångenskap och utbytte då
Danmarks tjenst mot Sveriges. Af Erik XIV lär han
hafva blifvit omfattad med stort förtroende; men
detta hindrade ej den franske afventyraren att vara
bland de förste, som vid upproret 1568 slöto sig
till hertigarnas parti. Af Johan III belönades han
1569 med riddarevärdigheten och 1571 med Ekholmen
som friherreskap. Under 1570-talet användes han i
flere diplomatiska beskickningar. Den vigtigaste
af dessa var den, i hvilken han 1576 jämte konung
Johans sekreterare Petrus Fecht sändes till Rom för
att underhandla om vilkoren för svenska kyrkans
återförening med den katolska. Beskickningens
hufvudman var Fecht; men som denne omkom under
resan, måste D. ensam utföra uppdraget. Det var dock
ej på diplomatiens, utan på krigets fält, som han
vann sina, egentliga lagrar. Redan 1574 och 1575
hade han som krigsöfverste deltagit i livländska
kriget, och sedan han 1580 åter mottagit befäl
som fältöfverste mot ryssarna, gaf han genom sin
fältherreskicklighet kriget en ny vändning. Den 5
Nov. 1580 intog han det fasta Keksholm, gick i början
af 1581 från Viborg öfver den tillfrusna Finska viken
till Ingermanland, tog fästena Wesenberg och Tolsburg
(i Estland) och gick i Mars s. å. åter på isen öfver
till Finland. Efter ett besök i Sverige anlände han,
i Aug. s. å., med en betydlig krigsstyrka åter till
Estland och företog derefter med lysande framgång ett
nytt anfall mot Ingermanland. Den 6 Sept. stormades
Narva, och kort derpå föllo äfven Ivangorod, Jama och
Koporje i hans händer. Hans företag mot Nöteborg året
derpå kröntes väl ej med samma lycka; men då ryssarna
1583 funno sig föranlåtna att sluta

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:45:14 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfac/0514.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free