- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 3. Capitulum - Duplikant /
1019-1020

(1880) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 3. De la Gardie, Magnus Gabriel

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

antalet af hans många afundsmän. 1647 upphöjdes han
till riksråd. 1648 blef han general och tjenstgjorde
såsom sådan under Karl Gustaf, bl. a. vid eröfringen
af Prag. Derifrån kallades han att öfvertaga
generalguvernörsplatsen i Livland. 1651 blef han
riksmarskalk, 1652 president i Kammarkollegium
och s. å. lagman öfver Vestergötland samt Dal. 1652
utnämndes han till riksskattmästare. Ej långt derefter
inträffade hans fall. Kristinas nåd, som förut ej
hade någon gräns, förvandlades till den djupaste
onåd, och man kan ej säga. att denna var alldeles
oförtjent. Under det återstående af Kristinas regering
lefde D. på sina gods i ett slags förvisning, och
han framträdde ej åter i det offentliga, förrän
Karl X Gustaf uppstigit på tronen. I Dec. 1654
utnämndes han till kansler för Upsala universitet,
och i Juni 1655 erhöll han fullmakt att vara konungens
generallöjtnant i Ingermanland, Estland och Livland. I
sistnämnda egenskap förde han under mer än tvänne
år öfverbefälet öfver de trupper, som kämpade först
mot Polen och sedermera mot Ryssland. Dervid hade
han dock endast undantagsvis att glädja sig åt sin
konungs bifall. Så mycket oftare blef han föremål
för ett skarpt uttaladt misshag, åsamkadt genom
tillvägagåenden, som vittnade om att hans egenskaper
icke voro fältherrens. Återkallad från Livland,
utsågs han af Karl Gustaf till underhandlare med
Polen och var ett af de sändebud, som åt det utmattade
Sverige förvärfvade freden i Oliva (1660). På grund af
konungens testamente blef han 1660 rikskansler och en
af de förmyndare, som under Karl XI:s minderårighet
ledde Sveriges öden. Bland denna förmyndareregerings
män är D. den mest lysande och den mest ryktbare. Han
blef äfven den inflytelserikaste, ehuru märkas
bör, att hans inflytande aldrig var oafbrutet
och aldrig fullständigt eller obestridt. Hans
oövervinneliga maklighet i förening med hans
vankelmod och rådvillhet i de kritiska ögonblicken
gjorde honom föga lämplig att spela en ledares rol,
och för att blifva en verklig statsman saknade han
den grundliga insigten, den storslagna uppfattningen
och den dugande kraften äfvensom förmågan att från
den lägre ståndpunkten af det egna intresset höja
sig till den högre af allmänt väl. Men han var en
framstående talang: han egde mycken fyndighet och en
oförneklig erfarenhet i den politiska intrigen. Med
dessa gåfvor och genom sina mäktiga relationer kom han
att betyda mycket i en regering, der man med framgång
öfvade sig i kabalens konst och hälst undansköt
lösningen af de stora framtidsfrågorna för att
endast hjelpligt lotsa sig fram genom ögonblickets
svårigheter. Mer än någon annan bidrog D. att åt Karl
XI:s förmyndareregering gifva en karakter af svaghet,
inre sönderfallenhet och pligtförsummelse. Mot en
Gustaf Bondes och en Johan Gyllenstiernas rådslag,
som afsago häfdandet af Sveriges sjelfständighet och
ordnandet af dess drätsel genom fred, sparsamhet och
indragning af kronans gods, ställde D. en vishet,
som blundade för oafvisliga kraf och sökte undgå
sparsamhetens och reduktionens obehag genom en

för landets oberoende farlig subsidiepolitik. Ett
uttryck af denna vishet var 1672 års förbundsfördrag
med Frankrike. Detta fördrag blef emellertid
olycksbringande till sina följder. Det medförde
svenskarnas nesa och olyckor på 1670-talet och blef
den medelbara anledningen till de omhvälfningar, som
medförde den svenska högadelns och D:s egen undergång.

När Karl XI år 1672 sjelf tillträdde regeringen,
innebar detta icke ett upphörande eller ens ett
förminskande af det inflytande, som närmast förut
gjort sig gällande. D. blef i sjelfva verket mäktigare
än någonsin. Den unge, oerfarne konungen lånade honom
villigt sitt öra och följde råd, hvilkas värde han
ännu ej fått anledning att ifrågasätta. Å andra sidan
är det visst, att D. under denna tid sökte befästa
sin makt genom att öka Karl XI:s, och det har sin
stora märkvärdighet, att just den man, som blef ett
af enväldets främsta offer, var en af dess förste
befordrare. Denna D:s allmaktstid räckte till 1675,
då de bittra frukterna af hans politiska system
började visa sig. Han stod nu rådvill och klagande
midt under de växande farorna och lyckades aldrig
återupprätta sitt anseende. Deltagandet i danska
kriget skänkte honom inga lagrar, och hans försök
att samla det svenska rådets söndrade medlemmar till
motstånd mot ett envälde, som hotade att förkrossa,
visade sig vara en uppgift, som vida öfversteg
hans krafter. Han var och förblef en förlorad
man, och när hans konung 1680 skilde honom från
handläggningen af de utrikes ärendena, genom att
upphöja honom till riksdrots och president i Svea
hofrätt, var detta knappast att anse som en nåd och
betraktades ej häller så af den det gällde. Sina sista
år tillbragte D. mest på sina gårdar, i synnerhet
sedan han 1682 erhållit tjenstledighet från alla sina
ämbeten. Vedervärdigheterna hopade sig öfver honom,
Förmyndareräfsten och den stora reduktionen gingo
öfver honom i all sin stränghet och slutade med att
göra honom, som lefvat lik en furste, till en fattig
man. För sina vänner klagade han öfver sina olyckor,
och hans klagan, hvilken hunnit till efterverlden,
saknar icke uttryckets värdighet, men den ådagalägger
knappast, att han förstod hvilken skuld han sjelf
hade i sitt öde.

I ett afseende, men också endast i ett, hör D. till
Sveriges store män och eger billiga anspråk på dess
tacksamhet. Han är utan tvifvel den störste gynnare
och älskare af vetenskap och konst, som vårt land
någonsin haft. Sin varma kärlek till odlingen och
dess målsmän glömde han aldrig. Såsom universitetets
kansler, såsom regeringens man och såsom enskild
person var han i högst ovanlig grad nitisk och
uppoffrande. Man kan ej räkna alla de vetenskapens och
konstens ämnessvenner, som han understödde; men säkert
är, att de voro många och att fäderneslandet ännu har
godt af deras arbeten. Det är bekant, att D. på sina
ståtliga borgar och slott förde ett lysande lif och
mindre än tillbörligt var tänkte på sina tillgångar;
men vi må ej glömma, att det måhända var i egenskap
af mecenat, som han visade sig mest slösaktig. –
Han dog på Venngarn d. 26 April

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:13:59 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfac/0516.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free