- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 3. Capitulum - Duplikant /
1025-1026

(1880) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 2. Deland, Pierre Joseph - 3. Deland, Hedvig Lovisa Charlotta - 4. Deland, Fredrik - Delane, John Thadeus - Delangle, Claude Alphonse - Delaporte, Michel - Delaroche, Paul (egentligen Hippolyte)

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

i "Orfeus i underjorden" och Potykarpus
i "Kronfogdarna", förstod han adla till
konstproduktioner. Som teaterföreståndare
utöfvade D. ett fördelaktigt inflytande på
landsortsteatern. En vacker minnesvård af sin
verksamhet efterlemnade han i "Dramatiska och
musikaliska artisternas pensionsförening", som han
stiftade 1857. Skådespelerskan fru Betty Almlöf är
dotter till D.

3. Deland [dölang], Hedvig Lovisa Charlotta, född
De Broen, skådespelerska, föddes d. 7 Febr. 1807,
debuterade 1831 på Djurgårdsteatern och trädde s. å. i
äktenskap med P. J. Deland. Hennes egentliga fält
var den högre komedien, i hvilken hon skapade
många utmärkta roler. Äfven i tragedien och farsen
skördade hon mycket bifall. Bland hennes mera kända
roler äro Cesarine i "Kotteriet", Generalskan i
"Mor och son", Preciosa, Griselda, Öfverstinnan
Hielm
i "Efter femtio år", Pariserpojken samt
Baronessan de Vaubert i "Fröken de la Seiglière".
Samtidigt med sin man tog hon 1861 engagement vid
kungliga teatern. Död i Stockkolm d. 28 Maj 1864.

4. Deland [dölang], Fredrik, broder till Pierre Joseph
D., skådespelare, född i Stockholm d. 1 Jan. 1812,
var först anställd vid konungens kök, men ingick 1830
vid Svanbergs kringresande teatersällskap samt fick
1835 anställning vid O. U. Torsslows och P. J. Delands
sällskap. Vid detta grundlade han, som Lorenzo
i "Strozzi och Martino", sitt rykte såsom komisk
skådespelare. 1844 blef han, efter Torsslow,
styresman för Djurgårdsteatern, hvilken han innehade
till 1848, då han bosatte sig på en af honom inköpt
landtgård i Upland. Några år derefter återvände han
dock till teatern, men tog ej då och har ej sedan
tagit fast engagement. Ifrån 1875 har han på Nya
teatern i Stockholm uppträdt i en mängd roler. D. är
en ansedd skådespelare i den komiska genren. "Hans
specialitet är den naiva sjelfparodien. Ingen kan
ypperligare än han framställa den snusförnuftiga
och småpösiga sjelfviskhetens löjlighet, halft
genomskimrad af en barnslig godmodighets och
älskvärdhets vänliga ljus." Bland hans mera kända
roler äro Konjander i "Hittebarnet", i hvilken
pjes han med oöfverträfflig godlynthet framställer
en Stockholmstyp från 1840-talet, Per klockare i
"Erasmus Montanus", Hänzelmayer i "En adlad köpman"
och Pipping i "Sodom och Gomorrha".

Delane [dilen], John Thadeus, engelsk tidningsman,
f. 1817, blef 1847 advokat vid Middle temple, inträdde
1839 i redaktionen af "Times", under T. Barnes, och
öfvertog vid dennes död (1841) ledningen af nämnda
tidning. I Sept. 1877 afgick han från redaktionen.

Delangle [dölangöl], Claude Alphonse, fransk jurist
och statsman, f. 1797, vann i Paris ett berömdt namn
som advokat och blef 1847 generalprokurator. Han var
en ifrig anhängare af Louis Napoléon och blef efter
dennes statskupp (1851) först generalprokurator
vid kassationsdomstolen samt derefter, i Dec. 1852,
president i kejserliga domstolen och senator. Från
d. 5 Juni 1858 till den 5 Maj 1859 var han
inrikesminister och derefter till d. 23 Juni 1863
justitieminister. I Okt. sistnämnda år kallades han

till vicepresident i senaten. 1865 blef D. å nyo
generalprokurator vid kassationsdomstolen. Död 1869. –
D. författade Sur les sociétés commerciales (1843)
äfvensom åtskilliga juridiska artiklar i "Gazette
des tribunaux".

Delaporte [dölapårt], Michel, fransk dramatiker,
f. 1806, var först målare, men måste till följd af en
ögonsjukdom lemna konstnärsbanan och blef derefter
skriftställare. Ifrån 1835 har han – dels ensam,
dels i förening med andra (Cogniart, Anicet-Bourgeois
och Varin m. fl.) – författat ett betydande antal
vådeviller, af hvilka flere vunnit stort bifall,
bl. a. Cabrion ou les infortunes de Pipelet (1845),
La femme de menage (1851) och Toinette et son
carabinier
(1856).

Delaroche [dölaråsch], Paul (egentligen
Hippolyte), fransk historiemålare, född d. 17 Juli 1797
i Paris, blef 1832 medlem af Franska institutet
och 1833 professor vid konstakademien samt gjorde
1834 och 1844 studieresor till Italien. Död
i Paris d. 4 Nov. 1856. – D. var af sin fader
bestämd till landskapsmålare, men fick slutligen
följa sin inre kallelse och under Gros ledning
egna sig åt historiemålningen. I likhet med sin
lärare bröt han med den klassiska skolan, men
utan att ansluta sig till det motsatta partiet,
koloristerna ("romantikerna"). D. gick en medelväg,
på en eklektikers sätt tillegnande sig det bästa
hos båda riktningarna: koloristernas idealiserade
realism och klassikernas genomstuderade formgifning,
samt valde åt sig en krets af ämnen, i hvilkas
återgifvande han snart framstod som en af den nyare
tidens störste mästare. Han målade scener ur det
förflutna (likväl icke ur forntidens historia), nästan
alltid af ett hemskt eller tragiskt innehåll. (Med
förkärlek behandlade han scener ur Englands blodiga
historia.) En våldsam död är oftast det ämne, kring
hvilket handlingen i hans taflor vänder sig. Men han
framställer aldrig sjelfva spetsen af tilldragelsen,
utan väljer Ögonblicken före eller efter katastrofen,
och det så, att han låter åskådaren liksom ana hela
det historiska sammanhanget. Som historiemålare
var han en själsfrände till sin samtids främste
historieskrifvare i Frankrike (Guizot, Michelet
m. fl.), och på poesiens område egde han sin motbild
i C. Delavigne. Bland D:s tidigare arbeten må nämnas
Jeanne d’Arc i fängelset (1824), Drottning Elisabets
död
(1827), med hvilken målning han lade grunden till
sitt rykte, och Durantis mord. Derefter följde Den
döende Mazarin i sitt hof, Richelieu på Rhône med
sina lifdömda fångar Cinq-Mars och de Thou, Cromwell
vid Karl I:s likkista, Edvard IV:s söner i Tower, Jane
Greys afrättning, Hertigens af Guise mord
(1835),
Karl I skymfas af Cromwells soldater, Strafford på
väg till schavotten
m. fl. 1837–41 utförde han sitt
största och mest berömda verk, den s. k. Hemicykeln
i Ecole des beaux arts. Denna storartade väggmålning
(i olja), som likt en fris pryder halfrotundan i
prisutdelningssalen, framställer symboliskt de sköna
konsternas historia och upptager icke mindre än 74
ypperligt karakteriserade figurer. Den är graverad
af H. Dupont. Efter att 1845 hafva förlorat sin maka

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:45:14 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfac/0519.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free