Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Desideria, konung Karl XIV:s drottning - Desiderius - Designera - Desinfektion
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
genom en statskupp (d. 9 Nov. s. å.) störtade
direktorium och gjorde sig sjelf till förste
konsul. Det var för Désirées skull, som den
nye herskaren lät Josef förmå sig att utstryka
Bernadottes namn från listan på dem han ärnade
deportera. Napoleon stiftade snart ett hof, och äfven
vid detta hörde Josefs maka och svägerska till hans
käraste umgänge. Den senare fick också sin del af
den nya glansen, då hennes man d. 18 Maj 1804 blef
marskalk af Frankrike och d. 5 Juni 1806 prins af
Ponte-Corvo – utmärkelser, för hvilka Bernadotte
helt säkert mera hade att tacka sin hustrus än sin
egen ställning till kejsaren. Att han insåg detta,
visar bl. a. hans åtrå att utbyta sin ställning bland
verldens beherskare mot den vida anspråkslösare att
stödja tronen i ett kort förut nästan till spillo
gifvet rike, för hvars underkufvande han sjelf fört
trupper mot norden.
Sedan Bernadotte d. 21 Aug. 1810 blifvit vald till
tronföljare i Sverige och kort derefter inträdt i
sin nya värdighet, begaf sig äfven Desideria, med sin
son, Oskar, till det nya fäderneslandet, till hvars
hufvudstad hon anlände d. 9 Jan. 1811. Men hvarken
hofvet eller klimatet behagade henne. Med sin gemåls
goda minne lemnade hon derför Stockholm redan i Juni
s. å. – det skånska bondupproret förbittrade hennes
sista dag inom Sveriges gränser – och begaf sig till
Paris, dock utan sin son, hvilken dädanefter fick
andra vårdare.
Desideria hade eget palats i Paris (Rue d’Anjou S:t
Honoré 28), liksom systern Julie, hvilken vid denna
tid var drottning i Spanien. Napoleons försök 1812
att genom Desideria påverka hennes gemåls politik
misslyckades fullkomligt. På våren 1814 fick hon
i Paris återse sin gemål, hvilken från d. 13 till
d. 30 April vistades der såsom en af de mot Napoleon
förbundna makternas härförare. Desideria fick nu
mottaga de allierade furstarnas besök och höll ett
litet hof, med rysk hedersvakt, i sitt palats. Både
som "parvenue révolutionnaire" och som Bernadottes
maka upplefde hon sorgliga dagar i Paris under
den "första restaurationen". Hennes gemåls namn
smädades i tidningarna, och hon sjelf ignorerades
af det bourbonska hofvet. Enligt hvad hon under
tårar berättade för en svensk diplomat (Jak. De la
Gardie), var det för sin älskade systers skull,
som hon dröjde qvar. Men efter "de hundra dagarna"
1815 blef hennes ställning mera dräglig. Sedan
Karl Johan år 1818 uppstigit på tronen, gjorde
t. o. m. konung Ludvig (genom hertigen af Richelieu)
henne sin uppvaktning. Desiderias enda politik
var nu att skaffa lindring i systern Julies och
svågern Josefs olyckliga öde. Sommaren 1822 vistades
de båda systrarna tillsammans i Aachen, och der
återsåg Desideria sin son, hvilken då var stadd på
giljarefärd. – När 1823 en liten flotta afsändts
från Sverige för att vid Lybeck afhemta kronprinsen
Oskars brud, infann sig der äfven drottningen, som
kort förut lemnat Paris och nu vållade icke ringa
öfverraskning genom sitt beslut att återkomma till
Sverige – ett beslut, hvartill Josef och Julie på
det ifrigaste manat. Den 13 Juni landsteg hon vid
Biskopsudden på
Djurgården; men under det jubel, som helsade
den sextonåriga prinsessan, kände sig den
fyratiotvååriga drottningen förbisedd, och denna
känsla vek icke häller för erfarenheterna på
Rosersbergs slott under sommarens lopp. Den 29
Nov. afläto Rikets ständer en skrifvelse till
Kongl. M:t med anhållan om drottningens kröning,
hvilken ock förrättades i Stockholms Storkyrka d. 21
Aug. 1829. – Oaktadt drottningen den ena gången efter
den andra beslöt lemna Sverige och bosätta sig i
Paris, der hon fortfarande behöll sin bostad i det
skick att den när som hälst skulle kunna mottaga
henne, blef dock aldrig någon sådan färd af. I
Sverige och Norge reste hon deremot ofta. Hennes
lif i Stockholm blef mer och mer tillbakadraget
och isoleradt. Hon lät läsa för sig ganska mycket
ur Sveriges historia och literatur och antecknade
derunder sig till minnes åtskilligt, som hon ej ville
glömma. Hennes välgörenhet var ganska stor, men derom
skedde sällan något offentligt förkunnande. Hennes
sed att göra natten till dag och dagen till natt samt
att alltid komma för sent till teaterföreställningar,
konserter o. d. var mera känd än hennes personliga
älskvärdhet. Den 8 Mars 1844 blef drottning Desideria
enka. Under hela sin sons och början af sonsonens
regeringstid framlefde hon sitt lif i samma afskildhet
och med samma egenheter som förut. Återvändande från
ett besök på kongl. teatern, afled hon, i trappan
till sin våning på Stockholms slott, aftonen d. 17
Dec. 1860. Hennes stoft nedsattes i Bernadotteska
grafkoret i Riddarholmskyrkan d. 11 Jan. 1861.
H. W.
Desiderius, langobardernas siste konung. Han regerade
756–774, råkade med anledning af tvister med påfven
i krig med Karl den store samt blef af denne belägrad
i Pavia och tillfångatagen. Se Langobarder.
S. F. H.
Designera (Lat. designare, af signum, tecken),
beteckna, bestämma, i förväg utse, utnämna.
Desinfektion (Fr. désinfection, af dés, ifrån, bort,
och Lat. infectio, smitta), med. I egentlig mening
betecknar detta ord de hygieniska åtgärder, som man
vidtager med sådana föremål, hvilka kunna misstänkas
innehålla frön till vissa smittosamma sjukdomar
(de s. k. infektionssjukdomarna). De medel, som
användas till förstörandet eller oskadliggörandet
af dessa smittämnen, kallas desinfektionsmedel. –
En lång erfarenhet har visat, att nämnda sjukdomar,
i afseende på sitt epidemiska uppträdande, stå i
nära förhållande till förruttnelseprocessen och
att de vinna sin största spridning på sådana orter,
hvarest ruttnande ämnen få hopa sig i jorden samt
förpesta vattnet och luften. Lika bekant är också,
att produkterna af förruttnelsen äro i och för sig
i hög grad helsovidriga. (P. L. Panum har på kemisk
väg framställt ett särskildt förruttnelsegift,
det putrida eller septiska giftet.) Af nämnda skäl
vidtager man ofta hygieniska åtgärder, för att hindra
eller uppskjuta förruttnelseprocessens inträdande
eller oskadliggöra ruttnande kroppar. Äfven dessa
åtgärder benämnas vanligen desinfektion, och medlen
– hufvudsakligen desamma som de i förut nämnda fall
använda – desinfektionsmedel. Inom den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
