Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Deville, Jean Achille, fransk arkeolog - Deville, Henri Etienne S:te Claire, fransk komiker. Se Sainte-Claire Deville - Devis - De vises sten l. Metallernas qvintessens. Se Alkemi. - De Witt, Johan (Jan), holländsk statsman - De Witts land - Devizes - Devolutionskriget - Devolutionsrätt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Académie des inscriptions i Paris. Af hans skrifter
må nämnas: Tombeaux de la cathédrale de Rouen (1833),
Dépense de construction du château de Gaillon (1851)
och Histoire de l’art de la verrerie dans l’antiquité
(1874).
Deville [dövil], Henri Etienne S:te Claire, fransk
komiker. Se Sainte-Claire Deville.
Devis (Fr. devise, Ital. divisa, af Lat. dividere,
dela), afdelning, kännemärke, igenkänningstecken;
herald., sinnebild, symbol; motto, valspråk,
tänkespråk. Man skiljer mellan tvänne slags deviser:
1) Sinnebilder, figurer med en bestämd betydelse,
hvilka anbringas på en underordnad del af en
vapensköld, t. ex. en hvit ros på de yorkska och
en röd på de lancasterska vapensköldarna. – 2)
Orddeviser, valspråk, som anbringas på fladdrande
band under eller öfver vapenskölden, t. ex. Dieu
et mon droit (den engelska kronan), Plus esse quam
videri (M. Benzelstjerna), Speravit rebus infestis
(L. v. Engeström). – Från devisen skiljer sig det
s. k. cry de guerre (se d. o.), hvilket likaledes
i äldre tider anbragtes under vapenskölden. Deviser
förekomma sällan på tyska vapensköldar, oftare på
franska och mest på engelska.
De vises sten l. Metallernas qvintessens. Se Alkemi.
De Witt, Johan (Jan), holländsk statsman, f. i
Dordrecht 1625, tillhörde en gammal patricisk slägt
och fick en mycket omsorgsfull uppfostran. Från sin
fader, Jakob D., som var borgmästare i Dordrecht och
medlem af Hollands generalstater, ärfde han hatet
till det oraniska huset och dess ståthållareskap,
och efter honom blef han hufvudmannen för det
aristokratisk-republikanska storborgarepartiet
i Nederländerna. Såsom sin födelsestads
sekreterare inlade D. så stora förtjenster, att
han 1653 utsågs till Hollands "raadpensionaris",
d. v. s. statssekreterare, och derigenom fick
ledningen af republikens angelägenheter i sin
hand. Hans sträfvan gick ut på att alldeles
undantränga det oraniska partiet samt, genom
sparsamhet och omvårdnad af industri och handel,
förbättra den finansiella ställningen. Bevakandet af
republikens handelsintressen förde, mot hans vilja,
till krig. Redan vid hans tillträde till styrelsen
befann sig Holland i krig med England. Fred slöts
1654, icke utan tillfredsställelse för D., men på
ett för nationen sårande sätt. Bland fredsvilkoren
ingick nämligen en hemlig artikel, som uteslöt
det oraniska huset från alla statsämbeten. Karl
X Gustafs framgångar mot Polen och Danmark
(1655–60) ledde, trots svenskarnas försök att genom
beviljandet af handelsförmåner blidka holländarna,
till fientligheter mellan republiken och Sverige, och
för att värna holländarnas handelsvälde i Östersjön
motarbetade D. energiskt Karl X:s forsök att blifva
herre öfver Sundets bägge stränder. Efter ett nytt,
lyckligare krig med England (1665–67), hvarunder
D. ådagalade en okuflig kraft, ändrade han plötsligt
sitt politiska system. Genom trippelalliansen (1668)
förband han sig med England och Sverige mot sin forne
bundsförvandt Ludvig XIV, som genom sitt angrepp
pade spanska Nederländerna 1667–68 tycktes honom hota
republikens frihet och Europas jämnvigt.
Frankrike tvangs genom trippelalliansen (1668) till
fred. Året förut hade D. nått sitt lifs mål, då
Generalstaterna förmåddes antaga det s. k. eviga
ediktet, hvarigenom ståthållareämbetet för alltid
förklarades afskaffadt. D. in vaggade sig nu i
fullkomligt lugn. Men i sjelfva verket undergräfdes
hans ställning genom det mot honom fientliga
calvinistiska presterskapets agitation och genom
den unge prins Vilhelms af Oranien tilltagande
popularitet. När så Ludvig XIV 1672, för att hämnas,
störtade sig öfver republiken, som stäckt hans
planer och i hvilken ingenting var förberedt med
afseende på kriget, valdes prins Vilhelm till högste
befälhafvare och ståthållare. D., hvilken underskattat
vidden af den fara, som hotade från Frankrike,
samt försummat armén, utropades som förrädare och
nedlade i Juli 1672 sitt ämbete. Hans broder Cornelis
D. (f. 1623), som varit en trogen understödjare af
hans politik och vunnit mycken ära på den holländska
expeditionen uppför Themsen 1667, blef på en falsk
anklagelse för mordförsök mot prinsen af Oranien
dömd till lifstidsfängelse i Haag. Vid ett besök,
som D. gjorde hos sin broder i fängelset, uppstod
ett mot dem riktadt pöbelupplopp i staden, hvarvid
de bägge bröderna bokstafligen sletos i stycken,
d. 20 Aug. 1672. D:s Mémoires utkommo 1709, och 1725
utgafs hans brefvexling, Brieven van J. De W. Jfr
"Histoire de la vie et de la mort des deux illustres
frères C. et J. De W." (1709), af m:me Zoutelande, och
Simons "Johan De W. en zijn tijd" (1832). J. Th. W.
De Witts land (Dewittsland), fordom namn på
Australiens nordvestra kust, uppkallad efter en
holländsk sjöfarande, Willem de Witt, som 1644
besökte trakten.
Devizes [diväjsis], gammal stad i det sydengelska
grefskapet Wilts, vid Kennet-Avon-kanalen. Omkr. 7,000
innev. D. var fordom ryktbart för sina
yllemanufakturer. Numera tillverkas der företrädesvis
siden och snus. Spanmålshandel.
Devolutionskriget, det krig Ludvig XIV förde 1667–68
för att bemäktiga sig spanska Nederländerna. Se
Devolutionsrätt.
Devolutionsrätt (Lat. jus devolutiönis, af jus,
rätt, och devolvere), välta ned, fälla ned), jur.,
hemfallsrätt, en fordom befintlig arfslag, enligt
hvilken vid endera makens död makarnas gemensamma
barn ärfde deras gemensamma fasta egendom, hvilken
den efterlefvande maken under sin lifstid fick
innehafva med nyttjanderätt, men hvilken icke till
någon del kunde öfvergå till dennes barn af ett
senare gifte. Devolutionsrätten gällde flerstädes,
i synnerhet i de land, som tillhört det frankiska
riket. Vid sin svärfaders, den spanske konungen
Filip IV:s, död (1665) åberopade sig Ludvig XIV
på denna lag samt yrkade – till förfång för Filips
son af ett senare gifte, Karl II – för sin gemåls,
Maria Teresias, räkning på en del af hennes faders
qvarlåtenskap, nämligen Brabant och andra delar af
de spanska Nederländerna, der devolutionsrätten var
gällande. Utom det att denna lag endast innehöll
bestämmelser rörande enskilda personers arfsrätt,
hade Maria Teresia, när hon trädde i gifte med Ludvig,
högtidligen afsagt sig alla arfsanspråk på
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
