Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Diadumenos - Diaeresis - Diafan - Diafanometer - Diafoni - Diafores
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
s. k. Doryforos. Man tror sig ega en
efterbildning af den förstnämnde i British museum
och en af den senare i Neapels museum.
Diaeresis (Grek. diairesis, åtskiljande, delning)
l. Trema, gramm., tecken, som tillkännagifver att
tvänne på hvarandra omedelbart följande vokaler skola
uttalas hvar för sig, ej såsom diftong. Det består
af två öfver den senare vokalen anbragta punkter,
t. ex. i aër och poëma. Diseresis nyttjas stundom i
samma betydelse som dialys, och betecknar då, att en
halfvokal skall uttalas såsom vokal, t. ex. siluae
(vanligen silvae). – I retoriken är diaeresis
(delning) liktydigt med partition. Jfr Cesur.
Diafan (af Grek. diafainein, låta synas), fys.,
genomskinlig. Förmågan att genomsläppa ljuset är i
hög grad olika hos olika ämnen. Vissa kroppar äro
helt och hållet ogenomskinliga, andra genomsläppa
ljuset försvagadt eller till färgen förändradt,
andra deremot försvaga detsamma på ett knappt
märkbart sätt. Alla föremål, som betraktas genom
färgade glas eller kristaller, antaga en viss färg,
emedan strålar endast af denna färg genomsläppas;
öfriga ljussorter återkastas eller absorberas i
mediet. Äfven de mest genomskinliga ämnen hafva
egenskapen att färga ljuset, om nämligen detta får
genomgå tillräckligt tjocka lager. Rent vatten ger
det genomgående ljuset en blåaktig färgton; sjö-
och flodvatten meddelar starkare färger, beroende
hufvudsakligast på de ämnen vattnet håller i sig lösta
eller uppslammade. Ej ens luften är fullständigt
genomskinlig. Om den det vore, skulle den ej kunna
återkasta något ljus; himlahvalfvet skulle vara
fullkomligt mörkt, äfven vid de tider då solen är
öfver horisonten, och till följd deraf skulle det
djupaste mörker råda öfver allt, der solstrålarna
icke hade omedelbart tillträde. Himmelen skulle vara
ett svart halfklot, på hvilket äfven midt på dagen
stjernorna skulle kunna ses. Också synes himmelen
långt mörkare från höga berg, der luften är klarare,
än från lägre punkter. Det är således luftens
oklarhet, som alstrar det milda, jämna dagsljuset
och som gör skilnaden mellan ljus och skugga långt
mindre skarp, än den skulle vara under en fullkomligt
genomskinlig luft. De orsaker, som företrädesvis
bidraga till att göra luften ogenomskinlig, äro dels
närvaron af främmande beståndsdelar: damm, vattenånga
i kondenserad form m. m., dels olika uppvärmning och
deraf föranledd olika täthet hos luftlagren. Vid de
tillfällen, då jordytan starkt uppvärmes, meddelar
sig denna värme till de närmaste luftlagren, som
blifva lättare än de öfverliggande och följaktligen
stiga uppåt för att ersättas af kallare, uppifrån
nedströmmande luft. Genom denna blandning af lager
med olika täthet uppstå reflexer och ljusbrytningar,
som göra föremålens konturer mindre skarpa och
tydliga. Om man under en het sommardag betraktar
ett aflägset föremål genom de lägsta luftlagren,
förefaller det stundom, som om föremålet vore stadt
i en vibrerande rörelse. Men då jordytan är kallare
än luften, såsom på morgnarna efter klara nätter,
är luften mest genomskinlig, emedan luftlagren då
befinna sig i mera stadgad
jämnvigt, till följd deraf att de lägre lagren
äro kallare och således tyngre än de högre. – Ett
mått på ett ämnes genomskinlighet har man i den
s. k. genomskinlighets-koefficienten, d. v. s. den
bråkdel af det infallande ljuset, hvilken går
igenom ett af detta ämne bestående lager med
tjockleken 1. Denna koefficient bestämmes med en
diafanometer. L. A. F.
Diafanometer (af Grek. diafainein, låta synas, och
metron, mått), instrument, som nyttjas till att mäta
ett ämnes, företrädesvis luftens, genomskinlighet. De
Saussure använde för detta ändamål två runda hvita
skifvor, hvardera med en svart cirkel i midten. Den
ena skifvan och cirkeln hade tolf gånger större
diameter än den andra. Uppställas två sådana skifvor
bredvid hvarandra, så att de belysas lika starkt,
och aflägsnar sig åskådaren från dem, så upphör först
den mindre af de svarta cirklarna att vara synlig på
ett visst afstånd, och sedan den större på ett annat
afstånd. Vore luften fullkomligt genomskinlig, skulle
båda cirklarna upphöra att vara synliga, då de ses
under samma synvinkel. Det senare afståndet skulle
således vara tolf gånger större än det förra; men
detta är icke fallet: förhållandet mellan afstånden
blir mindre än 12, och man har i detta förhållande
ett mått på graden af genomskinlighet. – Mera
komplicerade apparater för mätning af luftens och
andra gasers genomskinlighet äro konstruerade af De
la Rive och Wild. Den förres instrument består af två
tuber med gemensamt okular. Hvardera objektivet gifver
sin bild i den ena hälften af okularets synfält,
så att bilderna af de föremål, på hvilka tuberna
inriktas, synas tätt intill hvarandra. Vinkeln mellan
tuberna kan förändras inom vissa gränser, och de genom
objektiven ingående strålarna undergå total reflexion
två gånger, innan de komma till okularet. Till
jämförelse tjena två likadana, med hvitt linne
eller papper klädda skärmar, som uppställas på olika
afstånd, dock så att, så vidt möjligt är, belysningen
blir lika på båda. Af dessa skärmar erhållas nu två
bredvid hvarandra liggande bilder, af hvilka den,
som härrör från den längre bort belägna skärmen,
är ljussvagare än den andra. För att bilderna må
blifva lika ljusstarka sättes framför det på den
närmare skärmen riktade objektivet ett diafragma med
föränderlig öppning, som förminskas, till dess båda
bilderna synas lika ljusstarka. På förhållandet mellan
objektivöppningarnas storlek beror förhållandet mellan
ljusstyrkorna från de båda skärmarna, och derigenom
kan lätt beräknas huru mycket ljus som gått förloradt
genom absorption i luften. Wilds apparat är ganska
komplicerad och för att förstå densamma måste man
ega kännedom om lagarna för ljusets dubbelbrytning
och polarisation. L. A. F.
Diafoni (Grek. diafonesis, missklang), i antiken
detsamma som dissonans; för Hucbald och de
förste sättarna af flerstämmig sats fick
det betydelsen af "stämolikhet" och gafs som
benämning företrädesvis åt den tvåstämmiga satsen.
A. L.
Diafores (Grek. diaphoresis, af diaforein,
förskingra, utbreda), med., hudutdunstning. –
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
