Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Diakon - Diakonat - Diakonissa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Inom den grekisk-katolska kyrkan har diakonen öfver
hufvud samma ställning och ämbetsverksamhet som i
den romersk-katolska, men han är ej förbunden till
celibat.
Äfven de flesta bland de protestantiska kyrkosamfunden
hafva bibehållit diakonatet, ehuru icke såsom
något från det presterliga skildt stånd. Endast
inom den engelska episkopalkyrkan förekommer,
i öfverensstämmelse med den äldre kanoniska
rättens bestämmelser, en särskild vigning
af diakoner. – Inom den evangelisk-lutherska
kyrkan (undantagandes de skandinaviska landen)
kallades fordom alla hjelpprester diakoner, och de
bibehöllo ofta detta namn äfven sedan de vunnit
fast anställning, ehuru det vanligtvis utbyttes
mot namnet andre pastor eller kaplan. Hade en
församling flere prester, skilde man ofta, äfven
inom de evangeliska kyrkorna, emellan archidiakoner
och subdiakoner. – Den reformerta kyrkan kan sägas
hafva återfört diakonatet till dess ursprungliga
bestämmelse och uppgift: omhänderhafvandet af
sjuk- och fattigvården inom församlingen. För
diakonatets bibehållande i sistnämnda egenskap
ifrade äfven Luther (jfr Walch, "Luthers werke",
1740–52, bd XIII, s. 2,464), liksom äfven de äldsta
lutherska kyrkoordningarna innehålla åtskilliga
förslag till bestämmelser angående diakonatets
återupprättande i öfverensstämmelse med den äldsta
kyrkans praxis i detta hänseende. Jfr Augusti,
"Denkwürdigkeiten", 1817–31, bd XI, s. 194 o. f.
J. H. B.
Diakonat, en diakons eller diakonissas ämbete,
diakon-institution. Se Diakon.
Diakonissa (Grek. diakonos), tjenarinna. Så benämndes
redan i den äldsta kristna kyrkan de qvinnor, hvilka
öfver hufvud hade sig uppdraget att tjena de fattige
och de sjuke, särskildt bland den qvinliga delen
af församlingen (jfr Rom. 16 och Plinii bref till
Trajanus, kap. X: 96). Den i Rom. 16: 1 omnämnda
Febe – som var i församlingens tjenst i Kenkreä
(nära Korint) och som Paulus anbefaller församlingen
i Rom – betecknas der med namnet "diakonos", och om
de i samma kapitel omtalade qvinnorna Maria, Tryfena
och Tryfosa, Persis och Olympas m. fl. säges endast,
att de "mycket arbetat hafva i Herren". Benämningen
diakonissor brukades ock i den äldsta kyrkan länge i
betydelse af de äldsta, enkorna, förestånderskorna,
systrarna m. fl. Först i den romerska kyrkan blef
diakoniss-namnet efter hand benämning uteslutande på
den qvinliga afdelningen bland kyrkotjenarna. Till
diakonissor antogos i början endast oförvitliga
enkor, hvilka voro minst 60 år gamla och för öfrigt
innehade de egenskaper, som ansågos nödiga för
denna församlingstjenst. Kyrkomötet i Chalcedon
(451) medgaf, att diakonissornas ålder ej behöfde
vara mer än 40 år. I likhet med diakonerna blefvo
diakonissorna medelst bön och handpåläggning invigda i
sitt ämbete (jfr Apost. konstit. VIII: 19). Särskild
diakoniss-vigning förbjöds dock på flere kyrkomöten
(i Orange 441, Orléans 533 m. fl.). Utom att vårda de
fattige och de sjuke tillkom det diakonissorna att
hålla vakt vid qvinnornas särskilda ingångsdörrar
till de
gemensamma gudstjenstlokalerna och anvisa de inträdande
deras platser samt öfver hufvud att hafva uppsigt
öfver qvinnorna vid den offentliga gudstjensten,
biträda med deras af- och påklädande vid dopet,
deltaga i katekumen-undervisningen, under
förföljelsetider uppsöka och betjena de bröder och systrar,
som voro kastade i fängelse o. s. v.; men de egde
ingen del i kyrkostyrelsen och fingo ej häller
befatta sig med sådana förrättningar, som tillkommo
det egentliga läroämbetet. Liksom den första kända
diakonissan, Febe, var från Grekland, så var det
ock i detta land, som diakonissverksamheten vann
den största betydelsen. I Konstantinopel funnos på
Chrysostomi tid fyratio diakonissor, hvilka
stodo under hans personliga uppsigt och ledning
och bland hvilka funnos många förnäma qvinnor:
Olympias, Prokula, Pentadia, Sylvana m. fl. Äfven
i Antiochia funnos redan på Ignatii tid flere
framstående diakonissor. Sannolikt var det genom
Febe, hvilken sändes till Rom med Pauli bref,
som diakonissverksamheten slog rot i den stora
verldsstaden. Bland kända romerska diakonissor
må nämnas Praxedes och Pudentiana, döttrar af en
romersk rådsherre, samt Lampadia, Romana, Daciana
och Teodora. Jämväl i Frankrike vann diakoniss-saken
insteg; likaså uti Irland, der åtskilliga diakonissor
funnos i 5:te årh., och bland dem särskildt Patriks
slägting den hel. Birgitta, som dog 520 och ligger
begrafven vid altaret i kyrkan i Kildare. Det dröjde
dock ej länge, förrän diakonissämbetet, såsom kyrkligt
ämbete betraktadt, aftynade och slutligen alldeles
upphörde. Anledningarna dertill voro flere. Förändrade
tidsförhållanden, i synnerhet förföljelsernas
upphörande, gjorde det mindre nödvändigt att använda
qvinnor i församlingens tjenst. Det mer och mer
allmänt vordna bruket af barndopet, hvarvid qvinnans
särskilda tjenst blef öfverflödig, samt sjuk- och
fattigvårdens öfvertagande af staten m. m. voro
likaledes dertill bidragande. Sannolikt är ock,
att diakonissorna sjelfva gjorde sig skyldiga till
åtskilliga missgrepp och oordningar, hvilket hade
till följd, att de ej sågos med blida ögon af de
kyrkliga myndigheterna. Den förnämsta orsaken
till diakonissämbetets upphörande inom kyrkan
torde likväl böra sökas i den allt allmännare
framträdande fordran på presternas celibat, för
hvilket ändamåls vinnande det måste vara af vigt
att aflägsna qvinnorna från presternas omedelbara
umgänge och samlif. Diakonissämbetet bibehöll sig i
den vesterländska kyrkan in i 8:de eller 9:de årh.,
men i den österländska ända intill 12:te årh. Namnet
diakonissa kom sedan att beteckna sådana qvinnor,
som i klostrens ensamhet lefde ett uteslutande
åt gudliga betraktelser helgadt lif, och ännu i
dag är diakonissa benämning på de nunnor, som i
klostren betjena altarena. Hos åtskilliga sekter:
jakobiterna och nestorianerna äfvensom valdenserna,
bevarades diakonissverksamheten i sin ursprungliga
form till och med sedan ämbetet blifvit upphäfdt inom
den katolska kyrkan, och beguinernas många föreningar
hafva i sin kärleksverksamhet haft den gamla kyrkans
qvinliga diakonat till sin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
