Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Diesis - Diespiter - Diest - Diesterweg, Friedrich Adolf Wilhelm, tysk pedagog - Diet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
(enharmonisk diesis) af en hel ton. I nyare musik
betecknar diesis ett litet intervall (af förhållandet
128 : 125), som uttrycker skilnaden mellan stor och
liten halfton eller mellan två enharmoniska toner:
diss-ess,fiss-gess o. s. v. A. L.
Diespiter, Lat., "dagens (ljusets) fader", ett af
Jupiters tillnamn. Se Jupiter och Zevs.
Diest, stad i belgiska prov. Syd-Brabant, vid floden
Demer. Omkr. 7,500 innev. Ylleväfverier, bryggerier
och brännerier.
Diesterweg [dist-], Friedrich Adolf Wilhelm, tysk
pedagog, f. i Siegen (Westfalen) d. 29 Okt. 1790,
beklädde från 1812 åtskilliga lärareplatser vid
offentliga skolor i Worms, Frankfurt och Elberfeld
samt blef 1820 direktor vid det s. å. upprättade
folkskolelärareseminariet i Mörs (Rhenprovinsen) och
1832 vid "seminarium für stadtschulen" i Berlin. I
sistnämnda befattning verkade han oafbrutet
till 1847, då han, till följd af några mot honom
riktade beskyllningar för alltför liberala åsigter
i religion och politik, af regeringen försattes ur
tjenstgöring. 1850 fick han afsked med pension,
och från den tiden lefde han som enskild man
i Berlin. 1858 blef han medlem af preussiska
deputerade-kammaren ("abgeordnetenhaus"),
hvilket han sedan tillhörde till sin död, d. 7
Juli 1866. – D:s verksamhet var hufvudsakligen
riktad på att utbilda skickliga lärare och att
genomföra tidsenliga reformer i skolväsendet. Hans
ståndpunkt var i hufvudsak densamma som Pestalozzis,
och på hans initiativ firades, d. 12 Jan. 1846,
hundraårsminnet af dennes födelse med upprättandet
af flere s. k. "Pestalozzi-stiftelser" och
"Pestalozzi-föreningar" (sådana finnas numera
öfverallt i Tyskland: de förra med syfte att
underhålla uppfostrings- och förbättringsanstalter,
de senare för att understödja behöfvande enkor och
barn efter skollärare). D:s inflytande på lärjungarna
var utomordentligt stort. Hans lifliga och till
eftertanke sporrande undervisningssätt och utmärkta
välvilja höllo seminaristerna i spänd uppmärksamhet
och fäste dem för alltid vid hans person. Sina
pedagogiska åsigter uttalade D. förnämligast i de
af honom utgifna tidskrifterna "Rheinische blätter
für erziehung und unterricht" (grundad 1827) och
"Pädagogisches jahrbuch für lehrer und schulfreunde"
(uppsatt 1851) samt i arbetet Wegweiser zur bildung
für deutsche lehrer (1835; 5:te uppl. 1873–76). Denna
skrift gaf anledning till en häftig och långvarig
literär fejd. Broschyrerna Die lebensfrage der
civilisation, oder über das verderben auf den
deutschen universitäten (1836) samt Bemerkungen und
ansichten auf einer pädagogischen reise nach den
dänischen staaten im sommer 1836 (1836) göto olja
på elden. I den förra af dessa skrifter uppträdde
han mot det sätt, hvarpå studierna bedrefvos vid
Tysklands universitet, i den senare bröt han stafven
öfver vexelundervisningen. Af hans många öfriga
skrifter må nämnas: Leitfaden für den unterricht in
der formen-, grössen- und räumlichen verbindungslehre
(1822), Praktisches rechenbuch fur elementar- und
höhere bürgerschulen (1825–27; 24:de uppl. 1874),
Praktischer lehrgang für den unterricht in der
deutschen sprache (1828), Metodisches handbuch für
den gesammtunterricht im
rechnen (1829; 6:te uppl. 1866), Populäre
himmelskunde und astronomische geographie (1840;
10:de uppl. 1876), Pädagogisches wollen und sollen
(1857; 2:dra uppl. 1879) och Elementargeometrie
für volksschulen (1860). Hans "Gesammelte schriften"
utkommo 1876–78.
Diet (Fr. diète, af Grek. diaita, lefnadsordning),
med., betecknar, i vidsträcktare bemärkelse, en med
afseende på helsans fordringar iakttagen ordning i
lefnadssättet. Mest nyttjas ordet dock om en viss
ordning i förtärandet af mat och dryck. Man talar om
fel emot dieten, om sund och ohelsosam äfvensom om hög
och låg diet, och man afser dermed egentligen födans
mängd och beskaffenhet jämte öfriga förhållanden,
hvilka stå i samband med matens förtäring och
smältning.
De fordringar, som böra ställas på en ändamålsenlig
och sund diet, äro följande:
1. Födan bör vara tillräcklig samt innehålla alla
för kroppen behöfliga näringsgrundämnen, och dessa
i lämpliga blandningsförhållanden. Hungern och
känslan af mätthet kunna i allmänhet sägas vara
naturliga och säkra vägledare i fråga om det mått
af föda, som menniskan bör förtära; men man får
dervid ej glömma, att, hos en frisk menniska, dessa
förnimmelser hufvudsakligen äro en följd af magens
tomhet och fyllnad och att således en skrymmande,
men föga närande föda framkallar känslan af mätthet
i lika hög grad som den föda, hvilken på samma volym
innehåller mer af näringsämnen. De grundämnen för
kroppens näring, hvilka ingå i våra födoämnen,
äro – utom vatten och salter – ägghviteämnen,
fett och kolhydrat. Ägghviteämnena, som äro
qväfvehaltiga, tillföras oss hufvudsakligen genom
den animaliska födan (kött, ägg, mjölk o. s. v.),
men förekomma äfven, ehuru i ringare mängd, i den
vegetabiliska, t. ex. i skidfrukterna (ärter,
bönor) och i sädesslagens korn. Fettet, som är
qväfvefritt, erhålla vi hufvudsakligen från djuren,
och kolhydraten, som jämväl äro qväfvefria, få vi,
i form af stärkelse (mjöl, potates m. m.) och socker,
mest från växterna. I en sund diet bör intet af dessa
tre hufvudämnen saknas. Äfven om man kan uppehålla
lifvet genom en diet, i hvilken blott ett eller två
af dem ingå, är det likväl ej möjligt att i längden
dervid bibehålla helsa och arbetsförmåga. Hvarken
kött, som består af ägghvita och fett, eller bröd,
hvars närande beståndsdelar utgöras af kolhydrat
jämte en mindre del ägghviteämnen, är hvar för sig
lämpligt till uteslutande näring. Vi breda smör på
brödet, vi förtära köttet tillsammans med grönsaker
eller potates för att ersätta det näringsämne, som
brister i ena eller andra fallet.
Vidare böra i en sund diet näringsämnena ingå i vissa
proportioner. Erfarenheten, liksom det fysiologiska
experimentet, visar dock att helsa och krafter
bäst bevaras, när födan innehåller en viss mängd af
hvardera, äfven om de till en viss grad kunna ersätta
hvarandra. Genom undersökning af ett stort antal
friska menniskors föda har man trott sig finna,
att det lämpligaste förhållandet mellan ägghvitan
och de qväfvefria ämnena är som 1 till 4 eller 5
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
