Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Diet - Dieterich, Johann Friedrich, tysk historiemålare - Dieterich, Udo Waldemar, skolman och språkforskare - Dieterici, Karl Friedrich Wilhelm, tysk statistiker och nationalekonom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och att den ändamålsenligaste proportionen mellan
fett och kolhydrat är som 1 till 9. Också ingå
ju bröd, potates och växtämnen i allmänhet som
huvudbeståndsdel i menniskans diet. Af hvilken vigt
färska växtämnen äro för helsan bevisas bäst deraf
att en längre tids umbärande af dessa födoämnen är
den egentliga orsaken till skörbjugg – en sjukdom, som
förr, innan potatesodlingen infördes, ofta anställde
rysliga härjningar samt ännu ej sällan förekommer i
fängelser och ombord på fartyg, då potates och andra
färska växtämnen fattas.
2. En annan fordran på en sund diet är, att
födoämnena skola vara lättsmälta, d. v. s. kunna
upptagas så fullständigt som möjligt och utan att
matsmältningsverktygen ansträngas mer än nödvändigt
är. I allmänhet kan sägas, att födoämnena äro mera
lättsmälta, i samma mån som de lättare genomträngas
och upplösas af mag- och tarmsafterna. Mört kött,
mjölk och luckert, väl bakadt bröd äro lättare att
smälta än segt kött, ost och degigt, illa
jäst bröd. Svårsmälta äro äfven de födoämnen,
hvilkas närande beståndsdelar ligga inneslutna i
fasta höljen, som endast med svårighet upplösas af
magsaften. Sådana äro i synnerhet torkade födoämnen
ur växtriket: ärter, bönor, ris, rotfrukter m.
fl., hvilka för att blifva lättsmälta måste kokas,
så att höljena sprängas.
Öfver hufvud taget är djurföda lättsmältare och
tillgodogöres fullständigare än växtföda. Den, som
vill hemta sin näring ensamt ur växtriket, måste
hafva starka matsmältningsverktyg, om dessa ej i
längden skola öfveransträngas och blifva sjuka. Af
en måltid, bestående af ärter, rågbröd och potates,
tillgodogöres ej stort mer än hälften af de i dessa
födoämnen innehållna ägghviteamnena – resten utgör
barlast –, hvaremot en portion kött med samma mängd
ägghvita så godt som helt och hållet kommer kroppen
till godo. Vill man lifnära sig ensamt af potates,
nödgas man förtära den i sådan mängd, att, såsom
erfarenheten visar, magen snart deraf blir sjuk. De
s. k. vegetarianerna lefva ej häller uteslutande
af växtämnen. Mjölk, ost, ja t. o. m. ägg anse de
ej förbjudna, och om folkslag, hvilka man länge
trott lifnära sig mest af ris och andra växtämnen,
t. ex. kineser och japaneser, hafva noggranna
undersökninger lagt i dagen, att djurföda, såsom fisk,
mjölk, ost, ja t. o. m. kött, till ej ringa del ingår
i deras diet.
3. Maten måste vara välsmakande. Födan, äfven om
den är tillräcklig, lämpligt sammansatt och lättsmält,
motsvarar ej dietens fordringar,
såvida den ej derjämte tillfredsställer
smakens. Det ar dervid ej allenast njutningen, som
föreskrifver detta vilkor – det är ett oafvisligt
behof. Intet eller föga smakande, okryddade
matanrättningar blifva, i synnerhet om de gifvas
dagligen och utan omvexling, snart motbjudande
och framkalla en oöfvervinnelig afsmak, mången
gång verkligt illamående. Det är visserligen sant,
att hungern är den bästa kryddan, men att hungern
icke förmår ersätta kryddan, visar bäst erfarenheten
från sådana allmänna inrättningar, inom hvilka vid
utspisningen intet eller ringa afseende fästes vid
nämnda fordran. Det
är t. ex. ej ovanligt att finna huru i fängelser
fångarna i det längsta försaka och endast af den
yttersta hunger drifvas till att förtära de föga
smakande, om ock närande, matanrättningarna och huru
de skatta sig lyckliga, när de för sina flitpenningar
få tillhandla sig en bit sill eller ost.
4. Förtäringen af näringsämnen bör delas på
ett lämpligt antal måltider hvarje dag. Om en
menniska i en måltid tillfredsställer dagens hela
näringsbehof, såsom många djur göra, påbördar hon
matsmältningsverktygen en alltför stor ansträngning
och ådrager sig derigenom lätt sjukdom. I allmänhet
gäller som regel, att den ena måltiden ej må
efterföljas af en annan, förrän maten från den
föregående hunnit smälta och således hungern gifver
tillkänna, att ny tillförsel är behöflig. Enligt
urgammalt bruk intaga de flesta menniskor tre mål
om dagen, af hvilka det mellersta vanligtvis är det
rikligaste. Ändamålsenligheten af denna anordning
beror emellertid på en mängd olika förhållanden:
längden af arbetsdagen, arbetets art och den
ansträngning det kräfver, olika kroppstillstånd
o. s. v. Den, hvars krafter eller matsmältning icke
äro dess starkare, gör klokare i att intaga flere
måltider på dagen och fördela födan jämnare på
hvarje. Den, som redan på morgonen måste förrätta
tungt arbete, står sig illa med en klen frukost
o. s. v. Å andra sidan bör den sista måltiden
ej vara för riklig och ej intagas straxt förrän
man går till sängs. Slutligen må nämnas, att en
sund diet kräfver, att intet ansträngande arbete,
hvarken tanke- eller kroppsarbete, förrättas förrän
en stund efter intagen måltid, i synnerhet om denna
varit riklig. För matsmältningsarbetet behöfves
nämligen en lifligare tillströmning af blod till
underlifvet, och en sådan motarbetas i viss mån, om
hjernan och musklerna ansträngas i alltför hög grad.
E. H.
Dieterich [dit-], Johann Friedrich, tysk
historiemålare, f. 1787 (1789?), d. 1846 såsom
professor vid konstskolan i Stuttgart, besökte
flere gånger Rom, der han företrädesvis studerade
de för-rafaelitiske mästarna, och efterlemnade
bl. a. åtskilliga kyrkomålningar, utmärkta af djup
fromhet, korrekt teckning samt varm och kraftig
färg. Han målade äfven förträffliga porträtt.
Dieterich [dit-], Udo Waldemar, skolman och
språkforskare, född d. 2 Sept. 1803 i Zehden i
Preussen, blef 1826 subrektor och 1851 rektor vid
tyska nationallyceum i Stockholm samt fick 1856
professors namn, heder och värdighet. Död i Stockholm
d. 19 Maj 1865. Skrifter: Ausführliche schwedische
grammatik etc. (1839; ny uppl. 1848), Kurze anweisung
zur leichten erlernung der schwedischen sprache
(1844), Runensprach-schatz oder wörterbuch über
die ältesten sprachendenkmale Skandinaviens in
beziehung auf abstammung und begriffsbildung (1844),
Einige worte über den zweck und das wesen der schule
(1851), Svensk språklära (1850), Tyska språkets uttal
och ljudskifte (1861), Enträthselung des odinischen
[runor] durch das semitische alphabet (1864) m. fl.
Dieterici [dit-], Karl Friedrich Wilhelm, tysk
statistiker och nationalekonom, f. i Berlin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
