- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 3. Capitulum - Duplikant /
1199-1200

(1880) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Digerdöden, Stordöden och Svarta döden

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Derfor uppmanades allt folk i Sveriges rike att hvarje
fredag fasta vid vatten och bröd eller åtminstone
vid "ööll oc bröd", komma "ölne oc barfötte" till
sin sockenkyrka och gå i procession med helgedomen
(reliken) omkring kyrkan, höra mässan och offra på
altaret hvar sin penning; och skulle dessa offer
skiftas emellan de fattige, men "ingalunda komma til
prostens nytto". Men pesten inbröt redan samma år,
1350, i Sverige, enligt hvad den gamla munkversen
säger:
Rastrum tricrumbum spjutlongum maxima pestis.
M ((( l


Dödligheten blef ofantlig. I Stockholm voro "gatorna
betäckta af döda kroppar", och bland offren nämnas
äfven konungens båda halfbröder, hertigarna Håkan och
Knut. I landsorterna blefvo flerstädes hela socknar
utödda, i synnerhet i Upland (der endast ungefär
en sjettedel af befolkningen blef öfrig) samt i
Vestergötland, Värmland och på Gotland. Ensamt i
Vestergötland lära icke mindre än 466 prester hafva
bortryckts. Från Värmland, hvarest sjukdomen kallades
"degermansdöden" och "fläck-döden", anföres bl. a. om
Fernebo församling, att af hela befolkningen derstädes
endast en hustru, en dräng och två pigor blefvo
öfriga. – Finland hemsöktes samma år, och 1351–52
äfven Ryssland. Der stannade farsoten denna gång
sitt tåg, icke långt från de landsändar, hvarifrån
han från början utgått.

Så hade pesten, under loppet af nio år, gått nästan
i en fullständig cirkel genom Europa. I Ryssland
hade han både börjat och slutat. Menniskor och djur
hade han lika skoningslöst slagit, och det var icke
allenast körtelansvällningarna (bubonerna), som denna
gång voro det betecknande symptomet af hans angrepp,
utan äfven blödningar från respirationsorganen. Han
uppträdde således icke endast under sin vanliga
form, den s. k. egyptiska eller orientaliska, utan
äfven under en form, der lokalisationshärden var
lungorna, och det var till stor del derigenom han
blef i så hög grad mördande. Man har beräknat, att
han under sitt tåg genom Europa bortsopade omkr. 25
mill. menniskor. Också utgick han denna gång, såsom
ofvan anmärkts, icke, som vanligt, från Egypten,
utan från Asien, och sannolikt har han der sitt
hemvist. Man har nämligen för ett par tiotal af
år sedan funnit denna pestform vara endemisk på
Himalajas södra sluttningar, och att hans kraft icke
brutits, det antyda de stora förhärjningar han ännu
åren 1815–21 samt 1836–38 anställde i norra delen
af Hindostan. Han har t. o. m. mäktat öfverskrida
sitt hemlands gränser, i det han på allra senaste
tiden åter inträngt i Europa. I friskt minne är den
pestepidemi, som från Okt. 1878 till in i Febr. 1879
herskade i Astrakan-guvernementet, en del af det
forna Kiptschak, och denna pest var af samma slag
som digerdöden.

Den stora smittbarhet, som åtföljde
digerdöden, undgick naturligtvis icke samtidens
uppmärksamhet. Också sökte mången att, enligt
erfarenheten från äldre tider, skydda sig genom att
sorgfälligt hålla sig inne och afskild från andra. Så
gjorde påfven Klemens VI, sannolikt på tillstyrkan
af sin lifmedikus Guy de Chauliac, och det berättas,
att åtskilliga kloster höllo
sina portar så stängda, att dessa ej ens öppnades för
de dyrbarheter och penningsummor, hvilka fromheten
ville, till den eviges blidkande, nedlägga på
altarena. Man har t. o. m. exempel på att en hel
stad sökte på detta sätt skydda sig. Det var Milano,
som 1348, under det pesten rasade deromkring, stängde
sina portar och verkligen för en tid lyckades hålla
farsoten borta. Men det var först efter digerdödens
slut och vid de under sista hälften af 14:de samt
början af 15:de årh. förnyade utbrotten af pesten, som
man mera allmänt insåg nyttan af spärrningsåtgärder
mot denna farsot. (Se Karantän.)

Emellertid kan det ej hafva varit endast genom smitta,
som farsoten utbredde sig. Detta insågo också dess
samtida. Man anmärkte, att, innan sjukdomen utbröt
på en viss ort, innevånarna företedde en särdeles
blek ansigtsfärg och att deras andedrägt hade en
egendomligt bitter lukt. Dessutom fann man farsoten
liksom välja sina offer i en viss ordning. Merendels
var det först barnen som insjuknade, derefter de unga
qvinnorna och sedan den öfriga befolkningen. Farsoten
gick ej häller oafbrutet sin väg fram, utan
öfverhoppade somliga orter, "liksom i ett schackspel",
såsom en samtida anmärker. På andra ställen angrep
han plötsligt och på en gång en mängd menniskor. Men
pandemiernas orsak är ännu höljd i dunkel. Då för
tiden antog man, att jordens varelser rönte inflytande
af himlakropparnas ställning. En stor konjunktion
mellan de tre större planeterna – Jupiter, Saturnus
och Mars – ansågs hafva egt rum d. 24 Mars 1345, och
denna konjunktion troddes nu hafva orsakat de ovanliga
naturföreteelserna, förpestat luften och dymedelst
förderfvat menniskornas och djurens blod. Det var
alltså både emot luft- och blodförskämningen man hade
att strida, och man gjorde hvad man kunde. Stora eldar
af välluktande träd brunno på gator och öppna platser
för att rena luften. Särskilda personer tillsattes
(t. ex. i Florens) för att tillse, det renlighet
iakttogs – ett uppdrag, som icke måste hafva varit
lätt, så beskaffade som medeltidens städer voro. Genom
sina trånga och krokiga gator och sina stinkande
löpgrafvar voro dessa städer redan i och för sig
högst gynsamma för miasmers utveckling, och de blefvo
det naturligtvis ännu mer under denna fasans tid, då
de hopade liken af menniskor och djur hvarken kunde
eller hunno ordentligt begrafvas. Och läkarna? Många
af dem fingo med lifvet umgälla sin pligttrohet. Men
"medicorum regula fallit", heter det i en samtida
versifierad beskrifning om denna förödelse. Äfven det
egentliga folket grep in, och de åtgärder det vidtog
äro kanske de kraftigast talande intygen om den yrsel
och förtviflan, som hade bemäktigat sig sinnena.

På hösten 1348 spred sig nästan i alla land det ryktet
att brunnarna voro förgiftade. En sådan misstanke
gör sig som oftast gällande vid större farsoter;
nu gaf nämnda rykte folket en långt antagligare
förklaring på den stora dödligheten än de lärdes
konstellationer. Man var icke häller villrådig om
upphofsmännen till den

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 18:22:19 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nfac/0606.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free