Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Digifning - Digitaleïn och Digitalin, kem. farmak. Se Digitalis - Digitalis
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
enär denna minskning beror endast på
vattenqvantitetens aftagande, är mjölken under
en inträffad sjukdom rikare på fasta beståndsdelar
eller, såsom man vanligen uttrycker sig, starkare
än under normala förhållanden. Till förekommande af
olägenheter på barnets digestion bör naturligtvis
mjölken då få någon utspädning, och detta sker
derigenom att man emellanåt, t. ex. efter hvarje
digifning, låter barnet förtära några teskedar vatten
eller sockervatten. – Nervsystemets inflytande
på kroppens sekretioner i allmänhet gör sig ock
gällande vid mjölkafsöndringen. Sinneslugn och ett
jämnt lynne hos den digifvande återverka i sin mån
välgörande på barnet, hvaremot oro och ett retligt
lynne verka motsatsen. Häftiga själsaffekter, såsom
förskräckelse, smärta och vrede, kunna så förändra
mjölkens beskaffenhet, att barnet derigenom blir
mer eller mindre illamående. För den skull gör
den digifvande klokast i att vid dylika tillfällen
låta draga ur brösten på artificielt sätt och ej
lägga barnet till bröstet, förrän lugn och sinnesro
återkommit. Äfven då menstruationen inställer sig
under digifningen, och i synnerhet om den är ymnig,
blir mjölken mindre vattenhaltig än under normala
förhållanden. Det händer då, att barnet ej fördrager
mjölken så bra som eljest, hvilken olägenhet i
allmänhet afhjelpes derigenom att man gifver barnet
något vatten eller sockervatten. Det säger sig sjelf,
att födan inverkar på mjölkens beskaffenhet och
att den således bör vara både närande och lättsmält
samt äfven tillräcklig. Är den otillräcklig, aftager
mjölken ej endast i mängd, utan äfven i näringskraft,
emedan de fasta beståndsdelarna, i synnerhet
ostämnet och fettet, minskas. Vid digifningen
är det vigtigt att se till, det den qvantitet
mjölk, som gifves barnet, är afpassad för dess
välbefinnande. Mot denna föreskrift felas dagligen,
vanligtvis i den riktningen att barnet får för mycket,
eller, med andra ord, att det lägges för ofta till
bröstet. Barnet kan naturligtvis ej smälta mer än en
viss qvantitet föda. Om det får något derutöfver,
kan det ej digerera detsamma, utan blir oroligt,
kinkigt och skrikigt samt får diarré. Vanligen
lägger man då barnet, för att tysta detsamma,
å nyo till bröstet, eller, om mjölktillgången
deri för tillfället är otillräcklig, ger man det
artificiel föda. Men detta är att gjuta olja på
elden, ty barnet blir derigenom ännu mera oroligt,
och diarrén ökas. Bäst är att barnet redan från
de första dagarna af sin lefnad vänjes vid en viss
lefnadsordning. I allmänhet är det fullt tillräckligt
att under de två första lefnadsmånaderna lägga barnet
till bröstet hvarannan timme på dagen och hvar tredje
på natten; under tredje och fjerde lefnadsmånaderna
bör det icke ske mer än hvar tredje timme på dagen
och hvar fjerde på natten, och sedermera med längre
mellantider. Digifningen bör ej fortfara utöfver
barnets första lefnadsår. Fortsattes den längre,
så lida deraf både moder och barn: modern försvagas
nämligen onödigtvis af det långa digifvandet, och
för barnet är modersmjölken ej längre tillräckligt
närande. Jfr Amma. A. K.
2. Husdjurssk. Det sätt,
hvarpå flertalet bland våra husdjur gifva föda åt
sina ungar under deras
första lefnadsålder. På det att djuregaren må kunna
för sitt eget behof tillgodogöra sig den hos mödrarna
bildade mjölken, hållas kalfvar helt och hållet samt
killingar och renkalfvar under en kortare tid skilda
från sina mödrar. Innan ungarna skola börja dia,
bör man undersöka huruvida mjölk finnes i mödrarnas
jufver eller om något hinder för mjölkens uttömmande
är för handen, t. ex. svulster i eller sammanklibbade
hår omkring spenarna. Finnes ej mjölk i jufret, när
ungarna blifvit framfödda, kan mjölkbildningen stundom
sättas i verksamhet derigenom att man flitigt drager i
spenarna och sakta gnider eller trycker jufret. Lyckas
man ej att derigenom framkalla mjölkafsöndring, måste
ungarna uppfödas med mjölk från andra djur. Den tid,
som man vanligen låter ungarna dia sina mödrar, är för
föl 5–6 månader, för lam 2–3 månader, för killingar
1 månad, för grisar 6–8 veckor och för hundvalpar 5–6
veckor. Med minsta olägenhet försiggår afvänjningen,
om ungarna under 2–3 dagar vänjas att vara skilda
från mödrarna under allt längre tider. Flerestädes
inom Sverige låter man kalfvarna dia andra kor än sina
mödrar, emedan de sistnämnda straxt efter kalfningen
vanligen lemna mera mjölk, än deras kalfvar mäkta
förtära. En kalf, som skall dia en annan ko än sin
moder – en s. k. amko –, måste dock under 3–4 dagar
efter födelsen dricka råmjölk efter sin moder och
först derefter släppas tillsammans med amkon uti
en kätte. Till amko väljer man en ko, som är af
fromt lynne, ej har sårnader på spenarna och lemnar
omkr. 2 knr (5,2 liter) mjölk dagligen. Då emellertid
mjölkafsöndringen hos amkon småningom minskas och
kalfvens behof af föda deremot tilltager, söker man
afhjelpa detta genom att öka kons utfodring och genom
att i kätten anbringa en särskild krubba med foder för
kalfven, hvilken krubba måste vara så placerad, att
ej amkon kan komma åt fodret. Man kan låta kalfven
få dia i 2–4 månader, allt efter det värde man sätter
på honom. – Att uppföda kalfvar genom att låta dem
dia borde mer allmänt användas, än nu sker, emedan
bland dikalfvar ett mindre antal dödsfall inträffar
än bland kalfvar, som 2–3 gånger dagligen få dricka
den förut ur jufret uttömda mjölken. C. A. L.
Digitaleïn och Digitalin, kem. farmak. Se Digitalis.
Digitalis L., bot. farmak., växtslägte af
nat. fam. Scrophularineae R. Br. (Personatae
L. och D. C.), kl. Didynamia. Detta slägte, som
ej är synnerligen artrikt, igenkännes på sina
fyra tvåväldiga ståndare och sina tämligen stora,
sambladiga, klocklika, bukigt svällda blommor,
hvilkas grundt femflikiga bräm är snedt, med två
flikar uppåt och tre nedåt. Blommorna äro hängande och
omgifvas af ett femdeladt foder, som qvarsitter
omkring den äggrunda, tvårummiga kapselfrukten,
hvilken omsluter en mängd små kantiga frön. Den
mest bekanta arten, den ofta i våra trädgårdar
odlade fingerborgsblomman, D. purpurea L., träffas
vild i skogiga bergstrakter i vestra Europa, från
Sardinien till Skotland och Skandinavien. I vestra
Norge (synnerligast i Kristianssands, men äfven i
Bergens och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
