Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Diplomatarium - Diplomati
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
landområde, en viss ort, institution e. d. Redan
tidigt hade kyrkor och kloster sina kopieböcker,
i hvilka vigtiga åtkomsthandlingar, privilegier,
påbud och beslut m. m. d. infördes (jfr Registrum och
Registratur), och efter hand kommo sådana att begagnas
jämväl af regeringarna, borgerliga korporationer
äfvensom enskilda. Det dröjde naturligtvis längre,
innan man fick blicken öppen för den rikedom på
historiska upplysningar, som de äldre urkunderna
innehålla, och i historiskt intresse började bilda
afskriftssamlingar (diplomatarier). Utmärkande för
1800-talet är den på samma gång nitiska och kritiskt
omsorgsfulla verksamhet, hvarmed man i de flesta
europeiska land sökt göra medeltidens urkunder
tillgängliga genom att utgifva dem i tryck. Bland
dem, som i Sverige tidigast insågo dessa urkunders
historiska värde, var biskop Hans Brask. Vigtiga
afskriftssamlingar bildades sedermera under
1500-talets lopp af en Erik Sparre, en Hogenskild
Bielke m. fl. Våra första egentliga handskrifna
diplomatarier förskrifva sig från senare hälften af
17:de årh. och äro ett bland de många bevisen på det
lifliga intresse, hvarmed fäderneslandets historia då
omfattades. Arrhenius-Örnhielms afskrifter af kyrkliga
handlingar och påfvebullor (14 band) Peringskiölds
"Bullarium" och stora "diplomatiska" samling af
konungabref, hans "Pietas arctoa", eller afskrifter
af testamenten och gåfvobref m. m., och Hadorphs
ofullbordade afskriftssamlingar äro ännu i dag af
vigt såsom fullständigande och i viss mån ersättande
Riksarkivets stora samling af originalurkunder
från medeltiden. Äfven E. Benzelius d. y. gjorde
samlingar till ett kyrkligt diplomatarium, och längre
fram på 1700-talet påbörjade N. R. Brocman ett
"Opus diplomaticum Sueciae", som han ämnade utgifva,
men aldrig hann fullborda. S. Lagerbring framhöll
vid samma tid mer än en gång nödvändigheten af att
utgifva ett svenskt "Corpus diplomaticum". Hans
planer upptogos och utvecklades något senare af
C. G. Nordin och E. M. Fant. Den senare framlade
redan 1778 i "Stockholms lärda tidningar" en stort
tilltagen plan för utgifvandet af källskrifter
till Sveriges historia, omfattande icke endast ett
diplomatarium, utan äfven en samling af den svenska
medeltidens historiska anteckningar och krönikor,
och i flere småskrifter gjorde han förarbeten
för en samling af förstnämnda slag. Nordin fick
1781 tjenstledighet från sin lektorsbefattning i
Hernösand för att uteslutande arbeta på ett sådant
"Corpus diplomaticum", omfattande både urkunder och
historiska skrifter; men han rycktes snart af andra
göromål bort från denna sysselsättning. Den senare
delen af planen började om sider förverkligas i det
af Fant utgifna första bandet af "Scriptores rerum
svecicarum medii aevi"; med den förra fick det tills
vidare anstå. Slutligen lyckades J. G. Liljegren
intressera några häfdaforskningens vänner,
bl. a. G. V. af Tibell, J. Adlerbeth, Kl. Livijn
och L. F. Rääf, för utgifvandet af en fullständig,
kronologiskt ordnad samling af medeltidsurkunder
rörande Sverige. 1829 kunde han utgifva första bandet
af "Svenskt diplomatarium", ett verk, som
alltifrån sin början visat sig vara af oskattbart värde
för kännedomen om Sveriges äldre historia, odling
och språk. Liljegren utgaf äfven andra bandet. Efter
hans död öfvertogs arbetet af B. E. Hildebrand,
som år 1865 hade utgifvit banden 3–5 och hunnit till
och med 1347. Sedermera öfvergick utgifningen till
riksarkivet, som för ifrågavarande ändamål erhöll
en donation af grefve C. E. L. V. Posse, och 1875
påbörjades en ny serie, från 1401, under redaktion
af C. Silfverstolpe. Den äldre serien har under
redaktion af E. Hildebrand (son till den ofvan nämnde
B. E. Hildebrand) förts fram till och med år 1350. –
Ett arbete af samma slag som Svenskt diplomatarium,
men af mera begränsadt omfång, är "Diplomatarium
dalecarlicum", en urkundsämling rörande Dalarna,
utgifven af C. G. Kröningssvärd och J. H. Lidén
(1842–53).
För den svenska historien är äfven "Diplomatarium
norvegicum" af stor betydelse. Det började utgifvas
1847 af Kr. Lange och C. R. Unger samt är nu i
det närmaste fullbordadt. Danmark eger ej ännu
något verk, som motsvarar de svenska och norska
diplomatarierna (förarbeten för ett sådant lära
dock göras), men på geheimearkivet i Köpenhamn
förvaras en stor handskrifven urkundsamling, det
s. k. "Langebeks diplomatarium", och åtskilliga smärre
urkundsamlingar hafva blifvit utgifna, bland hvilka
må nämnas "Diplomatarium Christierni primi" (1856)
och "Kjöbenhavns diplomatarium" (utg. af O. Nielsen
sedan 1872).
Utom de nordiska rikena användes vanligen
i st. f. "diplomatarium" namnen "codex
diplomaticus","urkundbuch","cartulaire" eller något
dylikt. Många sådana samlingar i de land, med hvilka
Sverige tidigast trädde i beröring, ega naturligtvis
större eller mindre vigt för den svenska historien,
såsom de stora lybska, de brandenburgska, de
liv-est-kurländska, de hanseatiska, de mecklenburgska,
de schleswig-holstein-lauenburgska m. fl.,
af hvilka de flesta ännu äro under utgifning.
Ehd.
Diplomati (Fr. diplomatie, jfr Diplom), vetenskapen
om staternas ömsesidiga förhållanden och konsten att
praktiskt tillämpa denna vetenskap. Diplomatiska
underhandlingar fördes såväl under den klassiska
fornåldern som under medeltiden (påfvarna bragte
den kyrkliga diplomatien till en relativt hög
ståndpunkt), men först vid början af 1600-talet visade
sig hos de europeiska staterna ett allmänt behof
att skapa ett rättstillstånd för deras ömsesidiga
förhållanden. (Benämningen diplomati härleder sig
deraf att den formella grundvalen för staternas
rättsanspråk till en början söktes hufvudsakligen
i gamla urkunder, s. k. diplomata.) Till en början
sökte diplomatien i allmänhet främja sina syften
genom lögn och intriger samt genom en ofantligt stor
prakt i sändebudens uppträdande. Dessa medel voro
karakteristiska till och med för sådana diplomater
som Richelieu (1624–42) och Mazarin (1642–61). Axel
Oxenstjerna (1611–54) och Vilhelm III af Oranien
(1672–1702) voro de ende af 1600-talets store
statsmän, som föraktade låga utvägar. Under loppet af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
