Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Distinktion - Distomum
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
examinatorn, jämngod). –
Distinktionskorporal, krigsv., högsta korporalsgraden
i Sverige. Jfr Korporal. – Distinktionsnummer,
sjöv., ett af högste befälhafvaren utdeladt och i
en s. k. distinktionstabell upptaget nummer, som
hissas jämte hufvudsignalen, då signal göres till en
eskader, en afdelning eller ett "enkelt fartyg". Jfr
Distinktion och Ständigt tecken.
– Distinktionstabell, sjöv., förteckning öfver de
eskadrar, afdelningar, fartyg, utposter i land m. m.,
hvilka erhållit distinktionsnummer inom en flotta
eller en del deraf. – Distinktionstecken, ett slags
utmärkelsetecken, krigsv., en på uniformen anbragt
beteckning för angifvande af tjenstegrad eller såsom
utmärkelse för långvarig tjenst, godt uppförande
eller aflagda kunskapsprof. Jfr Chevron och
Gradbeteckning.
Distomum l. Distoma (af Grek. dis, två gånger,
och stoma, mun), zool. med., ett till trematodernas
afdelning bland maskarna hörande slägte, som
igenkännes på sin korta, platta, ovala eller jämnbreda
kroppsform och sina två munliknande sugvårtor. Sex
arter äro funna hos menniskor, af hvilka fem likväl
endast undantagsvis förekomma, hvaremot den sjette,
D. haematobium Bilh., är så allmän hos innevånarna
vid Nilen, att antagligen hälften af den fullvuxna
befolkningen derstädes lider af densamma. Denna
parasit orsakar den egendomliga anemi, som kallas den
egyptiska bleksoten (klorosen). Blodblandad urin
är utmärkande för denna sjukdom, hvarjämte diarré,
smärtor i buken o. s. v. inställa sig, på samma
gång som kroppskrafterna aftaga. Ofta tillstöter en
lunginflammation, hvilken gör slut på eländet. Nämnda
farliga snyltgäst har sitt tillhåll i blodkärlen i
urinblåsans väggar äfvensom i angränsande organs
kärl. Dess utvecklingshistoria är icke känd, och
alla kurativa medel hafva visat sig fåfänga. – En
annan art, D. hepaticum L. (Fasciola L.), fig. 1,
har en bedröflig och vigtig betydelse för alla
fåruppfödare. Denna inelfsmask, "lefverigeln",
dödade under vintern 1830–31 ensamt i England 1–2
mill. får, och under epizootien 1853–54 förlorade
mången landtman i Frankrike ända till tre fjerdedelar
af sin fårahjord. Såsom snyltgäst hos menniskan har
lefverigeln påträffats några få gånger, men hos många
gräsätande djur, såsom flere arter idislare samt hos
hästen, åsnan, elefanten och flere gnagare (haren,
kaninen, bäfvern, ekorren m. fl.), är denna igel
oftare funnen – en gång äfven hos en känguru. Lefverigelns
geografiska utbredning omfattar hela Europa samt
Egypten, Grönland, Nord-Amerika och Australien. Dess
utveckling är ett af de allra märkligaste exemplen
på s. k. generationsvexling. Den i lefvern hos ett
får fullt utbildade lefverigeln (med anledning af
kroppsformen ofta kallad lefverflundran) är omkr. 2
centim. (6,7 lin.) lång och kan frambringa ända till
45,000 befruktade ägg, hvilka utföras med gallan i
tarmkanalen och vidare i det fria. Af dessa ägg
utvecklas i vatten embryon af konisk form, hvilka
med tillhjelp af de flimmerhår, som bekläda hela
kroppsytan, simma fritt omkring. Efter några
dagar affalla flimmerhåren; embryot antager då en mera
klotlik eller oval form och kryper sedan omkring. Ett
sådant embryo lyckas förr eller senare fästa sig vid
gälarna af en snigel eller intränga i snigelns kropp
(foten), och af embryot uppkommer der en blåsformig
s. k. sporocysta (fig. 2), som kan dela sig
och bilda dottercystor. Under gynsamma förhållanden
(högre värme) utvecklas ur embryot äfven en högre
mellanform, redia (fig. 3), hvilken småningom får
hufvud och bål med tarmkanal samt baktill två trubbiga
bihang och mellan dem en liten svans. I hålan omkring
redians tarmkanal bildas, liksom i sporocystorna,
utan föregående
 |
| Fig. 1. |
|
| Fig. 2. |
|
| Fig. 3. |
|
| Fig. 4. |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
