Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Djefvul - Djefvulsbibeln l. Fans bibel, en i K. biblioteket i Stockholm befintling bibelhandskrift. Se Gigas librorum - Djefvulsbron, bro öfver floden Reuss, i schweiziska kantonen Uri. Se Teufelsbrücke - Djefvuls-rockor - Djeilum (Jilum, Jhelum, Dschilum l. Behut, Bedusta) - Djekne l. Djäkne - Djeknepenningar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
uppvuxen såväl i kyrkans som i folkets föreställningar
om den onde anden. Alla de fel och missbruk, hvilka
han bekämpade hos påfvedömet, förkroppsligade
han i djefvulens gestalt, och den lede fienden
fick sig derigenom tillmätt en gräsligare makt, än
han efter kristendomens uppkomst någonsin ansetts
hafva. De förfärliga hexprocesserna på 1600-talet
visa huru fast alla klasser ännu vid denna tid voro
öfvertygade om djefvulens omedelbara inflytande
på menniskorna. Men sedan den naturvetenskapliga
forskningen under adertonde och nittonde århundradena
lagt i dagen de verkliga orsakerna till en mängd
af de naturföreteelser, hvilka förut tillskrefvos
djefvulen, och sedan filosofien och psykologien hade
i menniskosjälens beskaffenhet funnit motiven till
de dåliga handlingarna, har forna tiders krassa tro
på djefvulens inflytande alltmer lidit afbräck.
Det nordiska folkspråket bevarar många minnesmärken
efter folkets vidskepliga föreställningar om
djefvulen. Sådana minnesmärken äro t. ex. "djäkul",
"knäkul", "knäfvel" (jfr "Westfal. "kniivel",
Fr. "diacre", Polsk, "djachel"), "fanen" och "fan"
(af Fornn. fjandi, fiende). Djefvulens bostad
heter helvetet, af Hel, dödsgudinnan, hvars
frändskap med Loke är påtaglig, liksom denne är
en efterbildning af Lucifer (under medeltiden den
vanliga benämningen på djefvulen). "Fan är lös" är
ett urgammalt uttryck, hvilket Grimm anser leda sitt
ursprung från edda-föreställningarna om den bundne
Loke. Ofta betecknas djefvulen med namnen "jätten" och
"trollet". Jätten Finn, hvilken var behjelplig vid
byggandet af Lunds domkyrka, torde icke vara någon
annan än djefvulen. – Bland svenska folkböcker, som
behandla djefvulen, märkas: "Hin ondes tre guldhår"
(1824; från tyskan), "Luxemburgs förbund med satan"
(1769), "Grasshoffs förbund med satan" (1769),
"Satans grasserande i Roslagen" (1771; svensk
förf.), "Kapten Elins resor till Blåkulla" (1836;
efter ransakningsprotokollen vid en hexprocess
i Jönköping 1720), "Prins Joka och hin onde"
(1842) samt "Djefvulen och käringen" (1847).
J. A. S.
Djefvulsbibeln l. Fans bibel, en i K. biblioteket
i Stockholm befintlig bibelhandskrift. Se Gigas librorum.
Djefvulsbron, bro öfver floden Reuss, i schweiziska
kantonen Uri. Se Teufelsbrücke.
Djefvuls-rockor, Cephaloptera (äfven kallade
"hafsdjeflar"), zool., ett till broskfiskarnas grupp
(Lelachii), bredmunnarnas ordning (Plagiostomi) och
familjen Myliobatidae hörande slägte, som är lätt
igenkänneligt bl. a. på de små, spetsiga tänderna
och bröstfenornas främre, hufvudet omslutande del,
hvilken utskjuter i en flik, bildande liksom ett horn
på hvardera sidan af hufvudet. En anmärkningsvärd
art är hornrockan (C. Giornae), hvilken förekommer
i Medelhafvet samt vid Europas vestra kuster och
sannolikt var känd redan af de gamle. Hon uppnår en
längd af 1 m. (3,3 f.) eller derutöfver, oberäknadt
stjerten, som är tre gånger längre än hufvud och
bål tillsammans. Hornrockan uppgår i vigt till 20
kilogr. (47 skålp.),
måhända icke sällan till långt mera. Den är till
färgen ofvan mörkbrun, på sidorna olivbrun och
undertill hvit. För hornens skull kalla italienarna
de större djuren "kor", de mindre "kalfvar". Köttet
ätes väl knappast någonstädes, men af lefvern kokas
tran. En art, möjligen denna, förekommer äfven i de
amerikanska vattnen. Den uppgifves vara betydligt
större, ja stundom af en jättelik storlek, och
hafva en på de öfre kroppsdelarna blåsvart, på de
undre marmoreradt hvit, läderartad hud. Stjerten är
smal, med en taggig kam, ögonen mycket framstående
och belägna långt ifrån hvarandra. För öfrigt är
kroppen högst smidig och böjlig samt rörelserna
ytterst snabba. Dessa rockor, hvilka sägas vara af en
fredlig och sällskaplig natur, stiga, någon gång i
hundratal, tätt upp mot vattenytan. De simma raskt,
under egendomliga, liksom hoppande rörelser, och
förete en rätt sällsam anblick, när de – såsom det
stundom händer – ur vågen höja sina fenor, hvilka
likna väldiga fladdermössvingar. Också utgör jagten
efter detta slags fiskar ett synnerligen stort nöje
för bl. a. Syd-Carolinas plantageegare, som angripa
denna fisk, liksom hvalen, med lansar och harpuner,
sedan de inväntat honom vid strandbukterna, hvilka
han uppsöker under det högsta flodståndet, för
att der skaffa sin föda: små fiskar och kräftdjur.
J. G. T.
Djeilum (Jilum, Jhelum, Dschilum l. Behut, Bedusta;
på Sanskr. Vitasta, d. ä. "den pilsnabbe"; på Grek.
Hydaspes), den vestligaste af de fem floder, som
gifva nordvestra delen af britiska Ostindien namnet
Pandjab. Den rinner upp i Kaschmir, genomflyter
Vular-sjön och Baramula-passet, bildar gräns mellan
Kaschmir och britiska Ostindien samt utfaller i
Tjinab. Längd 800 kilom. (108 mil). D. är segelbar i
sitt öfre och sitt nedre lopp. Dess största tillflöde
är Krischnaganga.
Djekne l. Djäkne (Lat. diaconus, jfr Diakon) var fordom benämning dels på prestmän af lägre grad,
dels på lärjungarna i lärdomsskolornas högre klasser
(gymnasierna). Af djeknelifvet vid Vexiö läroverk i
midten af 18:de årh. finnes en liflig och anslående
skildring af Samuel Ödmann i hans "Hågkomster från
hembygden och skolan".
Djeknepenningar (jfr Djekne), en afgift (6 öre
utaf hvarje jordegare på landet), som af 1624 års
riksdag beviljades för att möjliggöra afskaffandet
af den s. k. sockengången, hvilken ansågs vara "ett
stort hinder för ungdomens studier och en rot till
allehanda odygd, lättja och tiggeri". Denna afgift
skulle tillställas kyrkoherdar och sexmän, hvilka hade
att straxt skaffa medlen till närmaste skola, der de
skulle delas mellan de fattiga bondebarnen. Sedermera
bestämdes, att en del af dessa penningar skulle
användas till löneförbättring åt skolebetjente
(jfr k. brefvet d. 23 Jan. 1696). Snart nog blef det
brukligt, att de studerande och skolebetjente, hvilka
hugnades med understöd af dessa medel, sjelfva uppburo
dem, och detta bruk tyckes hafva fortfarit ända
till 1780-talet. K. brefvet d. 6 Nov. 1780 bestämde
myntberäkningen för dessa understöd, nämligen efter
sex daler på en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
