Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Djupplöjning l. Rajolering, landtbr., åkerjordens plöjning till så stort djup, att en del af alfven föres upp i dagen - Djur (Lat. Animalia), Djurriket (Lat. Regnum animale), zool.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
med största försiktighet. Uppföres för mycket alf
på en gång, blir nämligen matjorden deraf alltför
utblandad, och fältet för en tid nedsatt i sin
bördighet. Å sådan jord bör man derför icke gå ned
i alfven mer än 1/2, högst 1 tum, för hvarje gång
jorden trädas, och ej fördjupa större vidd, än man
samtidigt kan väl gödsla med stallgödsel eller på
annat sätt förse med myllbildande ämnen. Stundom är
alfven af sådan beskaffenhet, att de odlade växterna
vantrifvas, ja t. o. m. dö ut, om deras rötter komma
i beröring med densamma. Sådan är t. ex. den i norra
Sverige förekommande s. k. "sjöjorden", hvars alf
i rikt mått innehåller svafvelsyrade jernoxidul-
och lerjordssalter. Det är klart, att djupplöjning
af sådan jord långt ifrån att gagna tvärtom verkar
skadligt.
Djur (Lat. Animalia), Djurriket (Lat. Regnum
animale), zool. Af ålder har man indelat allt skapadt
i tre s. k. riken: djur-, växt- och stenriket, af
hvilka de bägge förra utgöras af lefvande (organiska)
kroppar och det senare af liflösa (oorganiska). Om
nu skilnaden mellan de liflösa skapelserna och de med
lif begåfvade är nästan omisskännelig, gå deremot de
lefvande kropparnas tvänne riken, djur och växter,
till den grad öfver i hvarandra, att uppdragandet
af en skarp gränslinie dem emellan är rent af
omöjlig. Man vet nämligen, att det finnes äfven en
annan verld än den för vårt oväpnade öga synliga – en
verld med varelser så små, att, i jämförelse med dem,
bredden af ett hårstrå är någonting jättestort. Det
är der, som djur och växter mötas under sina enklaste
former; det är der, som gränsen befinnes så fin och
omärklig, att man omöjligen kan säga hvar det ena
riket slutar och det andra vidtager.
Först bör den frågan afgöras, huruvida alla djur
hafva förmågan af frivillig rörelse och huruvida
alla växter äro orörligt fastsittande. Bekant
är, att många djur finnas, hvilka sakna den
fria rörelseförmågan. Korallerna, mossdjuren,
hafssipporna och svampdjuren m. fl. sitta orörligt
fästa vid klippor, snäck- och musselskal, alger
o. s. v., men äro dock verkliga djur. Under sina
första utvecklingsskeden uppträda visserligen de
flesta äfven bland dem såsom fritt simmande larver;
men detta förhållande är af ingen betydelse, enär
man kan framvisa en mängd exempel på lågt stående
växter, som likaledes kunna fritt röra sig under en
period af sin tillvaro. Många af våra vattenväxter,
t. ex. algerna, hvilka icke sällan hafva ett kolossalt
omfång, uppträda nämligen under den allra första
tiden af sin tillvaro under den anspråkslösa formen
af en mikroskopiskt liten, fri kropp, som framdrifves
i vattnet medelst ett s. k. flimmerhår, ja det finnes
t. o. m. växter, som under hela sitt lif äro fria,
t. ex. diatomacéerna, hvilka i oräkneliga massor
drifva omkring på hafvets yta, och den lilla klotrunda
växten Volvox globator ("det rullande klotet), hvilken
ständigt lefver fritt. Då man ser denna växt rulla
omkring i sällskap med en mängd andra små organismer,
öfvertygas man lätt om ohållbarheten af den åsigten
att rörelseförmågan skulle vara någonting särskildt
utmärkande för djurriket. Volvox är nämligen en
verklig växt,
innehållande det gröna färgämne (klorofyll), som
träffas hos flertalet växter. Också hafva den senaste
tidens forskningar klarligen visat, att många af de
organismer, som för ej länge sedan – äfven af så
framstående forskare som Ehrenberg – ansågos för
djur, i sjelfva verket äro fullbildade växter eller
de första utvecklingsformerna af dylika, allesammans
begåfvade med en ganska liflig rörelseförmåga.
Rörelseförmågan är således i och för sig ett
kännetecken af obetydligt eller intet värde, när
frågan gäller att utstaka gränsen mellan växter och
djur. Lika litet torde man af den yttre formen kunna
afgöra till hvilket af dessa tvänne riken man skall
hänföra det ena eller andra föremålet. Sålunda visar
ett slags mossdjur (Flustra foliacea) en förvillande
likhet med en brun tångart. Med tillhjelp af ett
förstoringsglas finner man emellertid, att den
förmenta växten utgöres af en mängd tydliga och
väl ordnade celler, af hvilka hvar och en inom sig
hyser ett litet djur, hvars hufvud är omgifvet af en
krans små fångarmar, och att det hela är en koloni
af hundratals små djur. Koralldjuren, tvättsvamparna
m. fl. likna på ett i ögonen fallande sätt träd och
buskar, och de s. k. hafssipporna, hvilka sitta fästa
vid klippor, påminna – med sina orörligt utsträckta,
ofta af de härligaste färger prålande känseltrådar –
på ett förunderligt sätt om blommor.
Äfven kemien lemnar ett nekande svar på frågan om
möjligheten att uppdraga en bestämd skilnad mellan
växter och djur. Hufvudbeståndsdelen i djur- och
växtkroppen, det s. k. urslemmet (protoplasman),
synes nämligen hos bådadera vara fullkomligt lika
till sin sammansättning, i synnerhet om man sträcker
sina undersökningar längre ned i kedjan, och det
ämne, bladgrönt eller klorofyll, som man förr antog
uteslutande tillkomma växtriket, träffas, enligt nyare
forskningar, äfven hos flere lägre djurformer. Glömmas
bör icke häller, att t. o. m. åtskilliga växter,
bl. a. svamparnas stora klass, helt och hållet sakna
klorofyll.
Äfven till sin mikroskopiska byggnad visa djuren och
växterna en i ögonen fallande likhet. Lägger man ett
stycke från djurriket hemtad väfnad under mikroskopet,
skall man nämligen finna detsamma bestå af en massa
små kroppar, eller s. k. celler, och undersöker man på
samma sätt en väfnad ur växtriket, skall man äfven der
finna celler, utan att dessa förete någon väsentlig
skilnad från de förra.
Djuren hafva, säger man, nerver och förnimmelse-
(känsel-) förmåga. Men botanisten vet äfven att
berätta om vissa växter (Mimosae), som vid minsta
beröring hopvika och nedfälla sina blad, och
t. ex. om flugfällan (Dionaea), som med sina ytterst
känsliga blad fångar insekter till sin föda. Kan man
väl påstå, att dessa växter, hvilka vid lindrigaste
beröring hopslå sina blad, äro känslolösa? Näppeligen
torde man hafva några skäl för det antagandet att
deras verksamhetsyttringar i någon väsentlig mån
skilja sig från t. ex. hafssippornas, hvilka blomlika
djur likaledes vid beröring indraga sina känseltrådar
och sammandraga sin kropp. Tvärtom har man all
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
