Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Dolichos - Doliidæ - Dolikocefal - Dolium - Dolk - Dolkstekel-slägtet - Dollar - Dollart - Dolle, Henning van der, hättebrödernas banérmästare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
rötter, som verka afförande och äro
urindrifvande. (Jfr Lablab och Soja-böna.)
O. T. S.
Doliidae, Tunn- eller fatsnäckor, zool., en till
blötdjuren (Mollusca), snäckdjurens ordning
(Cephalophora), bukfotingarnas underordning
(Gasteropoda), framgälarnas afdelning
(Prosobranchia) och kamgälarnas underafdelning
(Ctenobranchia l. Pectibranchia) hörande familj, som
igenkännes derpå att arterna hafva ett tunt, bukigt
skal med kort spira, öfver vindningarna tvärgående
ribbor och tämligen vid mynning med sned urskärning
och membranöst lock. För öfrigt skilja dessa snäckor
sig från närstående familjer genom sin jättelika
snabel, som kan utstjelpas, sin stora, åt sidorna
utbredda fot och sina väldiga spottkörtlar, i hvilka
en skarp mineralsyra beredes och uppsamlas, för att
vid lämpligt tillfälle utsprutas. Hos en hithörande
medlem har man gjort den märkliga iakttagelsen
att han, om han retas, ifrån snabeln utkastar
en stråle af denna vattenklara vätska. Möjligen
tjenar denna syra djuret till försvar. Hålles den
på kalksten, kan man tydligen förnimma ett fräsande
ljud. Bland tunnsnäckorna, hvilka äro vattendjur och
i allmänhet köttätande, är slägtet Dolium det mest
anmärkningsvärda. J. G. T.
Dolikocefal l. Dolichocephal (af Grek. dolichos,
lång, och kefale, hufvud, egentl. "långhufvad",
"långskallig"), ett uttryck, som, efter A. Retzii
föredöme, af etnologerna nyttjas för att beteckna
de folkraser, folkstammar eller enskilda menniskor,
som hafva lång hufvudskål. Motsatsen är brakycefal,
kortskalle. – Dolikocefali, långskallighet. Se Hufvudskål.
Dolium, zool., ett till tunnsnäckornas familj
(Doliidae) hörande slägte, som utmärker sig
genom sitt skal, hvilket är bukigt, ofta nästan
klotformigt, med kort spira och en med mycket kort
kanal försedd vid mynning samt vidt utbredd inre
och i allmänhet mycket förtjockad yttre läpp. Den
stora och tjocka foten kan uppblåsas derigenom att
en viss mängd vatten upptages. Hufvudet är platt och
bredt samt bär de långa trefvarna, vid hvilkas yttre
sida, nedtill, ögonen äro belägna. Andningsröret
(sifonen) är tämligen långt och bäres tillbakaslaget
öfver skalet. Dessa snäckor, af hvilka man känner
åtminstone femton arter, bebo de sydliga hafven,
med undantag af den stora tunn- eller fatsnäckan,
D. galea, som förekommer äfven i Medelhafvet och hör
till de största snäckorna. Hon blir icke sällan så
stor som ett menniskohufvud, med en 150 millim. (5
tum) lång snabel, och har ett klotformigt äggrundt,
blekgult skal. Mindre äro oljehornet, D. maculatum,
hvit med gulbruna fläckar på tvärribborna, mellan
hvilka löper en upphöjd linie, samt hemma i Indiska
hafvet, och rapphönstunnsnäckan, D. perdix), som
har ett mera utdraget, ljust brunrödt skal med hvita
halfmånfläckar på de svaga tvärribborna och hvilken
träffas i hafven omkring eqvatorn. J. G. T.
Dolk, ett kort, blankt vapen, afsedt uteslutande för
stöt och bestående af ett handtag med parérstång samt
af en kort och rak, med tvänne eggar försedd klinga.
W. G. B.
Dolkstekel-slägtet, Scolia, zool., ett till
steklarnas ordning (Hymenoptera), gaddsteklarnas
underordning (Aculeata) och rofsteklarnas familj
(Sphegidae) hörande slägte, som igenkännes
bl. a. derpå att baktarsernas första led är trind,
ej hoptryckt eller besatt med långa hår, vidare på
att tarsens första led är lika lång som skenbenet
(tibian), benen styfhåriga eller taggiga, bakkroppen
långsträckt, kortskaftad, mellankroppens främsta
ring (prothorax) stor, antennerna (pannspröten) hos
hannen långa och raka, hos honan korta och krökta,
samt framvingarna ej veckade på längden. Båda könen
äro bevingade. Dolksteklarna lefva ensamma, mest på
marken, der honorna nedborra sina ägg eller lägga dem
i lerväggar, träbillarnas gångar o. s. v. De röfva
insekter (löfmaskar, billar, bladlöss), som de först
förlama genom ett styng och sedermera släpa hem till
sina nästen såsom föda åt larverna. Dessa steklar,
af hvilka inemot 200 arter äro kända, träffas i alla
verldsdelar, mest i den varma zonen. De utdela rätt
smärtsamma styng. De båda könen (arbetare saknas)
äro ofta högst olika hvarandra, och honan är i
allmänhet klumpigare. En art, S. hortorum, är
mörkt svart, med två par stora, guldgula fläckar
på bakkroppen. Honan har hufvudet delvis roströdt
och framvingarna rostgula, i kanten brunaktiga;
hos hannen äro framvingarna ljusare. Denna stekel
uppnår en längd af 33–50 millim. (11–16 lin.) och
träffas i södra Europa, der larverna icke sällan lefva
parasitiskt på larverna af noshornbaggen (Oryctes
nasicornis). En annan art, S. bicinctata, är svart,
med andra och tredje ringarna på bakkroppen guldgula,
uppgår i längd till 21–27 millim. (7–9 lin.) och
förekommer i Tyskland. Till detta slägte hör också
den största af alla steklar, den 6,7 centim, (2 1/4 tum)
långa S. capitata, på Java. J. G. T.
Dollar, Eng. (af T. thaler; jfr Daler), myntenhet i
Förenta staterna i Nord-Amerika, motsvarande omkr. 3
kr. 75 öre. På en dollar gå 100 cents. Dollarn, som
till en början alltid präglades af silfver, har från
1849 äfven slagits af guld. 1861 såg regeringen sig
nödsakad utgifva pappersdollars (greenbacks). Den 1
Febr. 1878 voro 366,645,840 dollars af dessa sedlar
ännu qvar i rörelsen. Pappersdollarns värde har
vexlat högst betydligt: 1864 var det 56 proc.,
1865 ej mindre än 102 proc., 1876 deremot endast
14 proc. under gulddollarns. – I verldshandeln,
förnämligast i England, Nord-Amerika och Vestindien,
förekommer dollar äfven som benämning på den gamla
spanska "peso duro". Jfr Peso.
Dollart, Holl. Dollard, vik af Nordsjön, mellan
preussiska prov. Hannover och nederländska
prov. Groningen. Längd 19 kilom, (2,6 mil),
bredd 6–12 kilom. (1–2 mil). Denna vik upptager
Ems och Westwolder Aa. Den uppkom juldagen 1277,
genom islossningen i Ems, samt förstorades 1287,
då Nordsjön genombröt dammarna. På senare tiden har
man genom indämningar, i synnerhet på den flacka
östfriesiska kusten, lyckats tillbakatränga vattnet.
Dolle, Henning van der, hättebrödernas
(fetaliebrödernas) banérmästare och anförare vid de
s. k. käpplingemorden, d. 11 och 12 Juni 1389. Jfr
Hättebröder.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
