Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Domvilla - Domän
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
svurit domare ed; eller att rätten ej varit domför;
eller att dömdt är öfver det som ej instämdt eller
der ej vädjadt eller vad ej tillåtet varit; eller att
den dom är ändrad, som vunnit laga kraft; eller att
rätten dömt i hufvudsaken, innan parten fått utslag
öfver det, som han för ut invändt och påmint;
eller då saken varit instämd till annan domstol;
eller dömt, laga målsman ohörd, öfver dens rätt,
som sjelf ej kunnat efter lag för rätta svarar;
eller då den, som saken drifvit, ej haft sakegarens
laga fullmakt; eller mera dylikt, som emot en laga
rättegång strider: i alla dessa fall må parten sig i
hofrätten besvära." Nehrman ("Inledning till then
svenska processum civilem", 1732) antog, att sådan
domvilla, som i sistnämnda lagrum omtalas, sker,
då domaren dömer tvärt emot lagen, och att domvilla
sålunda ej är endast ett felsteg i processen eller
vid lagens tillämpning. Schrevelius ansåg domvilla
utmärka sådant fel i rättegången, att domen för ty
bör ogillas. Numera antages det allmänt i praxis, att
domvilla betecknar nullitet, eller fel i rättegången,
af den beskaffenhet att ändring i domen må sökas
genom besvär, på sätt i förenämnda lagrum stadgas,
hvadan de i detta lagrum uppräknade exemplen på fel
i rättegången äro fall, i hvilka domvilla eger rum.
L. A.
Domän (Fr. domaine, af Med. Lat. domainum,
Lat. dominium, egendom, af dominus, husegare,
herre, af domus, hus), eganderätt, egendom,
gods. – Kamer. Med domäner förstås, i vidsträckt
betydelse, all den fasta och lösa egendom, hvaraf
staten drager någon nytta, och, i inskränkt mening,
den fasta egendom, af hvilken afkastningen direkt
tillkommer staten. I den franska rätten skiljer man
emellan domaine de la couronne, den fasta och lösa
egendom, som är ställd till regentens förfogande, samt
domaine public, eller den egendom, som ej kan vara i
enskildas ego, men står öppen för hela samhällets bruk
(t. ex. hafvet, floder, hamnar, vägar och kyrkor),
och domaine de l’état, som består af den fasta och lösa
egendom äfvensom de rättigheter, af hvilka folket i
sin helhet är i verkligt åtnjutande. – Statsdomäner
hafva funnits sedan uråldriga tider och utgöra den
äldsta källan till de statsinkomster, hvilka ej
utgjordes af medborgarenas tjensteprestationer –
utan tvifvel af det skälet att staten bildade sin
hushållning i likhet med de enskildas. Statsegendomar
förekommo under forntiden i Egypten, Palestina,
Grekland, såväl under konungarnas som fristaternas
tid, och i den romerska staten, der de kallades ager
publicus, samt öfverallt i medeltidens stater. Ganska
många af dessa egendomar bildades på det sättet
att ett besegradt folks jord, till större eller
mindre del, öfvergick i segrarens händer (Rom och
England), men äfven på andra sätt, t. ex. derigenom
att regenternas enskilda besittningar småningom
kommo att betraktas som statens tillhörighet,
såsom förhållandet torde hafva varit i synnerhet i
Tyskland. Sammanblandningen af sådana domäner, som
verkligen voro statsegendom (rikslän), med egendom,
som tillhörde fursten enskildt, vållade emellertid
mycken ovisshet rörande den rättsliga naturen af
domänerna i de tyska
staterna. Någonting dylikt förekom deremot aldrig i
Frankrike och England. I afseende på användningen af
domänerna skilde man i Tyskland emellan kammargods,
hvilkas afkastning åtgick till bestridande af
statsbehofven i allmänhet, och schatullgods,
som brukades endast för furstens räkning. I
åtskilliga af Tysklands stater (bl. a. Österrike
och Preussen) har man i senare tider uttryckligen
förklarat domänerna vara statsegendom och att deras
afkastning skulle behandlas efter samma regler som
öfriga statsinkomster. Man har dock i nämnda land
påminnelser om det forna förhållandet, så till vida
som i vissa stater regenten ännu får en del af sitt
underhåll från afkastningen af domäner.
Med staternas utveckling förlora domänerna allt mera
i betydelse såsom källa för statsinkomster. Så utgör
(enl. Almanach de Gotha för 1880) deras afkastning i
Frankrike något öfver 1 1/2 proc., i Ryssland något
öfver 3 proc., i England något öfver 1/3 proc., i
Preussen 9 proc., i Würtemberg 11 proc., i Bajern
19 proc. och i Sverige ej fullt 5 proc. af samtliga
statsinkomsterna. Detta beror visserligen i främsta
rummet på stegringen af andra statsinkomster, men
äfven på den minskning domänerna undergått till följd
af finansnöd och slöseri. Också har man i senare
tider satt i fråga huruvida det må anses lämpligt,
att staten är i besittning af dylik egendom. Såsom
fördelar af en sådan besittning har man framhållit,
att en stat skulle i sina domäner ega en alltid säker
och, med jordräntans stigning, tillväxande inkomst
samt att staten i dem kan erbjuda säkerhet for de lån
den behöfver upptaga o. s. v. Men dessa förmåner äro
af ringa vigt i en väl ordnad statshushållning och
kunna ej uppväga de olägenheter, som alltid medfölja
förvaltning af egendom för statens räkning. Blott i
afseende på ett slag af egendom bör undantag göras,
nämligen för skogar, i anseende till enkelheten af
deras förvaltning och vigten för det allmänna att
sådan egendom finnes i tillräcklig myckenhet. Att,
såsom i forna tider skedde, låta förvalta domänerna
direkt för statens räkning kommer väl numera aldrig i
fråga, utom i afseende på skogarna och möjligen vissa
fabriker. Merendels upplåtas de på arrende för viss
tid (hvilket aldrig bör användas i fråga om skogar)
eller för alltid, emot en viss stadgad större eller
mindre afgift.
Redan i äldsta tider förekommo äfven i Sverige
egendomar, af hvilkas afkastning "konungen skulle
lefva", d. v. s. egendomar, som voro anslagna till
statens behof. Dessa egendomar utgjordes af det
bekanta Upsala öd. Deras offentliga bestämmelse var
angifven genom förbudet för konungen att minska dem
för efterträdaren. Öfver de egendomar, som tillhörde
konungen enskildt, gåfvo lagarna honom friare
dispositionsrätt. Domänerna tillväxte genom odlingar,
konfiskationer och reduktioner samt tillämpning
af kronans regalrätt (vigtig i synnerhet genom
förvärfvet af skogar och fisken), men undergingo å
andra sidan betydligförminskning genom donationer,
förläningar och försäljning (skatteköp) m. m. Numera
bestå svenska statens domäner af en grufva (Sala),
skogar (kronoparkerna och skogar i Norrland), fisken,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
