Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Donat - Donatarie - Donatello, italiensk bildhuggare - Donati, Cesare, italiensk novellförfattare - Donati, Corso - Donation - Donationsgods
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Donat, benämning på ett slags latinska
grammatiker, så kallade efter den romerske
grammatikern AEl. Donatus. Under hela medeltiden
fortforo donaterna att vara allmänt begagnade
skolböcker. De voro jämte doktrinalen de
literaturalster, som oftast mångfaldigades
genom trätafletrycken. På sådant sätt trycktes
t. ex. en donat af Konrad Dinkmuth i Ulm 1475. Jfr
Boktryckarekonst (bd II, sp. 812).
Donatarie (Fr. donataire), gafvoemottagare; en som
fått en donation; innehafvare af donationsgods. Jfr
Donation och Donator.
Donatello, egentl. Donato di Betto Bardi, italiensk
bildhuggare, f. omkr. 1386 i Florens, d. derstädes
1466, tillhörde den florentinska konstnärskrets
(Brunellesco, Ghiberti, L. della Robbia m. fl.), inom
hvilken konstens pånyttfödelse och grundläggandet
af en i egentlig mening modern stil egde rum. I
sällskap med Brunellesco vistades han 1403–05
i Rom, der de båda vännerna försörjde sig såsom
guldsmeder, under det de med ifver studerade de antika
minnesmärkena. Hvem hans lärare varit känner man icke
med visshet, men väl att han tidigt sjelf bröt sig
en egen väg. D. blef den unga renaissancens förste
realistiske bildhuggare, och hans verk representera
den vaknande moderna naturalismens kraftiga reaktion
såväl mot medeltidens typiska kyrkliga former,
som mot Ghibertis och Robbias idealism. Ingen
samtida konstnär inträngde så djupt som han i
studiet af menniskokroppen; men i sin hänsynslösa
naturalism ville han icke kännas vid några skrankor
för sin konst. Han sträfvade att framställa det
karakteristiska äfven med uppoffring af formskönheten,
och i hans senare verk, der spåren af hans
antikstudier blifva allt mer sällsynta, är naturen
uppfattad och återgifven icke endast fritt och djerft,
utan ofta på ett oskönt, nästan vidrigt sätt (t. ex. i
de utmärglade, skelettartade framställningarna af
Johannes döparen). Framställningen af det nakna
är emellertid utmärkt, och i handlingen förmådde
D. ingjuta lif och kraft. Han var tillika den förste,
som förstod att, liksom de gamle grekiske mästarna,
beräkna perspektivets verkan vid ett skulpturarbetes
uppställning. D. arbetade i marmor, brons och trä
och var mycket produktiv. Bland hans verk må nämnas
tre marmorstatyer på yttersidan af Or San Michele i
Florens: Den helige Georg, en i allo ypperlig staty
(D. lyckades i allmänhet bäst i framställningen
af heroiska ynglingagestalter), samt Markus och
Petrus, en David i brons (i Bargello-muséet i
Florens), statyer af Johannes döparen (en, af
marmor, i Uffizi i Florens, en annan, af brons,
i Siena), bronsgruppen Judit och Holofernes (i
Loggia de’ Lanzi, Florens; bisarr, men märklig
såsom den moderna tidens första mera komplicerade
frigrupp), en mängd helgonbilder (på dessa satte
D. vanligen porträtthufvud af sina vänner) samt
åtskilliga marmor- och brons-reliefer, i hvilka,
enligt den tidens stil, den pittoreska principen är
förherskande. Af hans arbeten på porträttskulpturens
område är ryttarestoden af fältherren Gattamelata
(brons, i Padua) det betydligaste och tillika den
första större ryttarestatyen efter den
gammalromerska skulpturens dagar. För hästen tog han
motivet från de berömda bronshästarna på S. Marco
i Venezia. D. var verksam på flere hufvudorter
inom Italien och utöfvade redan derigenom ett stort
inflytande på hela den italienska skulpturen. Bland
hans många lärjungar må nämnas Verrocchio och
Michelozzi. – (För gendrifvande af den gamla
historien att D. utfört Johan III:s grafvård i
Upsala domkyrka är det tillräckligt att påminna
om tiderna för de båda personernas lefnad.)
R-n.
Donati, Cesare, italiensk novellförfattare,
f. 1826, indrogs 1848 i de politiska rörelserna,
fick 1859 anställning i undervisningsministeriet och
vann der en hastig befordran. D. är en af Italiens
utmärktaste berättare. Bland hans många arbeten må
nämnas berättelserna Per un gomitolo, Arte e natura
och Diritto e rovescio (1858), romanerna Tra le spine
(1870) och Povera vita! (1874) samt novellsamlingen
Foglie secche (1874).
Donati, Corso, var ledare för det guelfiska,
aristokratiska, partiet i Florens under 1300-talets
första årtionde. Motpartiet, det ghibellinska,
folkliga, hade till ledare Cerchi. Jfr Dante
Allighieri och Florens.
Donation (Lat. donatio, af donare, skänka, af donum,
skänk), skänk, gåfva, i synnerhet laga stadfäst
gåfva. Se Gåfva och Testamente. Jfr Donatarie,
Donator och Donera.
Donationsgods, benämning på åtskilliga jordlägenheter
i östra Finland, hvilka mellan 1721 och 1811, då
denna landsdel utgjorde ett ryskt guvernement, af
Rysslands regenter gåfvos i förläning åt enskilda
personer. Enär någon skilnad med afseende på dessa
lägenheters jordnatur (mellan frälse-, skatte- och
kronohemman) före nämnda tid icke fans, ansågos de
vara af sistnämnda egenskap. Efter Finlands eröfring
(1809) blef nyttjande- och dispositionsrätten öfver
lägenheterna på olika tid och vilkor bortgifven af
ryska kronan. Förläningsbrefvens innehåll lemnade
emellertid rum för skiljaktig tolkning, och följderna
deraf voro ständiga tvister mellan bönderna och
deras herrar. I allmänhet var donationsbonden gynnad
af myndigheterna och kunde derför, ehuru under för
öfrigt tryckta förhållanden, skaffa sig åtminstone
skydd i besittningen af sin fäderneärfda jord.
Genom ett kejserligt manifest af d. 11 Dec. 1811
införlifvades Viborgs län med det öfriga Finland. Den
31 Dec. s. å. utkom en förordning, som bestämde
huru donationsböndernas räntor skulle utgöras,
till dess skattläggning försiggått. 1817 utfärdades
ytterligare en förordning, hvarigenom donatarierna
i de flesta fall tillerkändes full eganderätt till
jorden, hvaremot bönderna bibehöllos i besittningen
af densamma. Den 25 Nov. 1826 förordnades slutligen
angående naturen af de i Viborgs och Kymmenegårds
län donerade egendomarna, att de skulle tillgodonjuta
vanliga frälsehemmans förmåner. Derjämte bestämdes,
att bönderna, mot erläggande af förut stadgade räntor
och utskylder, skulle få qvarsitta på sina hemman till
midfastan 1837. Från denna tid var donationsegaren
berättigad att efter godtfinnande förordna om
räntornas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
