Print (PDF) - On this page / på denna sida - Dopping-slägtet - Doppio movimento - Dopvittne - Dor - Dora Baltea - Dorader - Dora d'Istria - Doran, John, engelsk författare - Dora Riparia - Dorat - Dorat, Claude Joseph, fransk skald
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
rödbrun fläck på hvardera sidan upptill. Den gråstrupige doppingen har en liten nacktofs och en nästan omärklig halskrage. Äggen hafva en längd af 51 millim. (1,7 tum) och en bredd af 32 millim. (1 tum). Något större, ungefär af en ands storlek, är skäggdoppingen, C. cristatus (se fig.). Om sommaren har denna art hufvudet ofvantill svart, de öfre kroppsdelarna svartbruna, med ett hvitt långsgående band på vingens öfre sida, samt framhalsen och buksidan hvita. Om vintern är drägten gråaktigt svartbrun med askgrå fjäderkanter. Nacktofsen och den brunröda, svartkantade halskragen äro väl utvecklade. Skäggdoppingen häckar tämligen allmänt i södra och mellersta Sverige. J. G. T. Doppio movimento, Ital., musikt., "dubbel rörelse", betecknar vid taktarters vexling, att tempot skall förblifva detsamma. Vanligen betecknas detta begrepp med l'istesso tempo ("samma tidsmått"). A. L. Dopvittne. När i 3:dje årh. barndopet började blifva allmänt, uppkom jämväl seden att tillkalla dopvittnen, eller faddrar, hvilka skulle å barnets vägnar aflägga trosbekännelse och ikläda sig förbindelse att i nödfall draga försorg om dess kristliga uppfostran. Genom detta bruk fick kyrkan ett slags garanti för att tillfälle till en sådan uppfostran komme att beredas alla döpta. Faddrarnas antal hör vara minst två, men ofta tillkallas flere, och särskildt på 1500- och 1600-talen var det i de högre samhällsklasserna brukligt att inbjuda många dopvittnen. Enligt den katolska kyrkorätten (från Justiniani tid, 527--565) träder dopvittnet i en andlig slägtskap med den döpte (gudfader, gudmoder; gudson, guddotter), hvarför ock giftermål dem emellan är förbjudet. Den katolska kyrkan tillåter ej, att främmande trosbekännare användas såsom faddrar. Samma bestämmelse innehålles äfven i några lutherska kyrkoordningar, bl. a. svenska kyrkolagen af 1686 (kap. 3 § 5) och finska kyrkolagen af 1869 (§ 42). I det allmänna medvetandet har fadderskapets ursprungligen stora betydelse numera mycket sjunkit, och faddrarna betraktas i våra dagar nästan endast såsom dopvittnen i detta ords egentliga bemärkelse. Äfven vid fullvuxnas dop förekomma stundom faddrar. Jfr Konfirmationsvittne. Dor l. Dora, i forntiden hamnstad på Palestinas kust, vid berget Karmel. Vid landets delning tillföll D. stammen Manasse, men stannade till konungatiden i kanaaniternas våld. Nu ligger på samma plats en eländig by med ruiner efter den gamla staden. Dora Baltea (i sitt öfre lopp äfven kallad Doire), en af Pos venstra bifloder. Den kommer från sjön Combal, s. om Mont Blanc, genomflyter Aostas bergdal och faller ut vid Crescentino, nära Turin. Längd 150 kilom. (20 mil). Dorader l. Guldmakrilar, Coryphaena, zool., ett till de taggfeniga fiskarnas ordning (Acanthopterygii) och makrilfiskarnas familj (Scombridae) hörande slägte, hvars medlemmar hafva en utdragen, sammantryckt, med små fjäll besatt kropp, en nästan alldeles mjukstrålig, utefter hela ryggen gående fena samt ett aftrubbadt hufvud, med en kam eller köl på pannan. Dessa fiskar äro stora och vackra samt ådraga sig sjöfarandes uppmärksamhet genom sina lysande färger, hvilka varit orsaken till deras namn (af Fr. dorer, förgylla). I alla varmare haf finnes en mängd arter af detta slägte. Den vanliga guldmakrilen, guldkarpen l. doraden, C. hippurus, blir 1,2--1,5 m. (4--5 f.) lång, och hans färg vexlar allt efter den olika dager, i hvilken man ser honom. Då hafvet är lugnt och fiskarna komma upp mot vattenytan, visa de sig glänsande blå eller purpurfärgade med guldglänsande fenor och silfverglänsande undersida. Upptagas de ur vattnet, öfvergå den glödande purpurfärgen och den skimrande guldglansen i silfverglans, med skiftningar i de förra färgerna. En tämligen lång stund fortfar detta färgspel, men småningom antager fisken ett mörkt lädergrått utseende. Denna guldmakril tillhör Atlantiska oceanen och Medelhafvet. Endast under lektiden, på hösten, träffas han vid kusterna; men på andra tider ser man honom långt ute på hafvet, i synnerhet då detta är upprördt, af hvilken orsak sjömän spå storm, när de få se honom simma kring skeppet. Guldmakrilen är en glupsk fisk, som lefver af allehanda andra fiskar, i synnerhet flygfiskar, hvilka icke sällan se sig nödsakade att medelst hopp öfver vattenytan söka undkomma sina förföljare. Köttet är omtyckt och står i ganska högt pris. Jfr Guldbraxen. J. G. T. Dora d'Istria, pseudonym för den rysk-franska författarinnan Helena Kolzov-Massalski. Doran [då'ran], John, engelsk författare, f. 1807, d. 1878, var i många år utgifvare af den literära tidskriften "Athenaeum" och af den antiqvariska tidskriften "Notes and queries". Hans historiska kåserier och populärt hållna kulturskildringar, t. ex. Habits and men (1854; 4:de uppl. 1868), History of court fools (1858), Their majesties' servants (1864), Saints and sinners (1868) och London in jacobite times (1877), äro vida öfverlägsna hans rent historiska arbeten: Lives of the queens of Eingland of the house of Hanover (1855), Memoir of queen Adelaide (3:dje uppl. 1861), A lady of the last century (mrs Elizabeth Montague, 1873) m. fl. Dora Riparia (Ripaira), biflod till Po, upprinner på Col d'Abriès (i Kottiska alperna) och faller ut vid Turin. Längd 110 kilom. (15 mil). Dorat l. Daurat [dåra'], Jean, skald, som diktade på franska, latinska och grekiska språken, f. i Limoges, d. i Paris, vid hög ålder, 1588, hade stort anseende för lärdom och var professor i grekiska vid Collége royal (nuv. Collége de France). Bland hans lärjungar och ifrigaste beundrare voro medlemmarna af det i den franska literaturens historia berömda sällskapet Plejaden (Ronsard m. fl.), till hvilket han sjelf räknades och der han utöfvade ett stort inflytande. Som skald var D. mycket produktiv; det påstås, att hans latinska och grekiska skaldestycken tillsammans innehålla mer än 50,000 vers. Af Karl IX blef han utnämnd till "poeta regius". Af sin samtid rönte han vida större erkännande än efterverlden velat skänka honom. P. A. G. Dorat [dåra'], Claude Joseph, fransk skald, f. 1734, d. 1780, undler flere år utgifvare af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
