- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 3. Capitulum - Duplikant /
1389-1390

(1880) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Dopping-slägtet - Doppio movimento - Dopvittne - Dor - Dora Baltea - Dorader - Dora d'Istria - Doran, John, engelsk författare - Dora Riparia - Dorat - Dorat, Claude Joseph, fransk skald

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

rödbrun fläck på hvardera sidan upptill. Den
gråstrupige doppingen har en liten nacktofs och
en nästan omärklig halskrage. Äggen hafva en längd
af 51 millim. (1,7 tum) och en bredd af 32 millim.
(1 tum). Något större, ungefär af en ands storlek,
är skäggdoppingen, C. cristatus (se fig.). Om
sommaren har denna art hufvudet ofvantill svart,
de öfre kroppsdelarna svartbruna, med ett hvitt
långsgående band på vingens öfre sida, samt framhalsen
och buksidan hvita. Om vintern är drägten gråaktigt
svartbrun med askgrå fjäderkanter. Nacktofsen
och den brunröda, svartkantade halskragen
äro väl utvecklade. Skäggdoppingen häckar
tämligen allmänt i södra och mellersta Sverige.
J. G. T.

Doppio movimento, Ital., musikt., "dubbel rörelse",
betecknar vid taktarters vexling, att tempot
skall förblifva detsamma. Vanligen betecknas detta
begrepp med l’istesso tempo ("samma tidsmått").
A. L.

Dopvittne. När i 3:dje årh. barndopet började
blifva allmänt, uppkom jämväl seden att tillkalla
dopvittnen, eller faddrar, hvilka skulle å barnets
vägnar aflägga trosbekännelse och ikläda sig
förbindelse att i nödfall draga försorg om dess
kristliga uppfostran. Genom detta bruk fick kyrkan
ett slags garanti för att tillfälle till en sådan
uppfostran komme att beredas alla döpta. Faddrarnas
antal hör vara minst två, men ofta tillkallas flere,
och särskildt på 1500- och 1600-talen var det i
de högre samhällsklasserna brukligt att inbjuda
många dopvittnen. Enligt den katolska kyrkorätten
(från Justiniani tid, 527–565) träder dopvittnet
i en andlig slägtskap med den döpte (gudfader,
gudmoder; gudson, guddotter), hvarför ock giftermål
dem emellan är förbjudet. Den katolska kyrkan
tillåter ej, att främmande trosbekännare användas
såsom faddrar. Samma bestämmelse innehålles äfven
i några lutherska kyrkoordningar, bl. a. svenska
kyrkolagen af 1686 (kap. 3 § 5) och finska kyrkolagen
af 1869 (§ 42). I det allmänna medvetandet har
fadderskapets ursprungligen stora betydelse numera
mycket sjunkit, och faddrarna betraktas i våra dagar
nästan endast såsom dopvittnen i detta ords egentliga
bemärkelse. Äfven vid fullvuxnas dop förekomma stundom
faddrar. Jfr Konfirmationsvittne.

Dor l. Dora, i forntiden hamnstad på Palestinas kust,
vid berget Karmel. Vid landets delning tillföll
D. stammen Manasse, men stannade till konungatiden
i kanaaniternas våld. Nu ligger på samma plats en
eländig by med ruiner efter den gamla staden.

Dora Baltea (i sitt öfre lopp äfven kallad Doire),
en af Pos venstra bifloder. Den kommer från sjön
Combal, s. om Mont Blanc, genomflyter Aostas bergdal
och faller ut vid Crescentino, nära Turin. Längd
150 kilom. (20 mil).

Dorader l. Guldmakrilar, Coryphaena,
zool.
, ett till de taggfeniga fiskarnas ordning (Acanthopterygii) och
makrilfiskarnas familj (Scombridae) hörande slägte,
hvars medlemmar hafva en utdragen, sammantryckt,
med små fjäll besatt kropp, en nästan alldeles
mjukstrålig, utefter hela ryggen gående fena samt
ett aftrubbadt hufvud, med en kam eller köl på
pannan. Dessa fiskar äro stora och vackra samt ådraga sig
sjöfarandes uppmärksamhet genom sina lysande färger,
hvilka varit orsaken till deras namn (af Fr. dorer,
förgylla). I alla varmare haf finnes en mängd arter af
detta slägte. Den vanliga guldmakrilen, guldkarpen
l. doraden, C. hippurus, blir 1,2–1,5 m. (4–5
f.) lång, och hans färg vexlar allt efter den olika
dager, i hvilken man ser honom. Då hafvet är lugnt
och fiskarna komma upp mot vattenytan, visa de sig
glänsande blå eller purpurfärgade med guldglänsande
fenor och silfverglänsande undersida. Upptagas de ur
vattnet, öfvergå den glödande purpurfärgen och den
skimrande guldglansen i silfverglans, med skiftningar
i de förra färgerna. En tämligen lång stund fortfar
detta färgspel, men småningom antager fisken ett
mörkt lädergrått utseende. Denna guldmakril tillhör
Atlantiska oceanen och Medelhafvet. Endast under
lektiden, på hösten, träffas han vid kusterna; men
på andra tider ser man honom långt ute på hafvet,
i synnerhet då detta är upprördt, af hvilken
orsak sjömän spå storm, när de få se honom simma
kring skeppet. Guldmakrilen är en glupsk fisk,
som lefver af allehanda andra fiskar, i synnerhet
flygfiskar, hvilka icke sällan se sig nödsakade att
medelst hopp öfver vattenytan söka undkomma sina
förföljare. Köttet är omtyckt och står i ganska högt
pris. Jfr Guldbraxen. J. G. T.

Dora d’Istria, pseudonym för den rysk-franska
författarinnan Helena Kolzov-Massalski.

Doran [då’ran], John, engelsk författare, f. 1807,
d. 1878, var i många år utgifvare af den literära
tidskriften "Athenaeum" och af den antiqvariska
tidskriften "Notes and queries". Hans historiska
kåserier och populärt hållna kulturskildringar,
t. ex. Habits and men (1854; 4:de uppl. 1868),
History of court fools (1858), Their majesties’
servants
(1864), Saints and sinners (1868) och London
in jacobite times
(1877), äro vida öfverlägsna
hans rent historiska arbeten: Lives of the queens
of Eingland of the house of Hanover
(1855), Memoir
of queen Adelaide
(3:dje uppl. 1861), A lady of the
last century
(mrs Elizabeth Montague, 1873) m. fl.

Dora Riparia (Ripaira), biflod till Po, upprinner på
Col d’Abriès (i Kottiska alperna) och faller ut vid
Turin. Längd 110 kilom. (15 mil).

Dorat l. Daurat [dåra’], Jean, skald, som diktade
på franska, latinska och grekiska språken, f. i
Limoges, d. i Paris, vid hög ålder, 1588, hade stort
anseende för lärdom och var professor i grekiska vid
Collége royal (nuv. Collége de France). Bland hans
lärjungar och ifrigaste beundrare voro medlemmarna
af det i den franska literaturens historia berömda
sällskapet Plejaden (Ronsard m. fl.), till hvilket
han sjelf räknades och der han utöfvade ett stort
inflytande. Som skald var D. mycket produktiv; det
påstås, att hans latinska och grekiska skaldestycken
tillsammans innehålla mer än 50,000 vers. Af Karl IX
blef han utnämnd till "poeta regius". Af sin samtid
rönte han vida större erkännande än efterverlden
velat skänka honom. P. A. G.

Dorat [dåra’], Claude Joseph, fransk skald, f. 1734,
d. 1780, undler flere år utgifvare af

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Feb 4 14:41:10 2022 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfac/0701.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free