Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Drake, namn på tre svenska adliga ätter. - Drake, Anders von, ämbetsman - Drake, Samuel Gardner, nordamerikansk skriftställare - Drake, Friedrich, tysk bildhuggare - Draken, astron. - Draken i Babel - Drakenborch, Arnold, nederländsk filolog - Drakfiskar - Drakhufvud, zool. Se Drakfiskar. - Drakma l. Drakme, vigt- och mynt-enhet. Se Drachme. - Drako, lagstiftare i Athen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Frågor i harmoniläran till besvarande i organistexamen
(1846; 2:dra uppl. 1849), öfversatte Gollmicks
"Kritisk terminologi" och Zöllners "Orgelskola"
m. m., upptecknade en mängd af de melodier,
som finnas införda i Arwidssons "Svenska
fornsånger" (1834–42), redigerade musiken till
"Valda skrifter af C. M. Bellman" (1835–36)
samt komponerade och utgaf, dels ensam och dels
tillsammans med I. Dannström, åtskilliga sånger.
A. L.
Drake, Anders von, ämbetsman, föddes d. 5 Maj 1682
i Ovikens socken i Jämtland, blef filos. magister i
Upsala 1707 samt ingick 1711 i Kanslikollegium och
Riksarkivet. 1713 fick han i uppdrag att sjöledes
föra de vigtigaste bland Riksarkivets handlingar till
Örebro. Det fartyg, på hvilket handlingarna fördes,
sprang emellertid läck på Hjelmaren och var nära att
sjunka, då det lyckades D. att, med fara för sitt eget
lif, rädda detsamma och dess dyrbara last. Efter att
hafva innehaft åtskilliga befattningar blef D. 1728
underståthållare i Stockholm och 1741 president i
Kommerskollegium samt uppfördes 1739 på förslag till
riksråd, men undanbad sig denna utmärkelse. D. adlades
1720 och blef 1739 ledamot af Vetenskapsakademien,
hvars "Handlingar" förvara åtskilliga tal och
uppsatser af honom. Död i Stockholm d. 2 Aug. 1744.
Drake [drek], Samuel Gardner, nordamerikansk
skriftställare, f. 1798 i Newhampshire, grundade
1828 i Boston ett antiqvariat. Skrifter: Biography
and history of the indians of North America (11:te
uppl. 1852), Indian captivities or life in the
wigwam (1839) och History of Boston m. fl.
Drake, Friedrich, tysk bildhuggare, f. 1805 i
Pyrmont, kom 1826 till Berlin, till Rauch, hvars mest
framstående efterföljare han blef, och utnämndes 1844
till professor vid konstakademien i nämnda stad. Den
med liflig fantasi och fin smak begåfvade konstnären
har lemnat en mängd förträffliga arbeten, i synnerhet
på porträttskulpturens område: Den döende krigaren
(1833), Madonna med barnet, porträttstatyetter af
Rauch, Schinkel, Göthe, bröderna Humboldt, Beethoven
m. fl., bronsstaty af Justus Möser (Osnabrück),
Fredrik Vilhelm III:s kolossala marmorstaty (Berlins
Thiergarten), kring hvars fotställning löper en af
de vackraste reliefer, som nutiden har att uppvisa
(en reproduktion af monumentet finnes i Stettin),
marmorstaty af Rauch (Berlin), bronsstatyer af
Schinkel (Berlin) och kurfursten Johan Fredrik (Jena)
samt den imponerande, i brons gjutna ryttarestatyen
af konung Vilhelm I (Köln), hvilken belönades med den
stora guldmedaljen på verldsutställningen i Paris
1867. Ett af hans senaste, men minst lyckade verk
är den stora Victoria, som kröner den 1873 aftäckta
segerkolonnen i Berlin.
Draken (Lat. draco), astron., stjernbild på norra
stjernhimmelen. Dess svans vindar sig emellan Stora
och Lilla björnen. Den öfriga delen af kroppen går i
flere bukter mellan Lilla björnen och Herkules. Draken
har en stjerna af 2:dra och elfva af 3:dje storleken.
Draken i Babel, en apokryfisk biblisk berättelse,
tillhörande de s. k. stycken af Daniel. Jfr Daniel.
Drakenborch, Arnold, nederländsk filolog, f. 1684,
d. 1748 som professor i historia och vältalighet samt
bibliotekarie i Utrecht, utgaf värdefulla upplagor
af Silius Italicus (1717) och Livius (1738–46; ny
uppl. 1820–29) m. fl. författare.
Drakfiskar, zool. 1) Pegasus. Ett till benfiskarnas
underklass (Teleostei) hörande slägte, som blifvit
fördt än till de tofsgälade (Lophobranchii), än till
de taggfeniga fiskarnas ordning (Acanthopterygii). Det
igenkännes på den breda, platta, af benplåtar helt
och hållet täckta kroppen, den på undre sidan af den
utdragna nosen belägna munnen, de stora, vinglika
bröstfenorna o. s. v. Bland de ungefår tio kända
arterna må nämnas hafsdraken (P. draconis),
som är blåaktig, med brunaktiga benknölar, och 10
centim. (3,3 tum) lång och hvilken allmänt förekommer
i de ostindiska hafven. – 2) Scorpena, Drakhufvud,
ett till benfiskarnas underklass (Teleostei) och de
taggfeniga fiskarnas ordning (Acanthopterygii) hörande
slägte, som igenkännes på det stora, från sidorna
sammantryckta, fjällösa, af benknölar och taggar
täckta hufvudet, den tandväpnade gommen och den
sjustråliga gälhinnan samt derpå att den eger blott
en enda ryggfena o. s. v. Till utseendet påminna dessa
fiskar icke obetydligt om simporna. Liksom dessa ligga
de mellan stenar och i hålor på bottnen för att lura
på förbisimmande fiskar, hvilka de från sitt bakhåll
plötsligt öfverfalla och sluka. Deras taggväpning,
som skyddar dem sjelfva från åtskilliga roffiskar,
gjorde dem i forna tider fruktade äfven af menniskor,
enär den troddes innehålla ett giftigt ämne. Af de
ungefär tjugo kända arterna förekomma åtminstone
tvänne i Europa, nämligen bruna drakhufvudet,
S. porcus, 30 centim. (1 f.) lång eller något
derutöfver, med en mängd ljusare fläckar på den bruna,
undertill i rosenrödt stötande bottenfärgen samt ej
sällan förekommande i Medelhafvet och Atlantiska
oceanen, och S. scrofa, som är något större, mera
rödaktig och allmän i samma haf. – 3) Trachinus
draco. Se Fjärsing. J. G. T.
Drakhufvud, zool. Se Drakfiskar.
Drakma l. Drakme, vigt- och myntenhet. Se Drachme.
Drakmånad, astron. Se Astronomisk månad och Drakonisk
månad.
Drako (Grek. Drakon, Lat. Draco), lagstiftare i
Athen omkr. 621 f. Kr. Hans lagar, som äro beryktade
för sin öfverdrifna stränghet och derför sades vara
skrifna med blod, voro i sjelfva verket en skriftlig
uppteckning och systematisering af de forn-attiska
rättsgrundsatser, hvilka sedan urminnes tid hade
såsom ärftlig tradition fortplantats och tillämpats
af de eupatridiska (adliga) slägterna. Öfverdrifvet
är säkerligen det hos Plutarchos förekommande och
sedan ofta upprepade påståendet att D:s lagar med
dödsstraff belade äfven de minsta förbrytelser,
t. ex. dagdrifveri eller stölden af litet frukt. Om
innehållet af dessa lagar sakna vi närmare
kännedom. De afskaffades snart nog och ersattes af
Solons på
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
