- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 3. Capitulum - Duplikant /
1477-1478

(1880) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Drus - Druser

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

gemensamt stöd eller underlag utbildade
mineralkristaller. Den yttre formen hos en drus är
naturligtvis mycket beroende på huruvida underlaget
har en jämn eller ojämn eller buktig yta. Om en
drus bekläder det inre af en större eller mindre,
helt och hållet eller nästan sluten hålighet, kallas
den senare ett drushål. Jfr Geod och Sekretion.
E. E.

Druser (Arab. ed derus), ett folkslag, hvars
hufvudmassa bebor det syriska berget Libanon,
företrädesvis dess södra del, Leontes’ och öfre
Jordans floddalar, Antilibanons höjder och trakten
österut fram mot Damaskus. I norr sträcker sig detta
folks område till staden Bejrut, i söder till staden
Sur (Tyrus). Druserna intaga likväl ej ensamma hela
denna landvidd. Omkr. 120 städer och byar hafva
en rent drusisk befolkning, men i 230 bo kristna
(norrut maroniter, söderut melchiter) och druser om
hvarandra. Drusernas förnämsta, ehuru ej folkrikaste
stad är Där-el-Kamar. Andra betydande platser äro
Beteddin, Muchtara och Baaklin, på Libanon, samt
Hasbeja och Rasjeja, på Antilibanon. De libanonske
drusernas, vest-drusernas, antal kan uppskattas till
60–65 tusen personer, utom qvinnor och barn. 80–100
kilom. (10–12 mil) ö. om Jordan och sjön Tiberias,
på Haurans fordom blomstrande högslätt, bo de
hauranske druserna, eller öst-druserna. Dessa,
hvilka utgöra ett antal af omkr. 10,000, härstamma
från en drusisk koloni, som under 1700-talet
utvandrade från Libanon. De hafva bibehållit flere
ålderdomliga drag och äro mindre kända än sina vestre
anförvandter. Deras förnämsta orter äro Katnav, Sjuhba
och Sueda. En drusisk koloni finnes äfven vid Safed i
Palestina, n. v. om sjön Tiberias. Ett ej till börden,
men, såsom man förmodar, till religionen drusiskt
samhälle, kryptodrusernas, finnes i Kairos närhet.

Om drusernas härkomst är ingenting med visshet
kändt. Enligt sina egna sagor härstammar detta
folk från Kina, och det väntar derifrån sin
förlossare. Bland forskarna finnas några, som anse,
att druserna bestå af ett betydligt ursyriskt
folkelement, och hvilka söka ett sammanhang mellan
dem och ituréernas gamla syriska stam, hvaremot
andra hålla före, att hufvudmassan af folket icke
tillhör den semitiska stammen – så Cyril Graham,
hvilken hos druserna funnit mycken likhet med
nordeuropéerna (många druser hafva nämligen blå ögon
och ljust hår), hvarför han anser dem böra räknas
till de indoeuropeiska folken. Säkert är blott,
att druserna äro ett blandfolk, som, likt alla
nuvarande syrer, antagit arabernas tungomål. Deras
ännu ofullständigt kända religion är en blandning
af gudaläror, bl. a. af muhammedansk gnosticism –
allegorisk uppfattning af koran – och åtskilliga från
kristendomen hemtade föreställningar. I religiöst
afseende skilja sig druserna i akkaler, "förståndiga,
vetande", d. ä. de invigde, som äro fullt hemmastadda
i lärans hemligheter och bilda ett slutet samfund af
olika grader, samt djahiler, "okunniga", de oinvigde,
den stora hopen, som i sjelfva verket icke har någon
religion. Akkalerna, omkr. 15 proc. af druserna,
bära hvita turbaner samt måste afhålla sig från

tobak och vin. Deras qvinnor få icke nyttja silfver,
guld eller dyrbara tyg. Druserna hafva icke något
presterskap, men särskilda, hälst i ensliga nejder
byggda, heliga hus (chalve l. chalvet), der akkalerna
på torsdagsqvällarna hålla sina möten och der de
heliga skrifterna och fälttecknen förvaras. Sjelfva
kalla druserna sig muahhidîn, bekännare af guds
enhet. "Vår herre är en", lyder det femte af profeten
Hamsas sju bud. Enligt drusernas lära har Gud tio
gånger uppenbarat sig i mensklig skapnad – sista
gången i den egyptiske kalifen Hakim Biamrillah’s
person (d. 1020) – och skall en gång återkomma samt
gifva de sina väldet öfver verlden. Enligt kalifens
egen önskan blef Hakims gudomliga natur predikad först
i Kairo af en viss Ibn Ismail Ed-Darasi, hvilken
fördrefs derifrån, men sedermera lyckades omvända
Libanon-folket. Den nya lärans egentlige apostel
var emellertid Hamsa ibn Ali ibn Ahmed, en persisk
svärmare och Hakims vesir, hvilken lät bränna Darasi
såsom kättare. Såsom en sådan betraktas Darasi än i
dag af druserna, ehuru de antagligen efter honom bära
sitt namn. Hvarje guds menniskoblifvande har åtföljts
af en personlig uppenbarelse af allvisheten, den
först skapade varelsen och den enda, som umgås med
gud. Allvisheten uppenbarade sig sista gången i Hamsas
person. Menniskorna hafva skapats till ett bestämdt
antal, hvars öfver- eller underskridande omöjliggöres
derigenom att en döendes själ öfvergår i en nyfödd
persons kropp. Det är en ständig själavandring. För
att undgå förföljelser ega druserna rätt att deltaga
i de kringboende folkens gudstjenster och iakttaga
det yttre bruket vid dessa.

Druserna äro gästfria och tappra, men
lättretliga, grymma och hämdgiriga. Månggifte
är hos dem icke vanligt; inom de gamla förnäma
sjejch-familjerna gifter man sig mestadels "inom
slägten". Folkundervisningen står jämförelsevis högt;
till och med många af qvinnorna kunna både läsa och
skrifva. Literaturen är nästan uteslutande teologisk,
men inom denna gren ganska betydlig. Ehuru druserna
egna mycken omsorg åt bevarandet och hemlighållandet
af sina gamla heliga urkunder, hafva åtskilliga af
dessa förirrat sig till europeiska boksamlingar. Så
finnas i Upsala universitets bibliotek fem volymer
drusiska skrifter, en gåfva från Egypten till konung
Karl XIV Johan.

Om drusernas äldre historia är icke mycket att
säga. Detta folk har alltifrån korstågstiden styrts
af tämligen sjelfständiga arfhöfdingar. De förste
bland dessa tillhörde slägten Tanuch och erkände
omkr. 1300 den egyptiske sultanens öfverhöghet. 1517
eröfrade turkarna Egypten, hvarigenom druserna
kommo under dessas välde. Turkarna lemnade makten
åt slägten Maan, som med Fachr-ed-din, i början af
1600-talet, vann stort anseende. Högsta värdigheten
öfvergick derefter, i början af 1700-talet, till
slägten Sjehâb. Den namnkunnigaste höfdingen af
denna ätt, Emir Besjir, afsattes 1840 af turkarna,
emedan han stod i godt förstånd med Ibrahim Pascha,
då denne försökte rycka till sig Syrien. Emir Besjir
öfvergick till maroniterna, som dittills stått i
beroende af drusiska

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Mar 8 16:02:03 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfac/0745.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free