Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Drägt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Macedonien) lånade de ett tredje plagg, kalladt
chlamys (ofta det enda plagg, som ynglingarna buro),
en kort mantel, hvilken fästes öfver den högra axeln
och sålunda lemnade den högra armen fri. Qvinnornas
förnämsta plagg var chiton, som i den äldsta
tiden var ordentligt hopsydd och försedd med sydda
ärmar. Om sider fann man detta plagg för stelt och
antog då den doriska formen, som medgaf en friare
gestaltning. När chitonen fästes kring kroppen,
blef upptill ett stycke öfver, som hängde ned likt en
krage och gjordes till föremål för rik utstyrsel
(diploidion). Genom att skilja detta öfverskott
från chitonen fick man ett nytt plagg, som småningom
antog gestalten af en veckad tröja och gick något
nedanför höfterna samt ofta medelst en gördel drogs
till om lifvet eller straxt under bröstet. I stället
för detta plagg användes ej sällan himation. Öfver
allt sammans bar man ibland en mantel. Männen hade
oftast hufvudet bart; men på resor, under jagt eller i
dåligt väder buro de hattar med brätten. Handtverkare
och jämväl andra personer buro mössor utan skärm.
Qvinnorna hade gemenligen hufvudbonader, som mera
tjenade till prydnad än till skydd: nät eller påsar
för bakhåret samt smakfullt draperade dukar. (Jfr
Diadem.) Fotbeklädnaden var i Grekland af olika
beskaffenhet på olika ställen och under olika tider:
enkla sulor, mera utarbetade sandaler, skor och
halfstöflar. – I äldre tider förfärdigade grekerna
sina kläder af ylle och linne. Sedermera erhöllo de
genom handeln bomull, persiska och feniciska tyger
samt siden. – Den etruskiska drägten visar grekiska
och österländska motiv.
Större sjelf ständighet i drägten visa
romarna. Ursprungligen hade dessa blott ett enda
plagg, togan, men tidigt använde de derjämte ett
underplagg, tunikan. Det senare plagget nyttjades
i hemmet; utomhus kunde romaren icke visa sig utan
toga, men väl utan tunika. Togan, så utmärkande för
det romerska folket, att det kallades "gens togata",
var ett ovalt tillskuret plagg, hvars längd var
ungefär tre gånger och hvars bredd ungefär två gånger
den menskliga kroppens längd. Detta tygstycke veks
samman efter en längdlinie, och det sålunda uppkomna
dubbla plagget lades öfver venstra axeln, så att det
räckte ungefår till marken, lades sedan öfver ryggen
samt drogs fram förbi högra sidan, oftast under den
högra armen och vidare öfver bröstet samt åter öfver
venstra axeln; återstoden, som hängde nedåt ryggen,
drogs fram till eller öfver den högra skuldran. Man
sörjde för att togan låg i prydliga veck. I en
senare tid fann man detta plagg för besvärligt och
upptog derför i stället grekiska eller etruskiska
öfverplagg. Tunikan var lik en skjorta och omgjordades
nedanför bröstet. Man bar ofta flere tunikor af olika
vidd och med ärmar af vexlande längd. Under främmande
inflytande, sedan folket hade börjat förvekligas,
dref man stor lyx med kläderna, och modet vexlade
fullt ut lika ofta som i vår tid. Man började då äfven
begagna utländska plagg, t. ex. paenula, en mantel,
rundad fram och bak samt i sidorna mer eller mindre
öppen, så att armarna kunde röras fritt, och med ett
rundt hål i midten, genom hvilket hufvudet
träddes, och ibland försedd med en kapuschong
(cucullus), samt lacerna, en kort och lätt mantel,
som hängde ned öfver ryggen och venstra sidan och
hölls samman öfver högra axeln med en nål eller ett
spänne. Kring benen virade romarna stundom i äldre
tid, på etruskiskt vis, bindlar, fasciae. Efter de
partiska och galliska krigen kommo äfven knäbyxor
(braccae) på modet. Långbyxor började deremot icke
användas förrän under de senare kejsarnas tid. Båda
dessa slag af underplagg buros företrädesvis af
soldaterna. På fötterna hade man sandaler eller skor;
äfven förekommo lägre eller högre stöflar, ibland
med sprund, som snördes samman. Skobeklädnaden var
oftast svart eller hvit. Romarna gingo vanligen med
blottadt hufvud; hattar voro sällsynta. Personer, som
genom sitt yrke voro nödsakade att länge vistas i fria
luften, hade vanligen på hufvudet en mössa af filt,
läder e. d. – Qvinnornas drägt bestod hufvudsakligen
af en undre och en öfre skjorta samt en mantel. Den
undre skjortan, som slutade nedanför knäna, saknade
vanligen ärmar och var hopsydd öfver axlarna. I den
äldsta tiden förfärdigades den af ylle, sedan af
linne, bomull eller siden, och utgjorde vanligen i
hemmet den enda beklädnaden, åt hvilken man derför,
under det yppigare lefnadssättets tid, egnade mycken
omsorg. Öfver denna s. k. tunica interior (inre
tunika), som straxt under bröstet var tilldragen
med ett band, mamillare, bars den öfre skjortan,
kallad stola, som var lång och fallande i rika veck,
i allt hufvudsakligt lik underklädnaden, men rikare
utstyrd, t. ex. med bårder kring halsen, ärmkanterna
o. s. v. Utanpå stolan bars en gördel; men stolan
drogs ofta upp och fick hänga ned öfver gördeln,
så att denna skyldes. Unga flickor buro ofta korta
tröjor med halfärmar. Öfver stolan lades, när man
skulle gå ut, palla, eller manteln. På hufvudet bar
man då gerna en slöja. Hufvudbeklädnaden, som var
lik de grekiska damernas, bestod af dukar, hvilka
brukades i hemmet och oftast erhöllo form af en påse,
samt tätt åtsittande hufvor, som användes utom hus. På
fötterna hade man sandaler eller, ännu hällre, skor.
Inom det Bysantinska riket bibehöllo sig de tidigare
moderna – tunika, mantel och, för männen, byxor –
ända till in på 800-talet. Då skedde hvarjehanda
förändringar: tunikan blef snäf, och hennes ärmar
slöto ganska tätt om armen; likaså blefvo benkläderna
(för hela benet eller den öfre hälften deraf)
mycket snäfva. Öfverplagget sveptes numera ej kring
kroppen, utan hängdes öfver ryggen, och fästes ej
öfver axeln, utan midt för halsen. På fötterna hade
man skor eller sockor. Hufvudet hade man så godt som
alltid obetäckt. Qvinnorna hade en lång klädning,
med släp, och ett öfverplagg (paenula), stundom för
ryggen fotsidt, framtill kortare, rundadt, med ett
rundt hål för hufvud och hals, eller ock en mantel,
hvars öfre snibbar lades hvardera öfver den motsatta
axeln. På hufvudet buro qvinnorna nät eller på alla
sidor nedhängande dukar eller spiralformigt lagda
turbaner. På fötterna buros halfskor. Vid sidan af
denna de lägre ståndens drägt står de
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
