- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 3. Capitulum - Duplikant /
1491-1492

(1880) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Drägt

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

samma längd som männens. I hemmen nöjde de sig med
underklädningen; men när de gingo ut, eller när de
skulle utveckla prakt, buro de äfven en öfverklädning
(robe). Dessa kläder gjordes allt mer åtsittande
kring lifvet; bältet flyttades allt högre upp, tills
det satt tätt under bröstet, och på axlarna lades
stoppning. Mycken anstöt väckte de långa släpen
och de öppningar (fenêtres d’enfer) i sidorna af
öfverklädningen, genom hvilka man lät den undre
klädningen synas. Mot tidehvarfvets slut gjorde man
på klädningslifvet fram och bak en stor tresidig,
ända ned till bältet gående öppning, hvars undre del i
början skyldes af tunt tyg, men till sist blef naken,
äfven den. Man skar slutligen upp öfverklädningen
i sidan och drog upp underklädningen, så att vaden
blef synlig. Öfver klädningen bar man, ifrån midten
af 1300-talet, ett lif, som var djupt urringadt och
tämligen kort, oftast bildadt af pelsverkslister,
samt hade breda öppningar i sidorna. Klädningen
gjordes af ett enda stycke, in till slutet af
1400-talet då man började skilja mellan lif och
kjortel. Öfver alla dessa plagg bar man en lång
mantel. Vidunderliga voro hufvudbonaderna. Håret
vecklades saminan och ströks baktill i höjden. Det
omslöts af ett nät, hvilket någon gång ställdes
i sammanhang med en ring om pannan. Vid sidorna
bildades tvänne utstående hårsäckar, från hvilka
utgingo hornlika prydnader, stundom så breda,
att den som bar dem måste föra hufvudet på sned
för att kunna gå igenom en dörr, eller ock drogs
håret upp öfver hufvudet och gömdes (1428–83) i en
strutformig, hög omklädnad (hennin). Till alla dessa
hårkostymer hörde längre eller kortare, enkla eller
mångfaldigt veckade slöjor, åt hvilka man sökte gifva
ett rikt och omvexlande utseende. Under 1400-talets
första årtionden aflägsnade man en del af drägtens
onaturligheter, men började i stället att med stor
förkärlek använda tunga, styfva och dyrbara tyger,
hvilka ej voro egnade att gifva drägten ett naturligt
utseende. – Vapendrägtens förändringar under detta
tidehvarf bestodo i allmänhet deruti att den gamla
beklädnaden af ringbrynja eller kokadt läder först på
alla ömtåligare punkter bekläddes med metallplåtar,
t. ex. på axlar, öfverarm, armbågar, knän och
framsidan af smalbenen, samt derefter fullständigt
gaf vika för en beklädnad af jern eller stål,
bildad af större och mindre, buktade skifvor. Under
rustningen bar man en stoppad rock samt öfver den
en rikt smyckad klädnad, som med tiden gjordes
allt mindre framtill och slutligen helt och hållet
bortlades. På 1400-talet bars en beklädnad af flätade
ringar allenast kring halsen samt vid öfvergången
mellan bålens och benens plåtbeklädnad. Till slut
fick halsen skydd äfven på annat sätt. Hjelmhufvan
förlängdes baktill nedåt, så att den betäckte nacken,
och till skydd för ansigtet sattes ett rörligt visir
(visière), hvilket var genombrutet, så att man utan
svårighet kunde andas och se. De två mot tidehvarfvets
slut vanligaste hufvudbeklädnaderna voro saladen,
en kullrig hjelmhufva, som baktill gick ut i en snibb
och vanligen var förenad med en hakbeklädnad, som
vid kinderna gick

upp under saladen, samt den burgundiska hjelmen
(bourguignon), en hufvudbonad af jern eller stål,
hvilken tätt omslöt hufvudet och var försedd med ett
mycket framspringande visir. Derigenom att sjelfva
kroppen fick en starkare beklädnad gjordes skölden
småningom öfverflödig; den begagnades slutligen mest
som prydnad. Den trekantiga formen efterträddes af
en fyrkantig, buktad, i öfre högra hörnet försedd
med en utskärning, för att gifva plats åt lansen,
när denna lades till anfall. Till slut användes
äfven runda sköldar. Under en stor del af 1400-talet
(intill 1477) var det burgundiska hofvet tongifvande
inom modets verld. Burgundisk drägt var således den
tiden liktydigt med elegant drägt.

Alltifrån början af 1500-talet egnades synnerlig uppmärksamhet åt
kostymen, som underkastades otaligt många ändringar
och stundom gaf anledning till ett ursinnigt
slöseri. Man använde fina ylletyg, siden, sammet
och brokadväfnader. Emot yppigheten utgafs den
ena förordningen efter den andra, men de uträttade
intet. I början af 1500-talet var Spanien tongifvande
i modets verld, men sedan gick Frankrike åter i
spetsen. Under perioden 1500–50 fortfor man att visa
förkärlek för uppskärningar i kläderna: på bröst och
rygg, på ärmar och benkläder. Ibland bestodo stora
delar af kläderna af smala, tätt sittande band, som
på vissa afstånd höllos intill kroppen af parallelt
gående ribbor. De utskurna delarna, stundom påsydda
(och ej anbragta i sjelfva tyget), gjordes vanligen
genom stoppning utstående. Särskildt tyckte man om
att genom utsträckning af axelpartiet gifva kroppen
upptill en onaturlig bredd. Sedan man i början af
århundradet hade kring halsen haft en vid, fyrkantig
öppning, beslöt man sig för att låta rocken gå ända
upp till halsen, kring hvilken den ofta afslutades
med ett uppstående krås, som bidrog att framkalla
och underhålla seden att bära kortklippt hår. Man
använde flere färger (i Spanien företrädesvis de
mörka) och sömmade på kläderna rika broderier eller
smycken af ädel metall och dyrbara stenar. Rocken
gjordes öppen framtill: först från midjan nedåt,
sedan ända upp till halsen, i hvilket fall man fick
tillfälle att visa en rikt utsirad underrock. Äfven
denna gjordes slutligen öppen, så att det prydliga
linnet skulle kunna ses. Benen omslötos tätt af höga
strumpor (de gingo öfver knäet) och högst uppe af
byxor, som antingen voro holkformiga eller vida och
åtknutna så högt upp, att de utåt hängde ned i vida
veck. Skorna voro vanligen framtill tvärt afskurna
och mycket breda. På hufvudet bars en platt barett
med låg, styf kant samt prydd med en fjäder och
med dyrbara beslag. Vid bältet hängde svärd, ibland
äfven dolk. Stundom begagnades jämväl en yttre rock,
framtill vidöppen och kortärmad, på framsidan försedd
med upptill mycket breda, pelsbeklädda uppslag,
äfvensom kortare eller sidare mantlar. Sådan var
t. ex. den drägt, som bars af Karl V (1519–58), Frans
I (1515–47) och Henrik VIII (1509–47). – Äfven i den
qvinliga drägten visade sig ett nytt inflytande,
som undanträngde de förut herskande formerna. Man
bar en klädning, fyrkantigt utskuren vid halsen
(som antingen var

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 18:22:19 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nfac/0752.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free