- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 3. Capitulum - Duplikant /
1507-1508

(1880) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Dsungariet (Dsjungariet) l. Songariet - Duab - Dual, gramm. Se Dualis. - Dualin - Dualis - Dualism - Dualist - Dualistiska teorien

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

det i prov. Tian-sjan-pe-lu och Tian-sjan-nan-lu,
"Himmelbergets norra och södra provins". Sedan
Ryssland 1871 tagit den norra och den vestra delen,
återstår föga mer än distriktet Kur-kara-usu. Landet
är genom utlöpare från Altai i n. och Tian-sjan
i s. ganska bergigt. Det är rikt på betesmarker
och väl vattnadt. Dess naturbeskaffenhet gör det
särdeles lämpligt för boskapsskötsel; nötkreatur
äfvensom hästar, får, kameler och åsnor hållas
i stor mängd. Åkerbruket är inskränkt till
floddalarna. Stora skogar finnas. Innevånarna,
hvilkas antal man ej bestämdt känner, äro kalmucker,
som bekänna buddhaismen, och kirgiser, som äro
muhammedaner. Industrien är obetydlig. Den förr
lifliga transito-handeln mellan Ryssland och Kina har,
till följd af dunganernas uppror, nästan upphört. (Jfr
Dunganer.)

Duab, Ind., land mellan tvänne strömmar.

Dual, gramm. Se Dualis.

Dualin, kem. teknol., ett sprängämne, som utgöres
af en blandning af bomullskrut och nitroglycerin.
P. T. C.

Dualis, Lat. (af duo, två), gramm., den form af ett
nomen, pronomen eller verb, som tjenar att uttrycka
begreppet "tvåhet". Den förekommer fullständigt
endast i de formelt rikaste (syntetiska) språken,
såsom sanskrit, forngrekiska, litaviska, fornslaviska
och fornarabiska. Hvad hebreiskan vidkommer finnes
denna form allenast i nomina, företrädesvis i sådana,
som beteckna ting, hvilka af naturen äro för handen i
tvåfaldig form (ögon, öron, händer o. s. v.). Latinet
har behållit dualen endast i de tvänne orden duo
och ambo. Af de germanska språken hafva gotiskan
(mesogötiskan) och fornnordiskan dualformer af verben
samt af första och andra personernas personliga
pronomina; de öfriga germanska fornspråken – utom
fornfrisiskan – ega dualformer endast af de
senare. I de äldsta fornnordiska runinskrifterna
förekommer blott en enda verbal dualform och blott
en enda gång. De duala pronomina heta i fornnorskan
vit (vi två), okkar, okkr (oss två), it (I två) och
ykkar, ykkr (eder två); jfr de possessiva pronomina
okkar och ykkar (bådas vår, bådas eder), med dual
betydelse. I fornsvenskan finnas några lemningar
af dualpronomina. Af nynordiska munarter har endast
färöiskan i vissa trakter qvar dualpronomina med dual
betydelse. I nyisländskan, de nynorska munarterna
och dalskan finnas ännu duala pronominalformer, men
dessa hafva fått plural betydelse och hafva stundom
utträngt de ursprungliga pluralformerna. Så heter
t. ex. vi och I uti elfdalskan við, Ið (ursprungligen
betydande vi två, I två). Fr. L-r.

Dualism (af Lat. duo, två), en verldsåsigt,
som till förklaring af verlden använder tvänne
principer, hvilka ej kunna förklaras ur hvarandra
eller ur en tredje, utan måste betraktas såsom
ursprungliga. Dualismen kan ej tillfredsställa
förståndets kraf på en enhet, som ligger till grund
för alla motsatser. Sin allmänna anledning eger denna
åsigt i den omständigheten att vår ändliga verld är
en enhet af motsatser. – I en mera mytisk form och
framgången ur praktiska (religiösa) intressen har
dualismen uppträdt inom flere religioner, särskildt
åtskilliga orientaliska,

enligt hvilka verlden är en tummelplats för strider
mellan tvänne lika ursprungliga väsenden, ett godt och
ett ondt. Denna lära, som å ena sidan är ett uttryck
för menniskans medvetande om en konstant skilnad
mellan godt och ondt, är å andra sidan egnad att
nedsätta det godas dignitet genom att gifva det onda
en lika så ursprunglig och principiel betydelse som
det goda, hvarvid läran om det godas slutliga seger
ej blir annat än ett dogmatiskt antagande. Exempel på
en sådan dualism äro manichaeismen och Zendavestas
lära om Ormusd och Ahriman, ljusets och mörkrets
furstar. Sekundär kan en sådan dualism sägas vara,
om den onda makten föreställes hafva ursprungligen
varit god och sedan affallit. – Utgången från
teoretiska förutsättningar och i en mera vetenskaplig
form, har dualismen framträdt inom de filosofiska
system, hvilka, medvetet eller omedvetet, stannat
vid en olöslig motsats mellan tvänne principer,
som, sjelfva oförklarliga, ansetts nödvändiga för
verldsförklaringen. En sådan dualism kallas primär,
om den tillerkänner båda principerna en absolut
betydelse, och sekundär, om den ena påstås skola
fattas såsom relativ, ehuru den i sjelfva verket får
betydelsen af en själfständig princip. Den ioniska
filosofien kunde ej komma öfver motsatsen emellan
kraft och materia, hvilket ej häller lyckats för några
materialister i senare tid. Hos Plato och Aristoteles
visade sig en dualism mellan idén, eller begreppet,
och den sinliga verkligheten, eller materien, hvilken
dualism omöjligt kunde häfvas på deras ståndpunkt,
enär ingen tredje princip var funnen, ur hvilken båda
dessa skulle förklaras. Sedan Cartesius vetenskapligt
vindicerat själens, eller medvetandets, betydelse
såsom en sjelfständig substans, med tänkandet
till attribut, men derjämte antagit tillvaron af en
kroppslig substans, med utsträckningen till attribut,
blef dualismen mellan själ och kropp den inom
filosofien herskande åsigten. Alla försök att lösa
densamma blefvo fruktlösa, så länge båda principerna
skulle ega en lika ursprunglig betydelse. Leibniz, som
frigjort sig från denna förutsättning, bibehöll dock
för mycket af den cartesianska periodens allmänna
inskränkningar för att kunna fullständigt häfva
dualismen mellan själ och kropp (jfr Leibniz). Ett
principielt steg mot detta mål togs deremot af
Kant, som ådagalade, att utsträckningen är en
förnimmelseform hos menniskan; men för honom qvarstod
motsatsen mellan intelligensen och tinget i sig ("das
ding an sich"). Inom den efter-kantiska filosofien
har dualismen framträdt hufvudsakligen i fråga om
förhållandet mellan ande och natur.

Stundom säger man, att dualismen är för handen,
hvarhälst en motsats finnes, hvars leder ej
förklarats ur hvarandra eller ur en tredje princip,
äfven om denna motsats ej är genomgående för hela
verldsåsigten. L. H. A.

Dualist, fys., anhängare af dualismen; anhängare
af den dualistiska teorien.

Dualistiska teorien, fys., den teori, som söker
förklara de elektriska fenomenen genom att antaga
två slag af elektricitet. Dess grundläggare är Robert
Symmer. Denne ansåg, att inom den oelektriska kroppen
finnas i lika mängd och

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Feb 4 14:41:10 2022 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfac/0760.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free