Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 3. Capitulum - Duplikant / 1513-1514 (1880) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Dubbelbildmikrometer - Dubbelbrytning - Dubbelchör - Dubbeldjur - Dubbelflygel - Dubbelflöjt - Dubbelfuga, fuga med två subjekt. Se Fuga. - Dubbelgrepp

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

sistnämnda afståndet a och bildens utsträckning
y, så är y = a . tgv, om v är vinkeln mellan
strålarna. Men tydligt är ock, att y : F = Y : x, om F
betyder objektivets brännvidd, Y föremålets storlek,
och x dess afstånd. Man har alltså:

	atgv
föremålets storlek Y =	–––-	. x = konst. x
	F

	F		1
samt föremålets afstånd x =	––––	. Y =	––––	. Y
	atgv		konst.

Instrumentet tjenar således såsom distansmätare
för sådana föremål, hvilkas storlek är känd, och
såsom storleksmätare för sådana, hvilkas afstånd är
kändt. Jfr Distansmätare. L. A. F.

Dubbelbrytning, fys. Vid inträdet i kristalliserade
kroppar, som icke tillhöra det reguliera systemet
(se Kristallsystem), blir en ljusstråle i allmänhet
uppdelad i tvänne strålar, som fortgå i olika
riktningar. Särdeles tydligt framträder denna
dubbelbrytning, om man lägger en kalkspatkristall
öfver en svart punkt på ett hvitt papper och
betraktar detta rakt uppifrån genom kristallen. Man
ser nämligen då en dubbelbild af punkten. Vrides
kristallen kring en genom den svarta punkten
gående, mot kristallens yta vinkelrät linie,
så förblifver den ena bilden i samma läge, men
den andra flyttar sig i en cirkel omkring den
förra. Den ena af de båda strålar, i hvilka den i en
dubbelbrytande kristall ingående strålen uppdelas,
följer de vanliga brytningslagarna (se Brytning)
och säges derför vara ordinärt bruten. Detta är
deremot icke förhållandet med den andra strålen,
den extra-ordinärt brutna. Denna ligger alltid i ett
plan, som är parallelt med kristallens hufvudsnitt
(d. v. s. ett plan, som är vinkelrätt mot en af
kristallens ytor och går genom dess hufvudaxel; se
Kristall). Om man genom en kalkspatkristall betraktar
en svart punkt på ett hvitt papper och dervid håller
kristallen på något afstånd från papperet samt i en
sådan ställning att hufvudaxeln blir parallel med
sammanbindningslinien mellan ögat och den svarta
punkten, så blir äfven den infallande ljusstrålen
parallel med hufvudaxeln, och man ser endast en bild
af punkten. Men vrider man kristallen så, att den
infallande strålen bildar vinkel med hufvudaxeln, så
uppkommer dubbelbrytning, och afståndet mellan de båda
bilderna blir större, ju större vinkel den infallande
strålen bildar med hufvudaxeln. Den extraordinära
strålens brytningsförhållande är således beroende
af nyssnämnda vinkels storlek. Är den extraordinära
strålens brytningsförhållande större än den ordinäras,
säges kristallen vara positivt dubbelbrytande,
i motsatt fall negativt. – Kristaller, hvilka
likna kalkspaten deri att det blott finnes en enda
riktning, i hvilken en ljusstråle kan genomgå dem utan
dubbelbrytning, kallas optiskt enaxiga samt tillhöra
de qvadratiska och hexagonala kristallsystemen. Sådana
kristaller äro turmalin, apatit, smaragd, beryll,
safir, ametist och bergkristall m. fl. De kristaller,
som hafva två riktningar, längs hvilka en ljusstråle
kan genomgå dem utan dubbelbrytning, kallas optiskt
tvåaxiga. Till dem höra glimmer, gips, jernvitriol,
borax, tungspat och topas. Ett särskildt slag af
dubbelbrytning, som förekommer vid optiskt tvåaxiga

kristaller, är den s. k. koniska brytningen. Äfven
glas under starkt tryck eller efter hastig afkylning
verkar dubbelbrytande. – Dubbelbrytningen upptäcktes
1669 af Erasmus Bartholin. Den förklaras,
i öfverensstämmelse med vibrationsteorien,
derigenom att etern i kristallen ej har
samma elasticitet i alla riktningar, hvarför
också ljusets hastighet blifver olika i olika
riktningar inom kristallen. (Jfr Nichols prisma,
Polarisation, Rochons prisma och Vibrationsteorien.)
K. L.

Dubbelchör, musikt., en förening af tvänne
hvar för sig sjelfständiga chörer, som dels
omvexla och dels verka samtidigt. Exempel på
storartad verkan af dubbelchör erbjuda Bachs
"Mattheuspassion", Händels "Simson", Meyerbeers
"Hugenotterna" och Wagners "Lohengrin" m. fl.
A. L.

Dubbeldjur, Diplozoon, zool., ett till plattmaskarnas
ordning (Platyelminthes), sugmaskarnas afdelning
(Trematoda) och gruppen Monogenea hörande slägte,
hvars medlemmar hafva en enkel utveckling, utan
s. k. generationsvexel, d. v. s. omedelbart
ur äggen utveckla sig till fullt utbildade
könsdjur. Dubbeldjuret har i främre änden, bakom
munnen, tvänne sugskålar, och i den bakre äro åtta,
af små hakar understödda häftorgan anbragta, fyra
på hvardera af de tvänne sidoskifvorna. När djuren
blifvit utvuxna, lägga de sig två och två korsvis
öfver hvarandra och smälta tillsammans, så att ett
verkligt dubbeldjur uppkommer, hvarvid dock hvardera
halfvan bibehåller utseendet af ett fullständigt
djur. Dubbeldjuren lefva såsom yttre parasiter på
huden och gälbladen af fiskar samt på kräft- och andra
vattendjur. De stora, ofta kantiga äggen hafva bihang,
medelst hvilka de fästa sig vid åtskilliga föremål. I
Sverige träffas D. paradoxum på gälarna af mörtar
m. fl. insjöfiskar. J. G. T.

Dubbelflygel (Fr. vis-à-vis, Grek. diplasion),
föråldradt flygelpiano, försedt med en klaviatur vid
hvardera änden.

Dubbelflöjt (Grek. diavlos), ett hos assyrerna,
egypterna, grekerna, romarna och flere andra
antika folk brukligt blåsinstrument, bestående
af tvänne antingen skilda eller i ett gemensamt
munstycke förenade flöjtpipor, hvilka blåstes af
en person. Genom Fétis’ vidlyftiga bevisföring
(i "Hist. génér. de la musique") torde det vara
ådagalagdt, att dessa pipor ej ens i de fall, då de
voro olika långa, kunnat med hvarandra bilda något
slags harmoni annat än så till vida, att den längre
pipan möjligen varit stämd i lägre oktaver eller
ock bildat en entonig brumbas. – Dubbelflöjt är
äfven benämning på en täckt 4–8 fots orgelstämma
med två midt emot hvarandra stående labier.
A. L.

Dubbelfuga, fuga med två subjekt. Se Fuga.

Dubbelgrepp, musikt., en två- eller flerstämmig
intonation på stråk- och gitarrartade instrument,
åstadkommen derigenom att fingrarna på en gång
nedtryckas på två eller flere strängar. Uppgiften att
en viss Batiste, lärjunge af Corelli, var den förste,
som på violinen utförde dubbelgrepp, vederlägges
deraf att redan Carlo Farinas "Capriccio stravagante"
(1627) innehåller föreskrifter för detta grepps
utförande. A. L.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>