Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ducpétiaux, Edouard, belgisk publicist - Ducrin, Fr., inlägg i kläder. Se Dykräng. - Ducrot, Auguste Alexandre, fransk general - Ductus ateriosus - Duda - Dudaim - Du Deffand, l. Dudeffand, Marie de Vichy-Chambord, markisinna, fransk salongsdam. Se Deffand. - Duderstadt - Dudevant, Amantine Lucile Aurore, fransk författarinna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Des conditions d’application du système de
l’emprisonnement séparé ou cellulaire (1857) och De
la mortalité des enfants (1867) m. fl.
Ducrin [dykrä’ng], Fr., inlägg i kläder. Se Dykräng.
Ducrot [dykrå], Auguste Alexandre, fransk general,
föddes i Nevers 1817. Sedan han en längre tid
tjenstgjort i Alger och som brigadgeneral deltagit
i det italienska fälttåget 1859, blef han 1865
divisionsgeneral. 1869 utnämndes han till befälhafvare
öfver 6:te territoriala divisionen, med Strassburg
till station, och derifrån höll han skarp utkik på de
preussiska rustningarna, om hvilka han underrättade
den franske krigsministern. Vid tysk-franska krigets
utbrott (1870) blef han befälhafvare öfver 1:sta
infanteridivisionen i Mac Mahons armékår, och såsom
sådan deltog han på ett framstående sätt i slagen vid
Reichshofen och Wörth (s. å.). Efter franska härens
återtåg till Châlons (s. å.) fick han kommandot öfver
1:sta kåren i Mac Mahons armé, med hvilken han deltog
i slaget vid Sedan (s. å.), der han, sedan Mac Mahon
blifvit sårad, på dennes befallning öfvertog högsta
befälet. Hans plan att retirera öfver belgiska gränsen
omintetgjordes genom krigsministerns order att general
Wimpffen skulle öfvertaga högsta befälet, om Mac
Mahon icke kunde föra detsamma. Efter kapitulationen
i Sedan (s. å.) blef D., som vägrade att förbinda
sig till overksamhet under kriget, internerad i
Pont-à-Mousson. Förklädd flydde han snart från denna
stad till Paris, der han blef chef för 13:de och 14:de
armékårerna. Af tyska pressen anklagad för att efter
nämnda kapitulation hafva brutit sitt hedersord,
lemnade han, i en rapport till general Trochu, en
omständlig redogörelse för sin flykt. Den 21 Okt.
1870 gjorde han med 10,000 man ett djerft utfall,
som emellertid misslyckades. Vid utfallet
d. 30 Nov. och det i sammanhang dermed hållna
tre-dagars-slaget vid Champigny utvecklade han stor
tapperhet, men måste likväl återvända till Paris,
utan att hafva lyckats bryta de tyska linierna
(han hade i en proklamation förklarat, att han
endast som segrare eller död skulle återvända
till Paris). Vid utfallet på Montretout och
Buzenval d. 19 Jan. 1871 kom han med sin kår två
timmar för sent till stridsplatsen, hvilket, enligt
general Trochus åsigt, vållade den olyckliga utgången
af detta företag. Den 8 Febr.
1871 blef D. invald i nationalförsamlingen, der
han ifrigt bekämpade de demokratiska åsigterna och
häftigt anföll nationalförsvarsregeringens medlemmar.
1872 utträdde han ur nationalförsamlingen och
blef s. å. befälhafvare öfver 8:de armékåren.
Efter denna tid verkade han ifrigt för den klerikala
reaktionen. 1877 understödde han den af kabinettet
Rochebouet uppgjorda planen till ett antirepublikanskt
statsstreck. För att tillfredsställa republikanerna
måste regeringen afskeda honom 1878, men utnämnde
honom i stället till medlem af försvarskomitén.
D. har bl. a. utgifvit La défense de Paris (1875–78),
hvilken bok utmärker sig för tillförlitlighet i
uppgifter.
Ductus arteriosus, Lat., Botalliska gången, anat.,
den gren af lungartèren hos ett
däggdjursfoster, hvilken till aorta leder en stor del af
det från modern, genom den högra hjertkammaren,
kommande blodet. Detta rör gror igen kort
efter födelsen och qvarstår endast som en fin
bindväfssträng.
Duda (iDutka, Dudotka, Schveran), R., ett
urgammalt ryskt träblåsinstrument, som, i likhet
med den antika dubbelflöjten, består af två,
mestadels olika långa, hvardera med tre tonhål
försedda rörpipor, hvilka äro förbundna genom
ett munstycke. Detta instrument förekommer numera
endast hos landtfolket i Stor-Ryssland och Sibirien.
A. L.
Dudaim, en i bibeln (1 Mose b. 30: 14–16 och Höga
visan 7: 13) omtalad växt, sannolikt mandragoran,
hvars rötter och frukter ansågos framkalla kärlek
och inverka på fruktsamheten. I nu gällande svenska
bibelöfversättning är ordet öfversatt med liljor. –
Första delen af Runii samlade dikter utgafs under
titeln "Dudaim eller andeliga blommor" (1714).
Du Deffand [dydeffa’ng] l. Dudeffand, Marie de
Vichy-Chambord, markisinna, fransk salongsdam. Se
Deffand.
Duderstadt, stad i preussiska regeringsområdet
Hildesheiin (Hannover). 4,513 innev. (1875).
Dudevant [dydöva’ng], Amantine Lucile Aurore, fransk
författarinna, mest känd under pseudonymen George
Sand, föddes i Paris d. 5 Juli 1804. Föräldrarna
voro löjtnant Dupin, son af en naturlig dotter till
marskalken Moritz af Sachsen (Aurora Köningsmarcks
son), och Sophie Delaborde, en qvinna af folket,
hvars skaplynne och vandel dottern i sina
memoarer kännetecknade med ordet "bohémienne"
("äfventyrerska"). På fädernet ärfde fru D. literär
begåfning och ett för extravaganser benäget
lynne, på mödernet deremot – såsom hon sjelf sade –
"folkets instinkter". När fadern afled (1808),
öfvertogs dotterns uppfostran af hennes farmoder,
m:me Dupin Francueil, en gammal dam, som med ett
aristokratiskt lynne förenade en varm beundran för
upplysningstidehvarfvets filosofiska och religiösa
åsigter. På den farmodern tillhöriga egendomen Nohant,
i Berri, framlefde fru D. sin första ungdom, hvilken
skulle varit fullkomligt lycklig, om icke farmodern
och modern ständigt legat i delo om högsta myndigheten
öfver barnet. På Nohant danades emellertid den
blifvande författarinnans skaplynne. Der utvecklade
sig hos henne en lidelsefull kärlek för landtlifvet,
der lärde hon förstå böndernas tankar och känslor,
der studerade hon karakterer, hvilka ett ovanligt godt
minne satte henne i stånd att sedermera använda för
konstnärliga ändamål. Någon egentlig undervisning fick
hon ej. En och annan stund egnade hon visserligen åt
lektioner i latin och naturhistoria, men största delen
af sin tid använde hon till att ströfva omkring i skog
och mark. Chateaubriands "Atala" samt Bernardin de
Saint-Pierres "Paul och Virginie" voro vid denna tid
hennes älsklingsläsning. I sitt ungdomliga svärmeri
skapade hon sig då ett till hälften manligt, till
hälften qvinligi ideal, åt hvilket hon byggde ett
altare af gräs och mossa. 1817 blef hon satt i pension
i klostret "Augustines anglaises" i Paris. Till
en början
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
