- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 3. Capitulum - Duplikant /
1531-1532

(1880) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Dudevant, Amantine Lucile Aurore, fransk författarinna

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

vann hon bland lärarinnor och kamrater namn som en
af de odygdigaste flickorna i skolan, men plötsligen
började hon hängifva sig åt religiöst svärmeri,
ja beslöt att blifva nunna och skulle troligen
hafva satt detta beslut i verkställighet, om icke
farmodern, som hyste fruktan för sin sondotters
själstillstånd, hade återkallat henne till Nohant
(1820). Der egnade hon största delen af dagen
till ensliga promenadridter ("drömmeri i galopp")
och till en tämligen planlös läsning. Studiet af
Chateaubriands "Génie du christianisme" omintetgjorde
slutligen hennes asketiska svärmeri. Hon började då
sysselsätta sig med botanik, mineralogi och anatomiska
dissektioner, klädde sig i gossdrägt och plägade å
nyo umgänge med bygdens ungdom. Snart inträffade
likväl en ny omkastning i hennes känsloverld:
läsningen af Chateaubriands "René", Byrons "Manfred"
och Shakspeares "Hamlet" alstrade ett djupt svårmod
hos henne. Ur detta rycktes hon genom farmoderns
död, hvilken hade till följd, att modern återtog sina
rättigheter öfver henne. Vid denna tid lärde hon känna
herr Dudevant, en egendomsegare i Berri, med hvilken
hon 1822 gifte sig. Efter ett nioårigt äktenskap,
under hvilket hon gaf lifvet åt tvänne barn, skildes
hon 1831 från sin man, genom vänlig öfverenskommelse,
och begaf sig med sin dotter till Paris. Sedan hon
någon tid varit anställd i redaktionen af tidningen
"Figaro", ingick hon ett slags literärt bolag med
Jules Sandeau, och frukten af deras gemensamma arbete
var romanen Rose et Blanche (1831; "Rosa och Blenda",
1839), hvilken utgafs under pseudonymen "Jules Sand"
och gjorde ganska stor lycka. Ännu större framgång
hade emellertid den af henne ensam författade romanen
Indiana (1832; "Indiana", 1837–38), hvilken första
gången gjorde henne känd under författarenamnet
"George Sand". (Vid denna tid började hon åter
uppträda i manlig drägt). Hennes följande romaner,
Valentine (1832; "Valentine", 1840) och Lélia (1833),
väckte på olika håll djup sympati och lidelsefulla
gensägelser. Den sistnämnda romanen är det mest
kännetecknande uttrycket för den revolutionära
ställning hon vid denna tid intog till samhället. Hon
skref den under känslan af djup förstämning i
såväl religiöst som politiskt hänseende. Den är
en vild dityramb, ett lidelsefullt ångestrop af
en qvinna, hvars känslor blifvit djupt sårade och
hvars färgblinda ögon skåda framför sig endast en
kärlekslös och gudlös verld. – 1833–34 vistades
fru D. uti Italien tillsammans med Musset. Hennes
förhållande till denne är delvis skildradt i Elle et
lui
(1859). Fru D:s intryck från södern återfinnas
i Jacques (1834), André (1835), Léone Léoni (s. å.),
Simon (1836) cch Lettres d’un voyageur (1837). 1835
gjorde hon i Berri bekantskap med advokaten Michel,
hvilken påverkade henne i socialdemokratisk riktning
och förde den process, hvarigenom hon 1836 blef
lagligen skild från sin man. I Mauprat (1837) finner
man efterdyningar af Michels inflytande och hennes
s. å. utkomna Lettres à Marcie utgöra en hyllning
åt Lammenais’ ädla och storslagna katolicism, men i
Spiridion (1838) återvände hon till sin

på känslan grundade och af dogmer obundna filosofiska
teism. Consuelo (1842), La comtesse de Rudolstadt
(1843–45) och Lucrezia Floriani (1847) inspirerades
af Chopin, hvars vacklande helsa författarinnan ömt
vårdade i många år. Le compagnon du tour de France
(1840) och Le meunier d’Angibault (1845) äro genljud
af Pierre Leroux’ socialistiska åsigter. Bland fru
D:s öfriga arbeten från 1840-talet må nämnas de
tjusande byhistorierna Mouny Robin (1841), Melchior
(s. å.), La mare au diable (s. å.), Jeanne (1844;
"Syster Johanna", 1875), François le Champi (1850)
och La petite fadette (1849; "Syrsan", 1859; bearbetad
till dram af Charlotte Birch-Pfeiffer). – I 1848 års
revolutionära rörelser deltog hon med lif och lust:
hon författade flere af de rundskrifvelser, som
utsändes af inrikesministern Ledru Rollin samt utgaf
en samling svärmiska Lettres au peuple. Men hennes
politiska ifver blef kortvarig. Sedan Juni-dagarna
tillintetgjort hennes förhoppningar om samhällets
pånyttfödelse, lemnade hon för alltid statslifvet. –
Fru D:s politiska missräkningar orsakade lyckligtvis
ingen minskning i hennes romanproduktion, hvilken ända
in i hennes ålders senaste dagar var lika frisk som
någonsin. Bland hennes nyare arbeten (af hvilka de
flesta, liksom åtskilliga af hennes äldre romaner,
först offentliggjordes i "Revue des deux mondes")
förtjena nämnas Les dames vertes (1859), Le marquis
de Villemer
(1861), La confession d’une jeune fille
(1865), Le dernier amour (1867), André Beauvray (1810)
samt Contes d’une grande mère (1873). – På dramatikens
område försökte hon sig 1840 med skådespelet Cosina,
men utan framgång. Icke dess mindre författade hon
på 1850- och 1860-talen en mängd dramatiska stycken,
af hvilka emellertid endast Marquis de Villemer (1864;
enahanda fabel som den förut nämnda romanen af samma
namn) hade verklig framgång. – Fru D:s romaner hafva
utkommit i öfversättningar på de flesta europeiska
språk. Hennes lefnadsminnen äro sammanfattade i
Histoire de ma vie (1854 -57) och i Impressions et
souvenirs
(1873). 1866–67 utkom Théâtre complet de
George Sand.
Hennes samlade arbeten, som utgöra
en väldig mängd volymer, hafva utkommit i flere
upplagor. Efter statskuppen 1851 lefde hon på sin
egendom Nohant, der hon afled d. 8 Juni 1876. I
Théâtre français’ foyer upprestes 1877 hennes staty.

D. är obestridligt samtidens förnämsta
romanförfattarinna. Med en sällspord skarpblick
för naturens lif och menniskohjertats rörelser
förenade hon en utomordentlig förmåga att gifva
gestalt åt sina intryck. Äfven när hennes målningar
utgöra ett enda dystert grått i grått, när hon
löper till storms mot äktenskapet eller mot den
häfdvunna moralen, är hon verkligt hänförande genom
natursanning och rik känsla. Störst är hon emellertid
i sina byhistorier, der hennes snille framträder
ofördunkladt af tendensiösa biafsigter. Hennes
religiösa utgjutelser visa underbara kastningar från
vidskepelse till förtviflad skepticism, från mystik
till likgiltighet. Af kärleken liksom af religionen
begär hon starka, men angenäma känslor och njutningar;
dock förbiser hon städse religionens uppgift att
stålsätta och

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:45:14 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfac/0772.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free