Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Dudley, engelsk adlig ätt - Dudotka, R., ryskt blåsinstrument af trä. Se Duda. - Dudu, zool. Se Dront-slägtet. - Dudweiler - Due, dansk adlig slägt - Due, Frederik Gottschalck, norsk statsman - Duebrödre - Dueholm - Duell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
så föraktlig person" som D., men tröstade sig med
att hon gjorde så, på det Erik "skulle vara dess
häftigare i saken". I bref af d. 6 Juni 1561 till
sitt sändebud i London, Nils Jöransson Gyllenstierna,
tillbjöd Erik sin medtäflare "en uppenbar kamp uti
egen kunglig person, antingen i Frankrike eller i
Skotland". Men både i detta bref och i ett senare,
af d. 29 Mars 1562, uppdrog konungen åt Gyllenstierna
att rödja hans rival ur vägen, "antingen med rör
eller värja", om det "än fast tio tusen daler kosta
skulle". Erik ansåg sig befogad att handla, som
han gjorde, emedan han förnummit, att "D. stod
honom efter lif, lefverne och all hans välfärd"
samt "skickat några ut till att förråda och bringa
honom om halsen". Elisabet låtsade sig önska, att
D. skulle äkta Maria Stuart (D. friade verkligen,
men fick afslag); hon uppmuntrade honom likväl
öppet i hans frieri till henne sjelf. D., hvilken
genom sin dryghet och sitt lastfulla lefverne ådrog
sig allas hat eller förakt, gifte sig under tiden i
hemlighet, först med lady Douglas och sedan (1577)
med lady Essex, hvars man han förgiftat. Det senare
äktenskapet blef dock upptäckt för drottningen, som
till en början upptändes af vrede deröfver, men sedan
återskänkte D. sin fulla ynnest. D. skickades 1585 med
en här att understödja de nederländske protestanterna
i deras strid mot Spanien. I detta krig visade han
sig oduglig som militär, men ådagalade en olidlig
maktlystnad och återkallades 1587. Redan 1588 fick
han det oaktadt befälet öfver den här, som vid "den
oöfvervinneliga armadans" annalkande sammandrogs kring
London. Han dog plötsligt d. 4 Sept. s. å. Det sades
allmänt, att han blifvit förgifven af sin hustru,
hvilken räckt honom en dryck, som var ämnad åt henne
sjelf. Hans styfson, den ryktbare earlen of Essex,
blef hans efterträdare i Elisabets ynnest.
5. Robert D., den förres son med lady Douglas,
vetenskapsman, föddes 1573. Efter faderns död
ärfde han Kenilworth och andra gods. Enär han ej
kunde bevisa sin äkta börd, indrog emellertid Jakob
I hans egendom under kronan, och derefter vistades
D. utomlands, mest vid hofvet i Florens, der han blef
storhertiginnans kammarherre. 1620 fick han af
kejsar Ferdinand II hertiglig värdighet. Han inlade
stora förtjenster om Livornos uppblomstring,
derigenom att han förmådde storhertigen att
förklara denna stad för frihamn samt derigenom att
han lät uppföra en ny molo och ditlockade engelska
köpmän. Död 1639. D. egde stora tekniska kunskaper
och skref bl. a. Dell’ arcano del mare (1630: 3:dje
uppl. 1661).
6. John William Ward, earl of D., statsman och lärd,
f. 1781, blef 1802 medlem af underhuset, der han
genom sina stora talaregåfvor snart intog en ledande
plats inom det konservativ-liberala partiet, och
inträdde 1827 som utrikesminister i Cannings kabinett,
men lemnade denna post redan 1828 och drog sig då
ifrån politiken. 1827 upphöjdes han till earl.
Död 1833. D. var en lärd och talangfull man med
ädel karakter, men i hög grad excentrisk. Han blef
slutligen sinnesrubbad. Bulwer hade honom till
modell för lord Vincent i romanen "Pelham". J. Th. W.
Dudotka, R., ryskt blåsinstrument af trä. Se Duda.
Dudu, zool. Se Dront-slägtet.
Dudweiler, by i preussiska regeringsområdet
Trier (Rhenprovinsen), vid Salzbach. 10,030
innev. (1875). Jernverk och en stenkolsgrufva,
som årligen lemnar 8 mill. ctr (400
mill. kilogr.) stenkol.
Due, dansk adlig slägt, som under Fredrik II:s regering
(1559–88) inkom från Livland. Den utdog med öfversten
Manderup D., hvilken stupade i slaget vid Helsingborg
(1710). C. R.
Due, Frederik Gottschalck, norsk statsman, föddes
d. 14 April 1796 i Trondhjem. Som artillerilöjtnant
deltog han i 1814 års fälttåg, och 1815 blef han,
med anledning af sin skicklighet i franska språket,
anställd som adjutant hos prins Oskar, till hvilken
han sedermera kom i ett mycket nära förhållande
(liksom han i hög grad åtnjöt Karl Johans personliga
bevågenhet). 1822–41 var han statssekreterare
och chef för den norska statsrådsafdelningens
kansli i Stockholm, och 1841–58 var han norsk
statsminister samt vistades i denna egenskap
i den svenska hufvudstaden, der han förde ett
gästfritt hus. D. egde ett godt hufvud, men var
icke någon framstående personlighet och egde ej
de studier, som kunnat göra honom lämplig för hans
höga ställning. Genom sitt intima förhållande till
konungen utöfvade han dock vid många tillfällen ett
stort inflytande. 1858–71 var han de förenade rikenas
sändebud i Wien. Död d. 16 Okt. 1873 i Kristiania. –
Hans son, Frederik Georg Knut, f. 1833, utnämndes
1869 till svensk-norsk envoyé i Berlin och 1873
till samma befattning i Petersburg. Hans Romancer
med piano röja en viss melodisk och harmonisk talang
äfvensom sinne för de olika folktonernas karakterer.
Y. N.
Duebrödre ("dufbröder"), i Danmark nama på medlemmarna
af Helgeands-orden.
Dueholm, dansk herregård, på ön Mors, i Limfjorden,
var fordom kloster och tillhörde Johannit-orden från
14:de årh. till reformationen. C. R.
Duell (Lat. duellum, af duo, två), tvekamp, envig,
en mellan tvänne personer på förhand aftalad och
efter vissa regler utförd strid, vanligen föranledd
deraf att den ene af kämparna ansett sin egen eller
en tredje persons heder kränkt af den andre. Duellen
tillgripes företrädesvis vid sådana förnärmelser, för
hvilka lag ej stadgar straff eller förmår gifva den
upprättelse, som den förorättade anser tillräcklig,
och den stöder sig på det obestridliga faktum
att domstol väl kan straffa den, som förolämpar,
för hans sårande yttrande eller handling, men icke
tvinga honom att återskänka den förolämpade sin
aktning. Vid dueller tillgår vanligen så, att den
förolämpade skickar en tredje person med en muntlig
eller skriftlig utmaning till strid, hvarefter sätt,
tid och plats för striden bestämmas i samråd med
sekundanter, som de stridande, hvardera till lika
antal, sjelfva utse och hvilka äro närvarande vid
duellen för att tillse, det öfverenskommelserna
eller reglerna för striden noggrant iakttagas. I de
stater, i hvilka dueller äro brukliga, anses den,
som vägrar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
