Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Dufour, Guillaume Henri, schweizisk general och författare - Dufour-spetsen - Dufpost - Dufresne, Charles, fransk lärd. Se Du Cange. - Dufresnoy, Pierre Armand, fransk geolog - Dufresny, Charles Rivière, fransk trädgårdsmästare och lustspelsförfattare - Duf-slägtet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
1831 generalstabsclief. 1847 ställdes D. som
general-en-chef i spetsen för Edsförbundets
armé i mot "Sonderbund". Till följd af den kraft
och hofsamhet, hvarmed han uppträdde i detta
borgerliga krig, vann han stor popularitet, och
ehuru han 1848 miste en del af densamma, derför
att han då slöt sig till det konservativa partiet,
anförtroddes honom likväl det högsta befälet öfver
den armé, hvilken s. å. sammandrogs mot de preussiska
ockupationstrupperna i Baden. Äfven 1856, vid en
hotande brytning med Preussen, fick han det högsta
befälet. Som diplomat (vid underhandlingar med
kejsar Napoleon III i Paris) var D. flere gånger
verksam i republikens tjenst. 1864 presiderade
han vid den internationella konferens i Genève,
hvars resultat blef "Genève-konventionen". Död
d. 14 Juli 1875. – D. gjorde sig högt förtjent
om det schweiziska härväsendet, dels genom sin
verksamhet som militärförfattare, dels genom sin
utmärkta ledning af krigsskolan i Thun (der prins
Louis Napoléon, sedermera Napoleon III, var en af
hans lärjungar) och slutligen äfven genom sina
arbeten vid triangelmätningarna i Schweiz och
detta lands kartläggande. Den topografiska karta
öfver Schweiz, hvilken bär hans namn och som utkom
1842–65, anses såsom ett mästerstycke inom den nyare
kartografien. D:s förnämsta arbeten äro för öfrigt:
Mémorial pour les travaux de guerre (1820, 3:dje
uppl. 1854), Mémoires sur l’artillerie des anciens et
sur celle du moyen-âge (1840; 3:dje uppl. 1854), De
la fortification permanente (1824; 3:dje uppl. 1854),
Cours de tactique (1840; 2:dra uppl. 1851; "Afhandling
i taktiken", öfvers. af A. F. Boy, 1855–57), Géométrie
perspective (1857) och La campagne du Sonderbund
(1875). Jfr Senn-Barbieux, "Das buch vom general
Dufour" (1878).
Dufour-spetsen [dy-], fordom Gornerhorn, den högsta
toppen af bergsgruppen Monte Rosa. 4,638 m. (15,621
f.). Den är uppkallad efter G. H. Dufour.
Dufpost. Brefbefordring medelst brefdufvor (se
Dufslägtet) förekom i orienten redan i äldsta tider. Det
gamla Egyptens monument visa, att på faraonernas tid
sjöfarande medelst brefdufvor underrättade om sin
hemkomst, och långt senare, under fatimidernas tid,
utvecklades i Egypten dufposten så, att t. o. m. ett
särskildt ämbetsverk derför inrättades. Äfven i
andra orientaliska land användes brefdufvor under
äldre tider. Senare fans dufpost i Grekland samt,
under republikens senaste tid, i Romerska riket. Under
medeltiden vann dylik postbefordran, som fortfarande
och hufvudsakligast nyttjades i orienten, en betydlig
användning, såväl i militäriskt och administrativt
som i merkantilt hänseende, inom de flesta europeiska
land, synnerligast inom de sydligare. Till följd
af de moderna kommunikationsmedlens uppfinning och
utvidgning förföll småningom denna inrättning, men
likväl har både inom den gamla och den nya verlden
dufposten äfven i senaste tid visat sig ändamålsenlig
vid åtskilliga tillfällen, bl. a. under Paris’
belägring 1870–71, då under en längre tid regelbunden
förbindelse mellan Paris och Tours (regeringens säte)
underhölls medelst dufvor. G. N. S.
Dufresne (Du Fresne), Charles, fransk lärd. Se
Du Cange.
Dufresnoy [dyfränåa’], Pierre Armand, fransk geolog,
f. 1792, d. 1857, blef 1840 generalinspektör för
de franska bergverken och s. å. medlem af franska
vetenskapsakademien. Han utgaf bl. a. Explication
de la carte géoloyique de la France (1841–73; med
Elie de Beaumont som medarbetare), Traité complet
de minéralogie (1844–45) samt Voyage métallurgique
en Angleterre (1837–39; med Elie de Beaumont, Coste
och Perdonnet som medarbetare). Jfr Elie de Beaumont.
Dufresny [dyfräni], Charles Rivière, fransk
trädgårdsmästare och lustspelsförfattare,
f. 1648, d. 1724 som uppsyningsman öfver de
kungliga trädgårdarna, var den förste franske
trädgårdskonstnär, som i sina anläggningar följde
den engelska smaken. Hans lustspel höra till den
franska literaturens bättre konversationsstycken,
men äro svaga i utvecklingen. Bland dessa stycken
må nämnas: L’esprit de contradiction, Le double
veuvage, Le mariage fait et rompu och Le chevalier
joueur. 1710–13 innehade D. det kungliga privilegiet
för utgifvande af tidskriften "Mercure galant". Hans
verk utkommo samlade 1731, 1747 och i urval 1810.
Duf-slägtet, Columba, zool., ett till duf-foglarnas
ordning (Pullastrae 1. Columbae) och dufvornas familj
(Columbinae) hörande slägte, hvars medlemmar äro
lifliga och skygga foglar, hvilka dock kunna blifva
mycket tama. De hafva en snabb och ledig flygt,
under hvilken de göra de raskaste vändningar och
låta höra ett hvinande ljud, som då och då blir
smällande, derigenom att vingarna slå tillsammans
öfver hufvudet. Till följd af fötternas korthet
är deras gång nickande. Dessa foglar framställa
en tilltalande bild af äktenskaplig trohet och
uppoffrande föräldrakärlek. Makarna umbära ogerna
hvarandras sällskap; de flyga jämte hvarandra, putsa
och mata hvarandra samt hjelpas åt att bygga boet,
rufva äggen och uppföda ungarna. Också hafva de af
skalderna blifvit besjungna som kyska, milda och
trogna varelser. Dufslägtet är ovanligt rikt på arter
(enligt åtskilliga uppgifter finnas omkr. 300 sådana)
och förekommer nästan öfverallt på jorden. Storleken
vexlar från kalkonens till lärkans. Den största
prakten utveckla de arter, som lefva på öarna i
Stilla hafvet. Dufvorna häcka i träd, bland klippor,
på marken o. s. v. samt lägga vanligen tvänne kullar
om året. De indelas i egentliga dufvor, med kortare
tarser och längre vingar, samt hönsdufvor, med längre
tarser och kortare vingar. Till det förra slaget
höra de fem arter, som förekomma i Skandinavien och
af hvilka de flesta äro flyttfoglar. Den vanligaste
bland dem är skogsdufvan l. blådufvan, C. aenas, 31
centim. (10 tum) lång, ofvantill blågrå med metallgrön
glans på halsens sidor och ryggen, på framhals
och frambröst gråaktigt purpurröd samt undertill
hvit. Stjertens sidopennor äro ej hvita i spetsen,
och vingen är utvändigt utan hvit fläck. Bakryggen
har samma färg som framryggen. Skogsdufvan häckar,
företrädesvis i löfskog, öfverallt i södra och
mellersta Sverige samt lägger sina ägg uti
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
