Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Dumas, Mathieu - 1. Dumas, Alexandre Davy - 2. Dumas, Alexandre, den äldre (D. père)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Dumas [dyma’], Mathieu, fransk general och
militärskriftställare, f. 1755, var år 1800
generalstabschef i reservarmén under Macdonald och
derefter en tid krigsminister hos konung Josef i
Neapel, deltog sedan i fälttågen 1805 och 1809,
såsom officer i Napoleons stab, var 1812 och 1813
generalintendent, öfvergick till Napoleon vid dennes
återkomst från Elba (1815) samt utnämndes af Ludvig
Filip till befälhafvare för nationalgardet. Död
1837. D. utgaf ett för krigshistorien särdeles
vigtigt arbete, Précis des événements militaires,
ou essai sur la guerre présente (1799–1800).
C. O. N.
1. Dumas [dyma’], Alexandre Davy, fransk general,
son af markis Alexandre Davy de la Pailleterie och
en negrinna, föddes 1762, ingick 1786 i franska
armén, utnämndes 1793 till divisionsgeneral och
befälhafvare öfver den franska hären uti Italien och
fick s. å. högsta befälet i Vendée, men beordrades
efter någon tid åter till italienska armén samt
deltog 1798 i Napoleons tåg till Egypten. Död 1806.
2. Dumas [dyma’], Alexandre, den äldre (D. père),
den förres son, fransk författare, föddes d. 24 Juli
1803 i Villers-Cotterets (depart. Aisne). Modern,
som tidigt blef enka, saknade medel att gifva
sonen en ordentlig skoluppfostran. Sedan D. egnat
största delen af sin ungdom åt kroppsliga idrotter,
begaf han sig 1823 till Paris. Efter någon
tid blef han anställd som skrifvare vid hertigens
af Orléans (sedermera konung Ludvig Filips)
sekretariat och började då idka studier på egen hand.
1826 gjorde han sitt första literära försök med en
samling Nouvelles, hvilka emellertid icke rönte
någon afsättning (författaren lär sjelf hafva
köpt de tre eller fyra exemplar, som afyttrades).
Så mycket större uppseende väckte skådespelet Henri
III etc. ("Henrik III" o. s. v., 1836), som 1829
med utomordentlig framgång uppfördes på "Théâtre
français" och erkändes såsom den fransk-romantiska
skolans första dramatiska triumf. Utom ett stort
honorarium och ett författarenamn skaffade denna
framgång D. anställning som bibliotekarie hos
hertigen af Orléans. Juli-revolutionen 1830,
i hvilken han spelade en öfvervägande löjlig rol,
afbröt för en kort tid hans literära verksamhet.
Men då han såg sig utestängd från det politiska
lifvet, grep han åter till pennan. Derefter utkommo
i rask följd de sceniska alstren Napoleon
Bonaparte etc. (1831; "Dresden, Moskva och S:t Helena",
1845), Charles VII etc. (s. å.), Richard d’Arlington
(s. å.; "Richard Darlington", 1841), Antony (s. å.),
som gjorde äktenskapsbrottet till ett modernt motiv
i det franska sededramat, Thérèse (1832) och Tour
de Nesle (s. å.; ett stycke, som D. till allra
största delen hemtat från en annan författare).
Under denna period uppfördes äfven sorgespelet
Stockholm, Fontainebleau et Rome (1830; hvars
ursprungliga titel var Christine de Suède).
De mest kända bland D:s öfriga dramer äro Kean (1836;
"Edmond Kean", 1840), Mademoiselle de Belle-Isle
(1839; "Fröken de Belle-Isle", 1841), Un mariage
sous Louis XV (1841; "Ett giftermål i Ludvig XV:s
tid", 1844) och Les demoiselles de Saint-Cyr (1842;
"Pensionärerna i Saint Cyr",
1860). D:s böjelse för lyx och vällefnad kräfde
emellertid en mera inkomstbringande källa än den
dramatiska produktionen, och han vände sig derför till
romanen, som redan då, genom tidningsföljetongen,
blifvit ett ypperligt fält att bruka. 1844–45
offentliggjordes som följetong Le comte de Monte
Cristo ("Grefven af Monte Christo", 1846; 2:dra
uppl. 1869; ny öfvers. 1871), hvilken roman genom
fantasiens glöd och en kaleidoskopartad vexling
af öfverraskningar och vidunderliga situationer
väckte ett ofantligt bifall. Samtidigt och på samma
sätt utgafs äfven den ryktbara romanen Les trois
mousquetaires (1844–45; "De tre musketörerna", 1846,
3:dje uppl. 1870). De ofantliga inkomster D. hade
genom sina första följetonger lockade honom att än
ytterligare utveckla det medarbetaresystem, som han
redan förut användt i sina skådespel. Han inrättade
ett slags "roman-atelier", der en otrolig mängd
"lärjungar" sysselsattes med att efter mästarens
planer utföra arbeten, hvilka D. sedan retuscherade
och försåg med pikanta dialoger. För att kunna
medhinna de många beställningarna vidtog D. tillika
den ännu mindre besvärliga åtgärden att hänsynslöst
plundra lefvande och döda författare. Från olika
håll (af Karr, Mirecourt och Quérard) angripen för
detta egendomliga produktionssätt, svarade D.: "Je
prends mon bien, où je le trouve" ("Jag tager min
egendom, der jag finner den". Molière hade en gång
användt samma uttryck, med den skilnaden att han sade
"reprends", återtager). För öfrigt urskuldade D. sig
med att han, liksom Rafael, lemnade endast mindre
vigtiga detaljer åt sina "lärjungar" och sjelf
alltid lade sista handen vid arbetena. Slutligen
blef D. vid domstol tilltalad för sin originella
uppfattning af den literära eganderätten och
fälld till böter. Det kan emellertid ej nekas,
att D. gaf sina medarbetares kompositioner ett lif
och en udd, som intresserade publiken. Bland den
ofantliga massa af andra romaner, som bära D:s namn,
påminna vi här om La reine Margot (1845; "Drottning
Margot", 1846), Vingt ans après (s. å.; "Miladys son"
o. s. v., 1847; 2:dra uppl. 1862), Joseph Balsamo
(1846; "Joseph Balsamo", 1847), Le chevalier de
Maison-Rouge (s. å.; "Chevalier de Maison-Rouge",
1847), La dame de Monsoreau (s. å.; "Grefvinnan de
Monsoreau", 1846), Les deux Dianes (s. å.; "De båda
Dianorna", 1847–48), La guerre des femmes (1848;
"Fruntimmerskriget", 1850), Le vicomte de Bragelonne
(s. å.; "Vicomte de Bragelonne", 1848–49),
Le collier de la reine (1849–50; "Drottningens
halsband", 1849) och Les compagnons de Jéhu (1857;
"Jehus följe", 1876). – D. utöfvade äfven ett slags
historiskt författareskap, hvari dikt och sanning
blandades om hvarandra med förvånansvärd käckhet. Till
detta område höra Gaule et France (1832), Les Stuarts
(1840), Jeanne d’Arc (1842), Les Médicis (1845),
Michel-Ange et Raphaël Sanzio (1846), Louis XIV et
son siècle (1850) och Louis-Philippe (1852; "Ludvig
Filip", 1854–55) m. fl. Tiden medgaf D. att äfven
företaga vidsträckta resor och sedermera skildra dem i
digra verk: Impressions de voyage (1833), Excursions
aux bords du Rhin (1841) och Causeries d’un voyageur
(1843) m. fl. – 1846 öppnade D. i Paris en teater
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
