Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Dumont, Pierre Etienne Louis - Dumont, Augustin Alexandre - Du Mont, Josef - Dumont d'Urville, Jules Sébastien César - Du Moulin l. Molinæus, Pierre - Dumouriez, Charles François
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
et de la codification", 1828), hvilka utan hans
medverkan icke skulle kommit att utöfva så stort
inflytande, som de verkligen gjort. Efter hans
död utkom det intressanta memoarverket Souvenirs
sur Mirabeau et sur les deux premières assemblées
législatives (1832). Macaulay yttrade om D.: "Han var
en af dem, till hvilka menskligheten har en alldeles
särskild förbindelse; hon bör åtaga sig vården om
deras eftermäle, emedan kärlek till menskligheten
hindrat dem att sjelfva sörja derför."
Dumont [dymå’ng], Augustin Alexandre, fransk
bildhuggare, lärjunge af Cartellier, f. 1801,
studerade 1825–32 i Rom, der han rönte inflytande
af Canovas riktning, blef 1838 medlem af Franska
institutet och 1863 professor vid Ecole des beaux
arts. Han förenar klassisk stränghet med naturligt
behag och är en af samtidens mest produktive
skulptörer. Bland hans många arbeten märkas
Amor och Psyche (1827), Leucotea och Bacchus
(1831; Luxembourg), Frihetens genius (1840; på
Juli-kolonnen), Napoleon I (på Vendôme-kolonnen,
nedstörtad 1871), N. Poussin, Prins Eugène
m. fl. statyer samt porträttbyster af P. Guérin
m. fl. D. tillhör en gammal ansedd bildhuggareslägt. –
Hans far (Jacques Edme D., f. 1761, d. 1844, lärjunge
af Pajou), farfar (Edme D.), farfars far och farfars
farfar voro alla bildhuggare.
Du Mont [dymå’ng], Josef, tysk tidningsförläggare,
f. 1811, d. 1861, blef 1831, vid sin faders död,
egare af "Kölnische zeitung", hvilken genom honom
upparbetades, så att den blef en af Tysklands
inflytelserikaste och mest spridda tidningar.
Dumont d’Urville [dymå’ng dyrvi’l], Jules
Sébastien César, fransk amiral och sjöfarande,
föddes 1790. Åren 1822–25 deltog han i Duperreys
upptäcktsresa omkring jorden, och 1826–29 företog han
som fregattkapten en ny upptäcktsfärd till Australien,
Nya Zeeland och Söderhafsöarna, hvarunder han (1828)
vid Vanikoro påträffade det ställe, der Lapérouse
led skeppsbrott 1788. Från sistnämnda expedition
medförde han värdefulla bidrag till Söderhafsöarnas
naturalhistoria och etnografi. 1837–40 företog han,
med "l’Astrolabe" och "la Zélée", en vetenskaplig
expedition till Södra Ishafvet, för att bestämma läget
af den magnetiska sydpolen, samt upptäckte derunder
Louis Philippe’s och Adélie’s land. Efter återkomsten
befordrades han till konteramiral. 1842 blef D.,
tillika med sin familj, offer för en olyckshändelse
på jernbanan mellan Paris och Versailles. Hans mest
kända arbeten äro Voyage de l’Astrolabe (1832–34),
Voyage pittoresque autour du monde (1834–35) och
Voyage au pôle sud et dans l’Océanie (1841–54).
O. E. G. N.
Du Moulin [dymoulä’ng] l. Molinaeus, Pierre, fransk
reformert prest, f. 1568, d. 1658 som lärare i teologi
i Sedan, författade åtskilliga stridsskrifter mot
katolikerna. Mest bekanta bland dessa skrifter äro
hans apologier för den engelske konungen Jakob I,
mot Bellarmin och påfven, samt Bouclier de la foi
(1619; ny uppl. 1845), som utgör ett häftigt angrepp
mot jesuiterna, och Anatomie de la messe (1636; ny
uppl. 1851), hvari han anföll den katolska mässan.
Dumouriez [dymourie], Charles François, fransk general
och politiker, föddes d. 25 Jan. 1739. 1756 inträdde
han i hären samt deltog derefter i sjuåriga kriget
(1756–63) och, såsom marskalksadjutant, i kriget på
Corsica 1768–69. Såsom öfverste blef han 1770 af
utrikesministern Choiseul i all hemlighet skickad
till Polen för att med sina råd och en liten fransk
styrka – "riktigt utsökta äfventyrare" enligt D:s
egen uppgift – bispringa konfederationen i Bar
mot ryssarna. Aiguillon, som i Juni 1771 öfvertog
utrikesministerposten, kallade sin störtade rivals
(Choiseuls) förtroendeman tillbaka. D. hade emellertid
fått tycke för det diplomatiska intrigspelet, och
då han, trots alla sina anbud, såg sina tjenster
försmådda i utrikeskabinettet, sökte han på annat
håll ett mål för sitt verksamhetsbegär. Till hans
öron hade kommit, att mellan Aiguillon och den
engelske utrikesministern i all tysthet aftalades
en för den franska flaggan ganska skymflig plan,
att sända en fransk styrka under konvoj af engelska
örlogsskepp till Sverige för att hjelpa Gustaf III
mot Ryssland och Preussen, hvilka riken till följd af
1772 års revolution antagit en hotande hållning. Utan
Aiguillons vetskap lyckades D., genom krigsministern,
åt sig utverka Ludvig XV:s befallning att i stället
uti Hamburg värfva en kår, hvilken på tyska fartyg
sedermera skulle öfverföras till Sverige. I Maj 1773
lemnade han Paris. Den svenske ministern Creutz gjorde
emellertid Aiguillon uppmärksam på D:s oförklarliga
resa mot norden, och Aiguillon lät i Aug. s. å. genom
sin hemliga polis gripa D. i Hamburg, der denne
qvardröjt och inlåtit sig i en intrig för att störta
utrikesministern. Till Jan. 1774 satt D. på bastiljen
och hölls derefter i tre månader innesluten på Caens
slott. 1788 blef han generalmajor. Med en ärelysten
intrigmakares hela ifver kastade han sig in i 1789
års revolution och svängde sedan från det ena partiet
till det andra. Genom att sluta sig till girondisterna
blef han i Mars 1792 utrikesminister i deras ryktbara
ministèr och var såsom sådan en af de lidelsefullaste
förespråkarna för det krig, som Frankrike 1792
förklarade de tyska makterna. Efter ministèrens
sprängning, d. 13 Juni s. å., erbjöd han konungen
sin hjelp mot girondisterna; men då Ludvig XVI icke
ville gå in på hans vilkor, utträdde han d. 17 Juni
ur ministèren och begaf sig som divisionsgeneral
till armén. I Aug. 1792 blef han, efter Lafayette,
general-en-chef samt återställde de franska vapnens
ära dels genom Argonne-fålttåget (s. å.) och dels
genom segern öfver österrikarna vid Jemappes (d. 6
Nov. s. å.), på hvilken hela Belgiens eröfring
följde. "Nationen hade denne general att tacka för
sin frihet och hela sin ära", skref D. sjelf i en
broschyr (Coup d’oeil politique sur l’avenir de la
France, 1795). I början af 1793 inföll D. i Holland,
men måste draga sig tillbaka till Belgien och blef
d. 18 Mars s. å. slagen vid Neerwinden. Misstrodd
af konventet och utan stöd i något parti, insåg han,
att detta nederlag skulle medföra hans fall. Han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
