Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Duns Scotus, Johannes - Dunst, jägaret. - Dunstable - Dunstan, Den helige D. - Dunstbad, balneol. Se Bad - Dunstkrets, fys. Se Atomsfer - Dunört, bot. Se Epilobium - Duo, Lat., två - Duodecima - Duodecimal
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Aquino, så voro franciskanerna stolta öfver sitt
stora lärdomsljus Johannes Duns Scotus. Den senare, en
dialektiker af första ordningen, dref de skolastiska
spetsfundigheterna mycket långt och förvärfvade
sig derigenom binamnet "doctor subtilis". Han och
Tomas blefvo hufvudmän för hvar sitt af tvänne efter
dem benämnda partier: scotister och tomister. De
senare hade sitt stamhåll inom dominikanorden,
de förre utgjordes af franciskanmunkar. De skilde
sig i synnerhet i läran om synd och nåd. Ingendera
af dessa riktningar var fri från semipelagianism,
lika litet som kyrkan sjelf vid denna tid. Men
tomisterna närmade sig dock jämförelsevis mer till
Augustinus, så att de erkände arfsynden såsom
en "habitus corruptus" (förderfvadt tillstånd)
och nåden såsom en förekommande "caussa movens"
(väckande orsak) till allt menniskans eget viljande
och görande, ehuru de å andra sidan modifierade sin
augustinism i semipelagiansk riktning, så att de
tillade den naturliga menniskan en viss förmåga att
genom tillmötesgående receptivitet inlägga en egen
förtjenst, som betingade måttet af nådens meddelelse
och förökelse. Deremot voro D. och hans anhängare
nära nog pelagianer. De fattade arfsynden allenast
såsom en genom "privatio justitiae originalis" (den
ursprungliga rättfärdighetens förlust) föranledd
svaghet, och åt nåden inrymde de knappast någon
annan betydelse än den att Gud låter den fria
viljans riktning på det goda sig väl behaga och
förvandlar densamma till ett slags högre "caritas"
(kärlek), hvilken går utöfver den kärlek till Gud
och det goda, som menniskan "ex puris naturalibus"
(af rent naturliga krafter) förmår åstadkomma. En
annan tvistefråga rörde Kristi försoning,
hvilken tomisterna fattade såsom en "satisfactio
superabundans" (öfverflödande tillfyllestgörelse), med
oändligt värde samt i och för sig fullt tillräcklig
till återlösningen, hvaremot scotisterna ansågo den
tillfyllestgörande endast i kraft af en "acceptatio
gratuita" (frivilligt godkännande), eller Guds
beslut att taga henne för god och giltig, hvarvid
bör anmärkas, att både tomister och scotister så
till vida skilde sig från Anselmus, att de nekade
nödvändigheten af Kristi tillfyllestgörelse och
betraktade densamma blott såsom det mest passande
medlet för åvägabringandet af menniskoslägtets
återlösning, särskildt genom den mäktiga impuls till
genkärlek och helgelse, som på detta sätt blifvit
menniskorna gifven. Ändtligen tvistade man om jungfru
Marias obefläckade aflelse, som tomisterna nekade,
men hvilken scotisterna ifrigt försvarade. Så mycket
än D., i likhet med öfrige skolastiker, bemödade sig
om att bringa filosofi och teologi, spekulation och
kyrkolära, i full öfverensstämmelse med hvarandra,
visar dock en närmare betraktelse af hans system,
att försöket misslyckades, och redan hos honom kan
man spåra det första fröet till hela skolastikens
upplösning. För öfrigt var det i främsta rummet denne
teolog, som införde den mängd barbariska konsttermer,
genom hvilka latinet rådbråkades af skolastikerna,
ungefär på samma sätt som i nyare tider det tyska
språket blifvit tillkonstladt af Hegels filosofiska
terminologi. C. A. C.
Dunst, jägaret., ett slags mycket fina
fogelhagel. Jfr Hagel.
Dunstable [dö’nstaböl], gammal stad
i engelska grefskapet Bedford. 4,558
innev. (1871). Halmflätning.
Dunstan, Den helige D., angelsachsisk statsman och
ärkebiskop, f. i Glastonbury 924 l. 925, tillhörde
en förnäm ätt, som lär hafva räknat slägtskap med
det wessexiska konungahuset, och kom redan som
barn till konung Athelstans hof. Han var skicklig
harpspelare och tecknare, kunskapsrik och poetisk,
samt väckte i hög grad qvinnornas ömhet och männens
hat. Afunden jagade honom från hofvet, när Edmund
(940) kommit på tronen, ja han blef anklagad för att
hafva utöfvat trolldom och kastad i en damm. Detta
tog så hårdt på D:s fina konstitution, att han
föll i en feberyrsel. Sedan gick han i kloster,
"men med grämelse, ty han älskade". Hans munklif var
så mönstergillt, att hopen tyckte sig kunna skymta
helgonglorian kring hans hjessa. Snart återvann
han Edmunds ynnest, och omkr. 945 blef han abbot i
Glastonbury samt fick, såsom "principal treasurer",
ett betydande politiskt inflytande. Under Edreds
regering (946–955) gled makten helt och hållet öfver
till D., men genom qvinnoränker blef denne kort
efter Edvins tronbestigning (955) tvungen att gå i
landsflykt till Gent. 957 kallades han till Edgar,
som då fick väldet i Mercia och Northumberland
efter sin der störtade broder Edvin. Efter 959,
då äfven Wessex tillföll Edgar och D. blef
ärkebiskop i Canterbury, utöfvade den sistnämnde
i omkr. sexton år en obestridd makt inom Wessex’
kyrka och stat. Sedan han (975) skaffat Edgars son,
Edvard, kronan och bestått en svår strid mot sina
politiske motståndare, drog han sig mer och mer
från politiken. De sista åren af sitt lif egnade han
åt gudaktighetsöfningar, komposition af kyrkomusik
och förfärdigande af tonverktyg. Han dog d. 19 Maj
988. – Af sina samtida ansågs D. vara i besittning
af öfvernaturliga gåfvor: han skildras af dem såsom
en andeskådare och trollkarl. Munkarna, hvilkas
lefverne han strängt öfvervakade, men åt hvilka
han inrättade många kloster, som rikt doterades,
bidrogo att i tal och skrift öka tron på sin
gynnares helighet. Också blef han kanoniserad. Hans
åminnelsedag är d. 19 Maj. D. var likväl mera statsman
än bigott prest. "Han började", säger J. R. Green,
"den rad af preststatsmän, som ibland sig räknade
Lanfranc och Wolsey och slutade med Laud". Det är,
minst sagdt, tvifvelaktigt huruvida D. var författare
till några i hans namn utgifna skrifter. Jfr Stubbs,
"Memorials of Saint Dunstan" (1874). J. Th. W.
Dunstbad, balneol. Se Bad.
Dunstkrets, fys. Se Atmosfer.
Dunört, bot. Se Epilobium.
Duo, Lat., två, tonstycke för tvänne instrument. Jfr
Duett. – Duo buffo, Ital., musikt. Se Buffo.
Duodecima [-tjima], Ital., musikt., intervall af
tolf diatoniska tonsteg, eller den med en oktav höjda
qvinten, t. ex.: c–g1. A. L.
Duodecimal (af Lat. duodecim, tolf), som har afseende
på talet 12. –
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
