Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Duperré, Guy Victor - Duperrey, Louis Isidore - Duperron, Jacques Davy - Dupetit-Thouars. 1. Aristide Aubert D. - Dupetit-Thouars. 2. Abel D. - Duphot, Léonard - 1. Dupin, André Marie Jean Jacques
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Duperré [dypäre], Guy Victor, baron, fransk amiral
och minister, f. 1775, blef 1806 fregattkapten, 1808
skeppskapten, efter att med tvänne fregatter hafva
utkämpat en ärofull strid mot en engelsk division,
samt 1811 konter-amiral och eskaderchef i Medelhafvet,
sedan han 1808–10 utvecklat stor skicklighet och
energi uti de indiska farvattnen. 1810 blef han
baroniserad. 1815 var han under de "hundra dagarna"
marinprefekt i Toulon, 1818–21 kommenderade han
franska flottan i Vestindien, och 1823 sändes han
att bombardera Cadiz. Sistnämnda år befordrades
D. till vice amiral. 1830 anförtroddes åt honom
utrustandet af expeditionen mot Alger. Tack vare
hans utomordentliga verksamhet blef denna expedition
på fyratioåtta dagar färdig att lemna Toulon. Med
en flotta af 675 fartyg, hvaraf 103 tillhörde
örlogsflottan, landsatte han under Algers murar en
armé af 37,000 man, under befäl af general Bourmont,
och lemnade med sina krigsskepp kraftig hjelp till
stadens eröfrande. Samma år utnämndes han till amiral
och pär af Frankrike. 1834–36, 1839–40 och 1840–43
var han marinminister och gjorde sig derunder känd
för sin arbetsamhet och sin kraftfulla styrelse. Död
1846. Jfr F. V. C. Chassériau, Vie de l’amiral Duperré
(1848). O. E. G. N.
Duperrey [dypärä], Louis Isidore, fransk sjöofficer
och verldsomseglare, f. 1786, d. 1865, deltog 1817–20
i kapten Freycinets verldsomsegling, hvarunder han
verkställde de hydrografiska observationerna, och
stod 1822 sjelf i spetsen för en ny verldsomsegling,
med skeppet "Coquille". D. skref de historiska,
hydrografiska och fysiska afdelningarna i "Voyage
autour du monde sur la Coquille" (1826–30).
Duperron [dypärå’ng], Jacques Davy, fransk prelat,
f. 1556, d. 1618, blef 1591 biskop i Evreux, 1604
franskt sändebud i Rom och sedermera ärkebiskop i
Sens samt kardinal. Han hade stor del i Henrik IV:s
omvändelse till katolicismen (1593) och i upphäfvandet
(1595) af det interdikt, som hade blifvit afkunnadt
öfver Frankrike, samt bidrog genom sin vältalighet i
väsentlig mån till såväl Leo XI:s (1605) som Paul V:s
(s. å.) val till påfvar. Hans Oeuvres, hvilka omfatta
predikningar och skaldestycken m. m., utkommo 1622–23.
Dupetit-Thouars [dypöti-touar]. 1. Aristide
Aubert D., fransk sjöfarande, f. 1760, kämpade
med utmärkelse i nordamerikanska frihetskriget
(1775–83), blef derefter kapten, utrustade 1789 på
egen bekostnad ett fartyg för att uppsöka Lapérouse,
men togs af portugiserna till fånga och hölls en
tid inspärrad i Lissabon, gjorde derefter två försök
att landvägen nå Amerikas nordvestkust samt deltog
slutligen, såsom befälhafvare öfver ett linieskepp,
i fransmännens expedition till Egypten och stupade vid
Abukir d. 1 Aug. 1798. – 2. Abel D., den förres son,
fransk sjöfarande, f. 1793, d. 1864 som konter-amiral,
gjorde 1837–39 en verldsomsegling, under hvilken han
tog ön Tahiti i besittning för franska kronan. Han
författade Voyage autour du monde sur la frégate la
Vénus (1840).
Duphot [dyfå], Léonard, fransk general, f. omkr. 1770,
åtföljde 1797 Joseph Bonaparte på
dennes ambassad till Rom och mördades i denna stad
d. 29 Dec. s. å., under det upplopp, som framkallades
af de af franska legationen understödda sträfvandena
att förvandla Rom till republik. Det var med anledning
af detta mord, som Berthier med en fransk armé, d. 15
Febr. 1798, inryckte i staden, störtade påfvestyrelsen
och lät utropa Rom till republik. D. var förlofvad
med Desirée Clary (sedermera drottning Desideria).
1. Dupin [dypä’ng], André Marie Jean Jacques, fransk
rättslärd och statsman, föddes d. 1 Febr. 1783 i Varzy
(departementet Nièvres). 1802 blef han juris doktor
och 1811 medlem af kommissionen för klassificering af
kejsaredömets lagar. 1815, under de "hundra dagarna",
satt han i representantkammaren och talade der
emot Napoleon II:s utropande till kejsare. Under
den reaktion, som följde på bourbonernas
andra restauration, visade D. en beundransvärd
frimodighet, och "i alla den tidens processer såg
man honom uppträda som de förföljdes oförskräckte och
snillrike sakförare". Han var bl. a. en af marskalk
Neys advokater och försvarade de i La Vallettes
process invecklade engelsmännen m. fl. 1827 valdes
han till deputerad och 1829 till Paris-advokaternas
förman. Efter Juli-revolutionen, under hvilken han
tjenstgjorde som justitieminister, bidrog han
mer än någon annan till fastställande af grunderna
för det nya konungadömet och försvarade ihärdigt
revolutionens laglighet, med framhållande af den
segrande bourgeoisiens rätt till makten. Det
var på D:s yrkande, som Louis Philippe antog
titeln "Ludvig Filip I, fransmännens konung"
och icke titeln "Filip VII, konung af Frankrike",
såsom ifrarna för den historiska kontinuitetens
upprätthållande önskade. Det var han, som fällde det
bekanta yttrandet "Hertigen af Orléans har kallats
till tronen icke derför att, utan fastän han är
bourbon". D. stod sedan gammalt i nära förbindelse
med huset Orléans. I Aug. 1830 utnämndes han till
prokurator vid kassationsdomstolen. Åtta gånger utsåg
deputeradekammaren honom till sin talman, och det
var såsom sådan han vann sin största ryktbarhet både
inom och utom Frankrike. Han beklädde denna post äfven
vid revolutionens utbrott den stormiga 24 Febr. 1848,
då han yrkade på att grefven af Paris (Ludvig Filips
sonson) skulle förklaras för konung under hertiginnans
af Orléans regentskap. 1848–52 hade D. säte i den
konstituerande och den lagstiftande församlingen,
i den senare regelbundet som president. När efter
statskuppen d. 2 Dec. 1851 dekretet om indragning
af orléanska familjens gods utfärdades, nedlade
han generalprokuratorsämbetet, men försonade
sig 1857 med imperialismen, återfick sitt ämbete
och blef senator. D. är synnerligen berömvärd för
sin med framgång krönta sträfvan att få duellen
bestraffad såsom ett brott mot allmänna lagen och
likställd med mord. 1832 invaldes han i Franska
akademien. Död d. 10 Nov. 1865. – D., hvilken
som praktisk jurist utvecklade en lysande förmåga,
ådagalade ej någon högre vetenskaplig förtjenst i sina
många afhandlingar. De mest bekanta bland dessa äro:
Libertés de
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
