Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Dupont de l'Eure, Jacques Charles - Dupont de Nemours, Pierre Samuel - Dupont-White, Charles Brook - Dupont, Jean Pierre - Duprat, Pierre Pascal - Dupré, Jules - Dupré, Giovanni - Duprez, Gilbert Louis
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
han till ett af de ombud, som skulle underhandla
med de allierade monarkerna. 1817–49 var D. ständigt
medlem af representationen. Under några månader 1830,
efter revolutionen, var han justitieminister,
och vid Februari-revolutionens utbrott (d. 24
Febr. 1848) kallades han till medlem af provisoriska
styrelsen samt blef till följd af sin ålder dess
president. Då han 1849 icke återvaldes till deputerad,
drog han sig tillbaka till privatlifvet. Genom sitt
under alla skiften orubbliga fasthållande vid den
konstitutionella liberalismens sak vann D., "den
franska tribunens Aristides", stort anseende bland
sina landsmän. Död d. 3 Mars 1855.
Dupont de Nemours [dypång dö nömour], Pierre
Samuel, fransk nationalekonom, föddes d. 14
Dec. 1739. Han slöt sig till den af Quesnay bildade
nationalekonomiska skolan, den s. k. fysiokratiska,
samt utgaf i dess anda tidningen "Les éphémérides du
citoyen" och arbetet Physiocratie, ou constitution
naturelle du gouvernement le plus avantageux
au genre humain (1768). Förföljd af regeringen,
nödgades han utvandra, men återvände 1774, då
hans vän Turgot öfvertog ledningen af Frankrikes
finanser. 1783 fick han uppdrag att med den
engelske kommissarien Hutton underhandla om Förenta
staternas oafhängighetsförklaring samt om ett
handelsfördrag. Under Calonne blef han statsråd. 1789
vardt han i nationalförsamlingen representant
för Nemours (deraf hans tillnamn). En sansad
liberalism gjorde honom misstänkt hos demokraterna;
endast Robespierres fall (1794) räddade honom från
schavotten, och efter revolutionen d. 18 Fructidor år
V (d. 4 Sept. 1797) flydde han till Amerika. Efter
d. 18 Brumaire år VIII (d. 9 Nov. 1799) kom han
tillbaka samt egnade sig i teori och praktik åt
ekonomiska angelägenheter. 1795 hade han blifvit
invald i Franska institutet. 1814 blef han sekreterare
i provisoriska regeringen och s. å. statsråd. Vid
Napoleons återkomst från Elba (1815) emigrerade
han till Delaware i Norra Amerika. Död derstädes
d. 6 Aug. 1817. – Utom ofvannämnda arbeten författade
D. Philosophie de l’univers (1792; 3:dje uppl. 1799)
och en mängd uppsatser, samlade i Opuscules morales
et philosophiques retirées de différents journaux
(1805), hvarjämte han utgaf "Oeuvres de Turgot"
(1809).
Dupont-White [dypång-ouitt], Charles
Brook, fransk nationalekonom och publicist, f. 1807,
blef 1848 generalsekreterare vid justitieministeriet
i Paris och 1870 medlem af decentralisationskomitén
samt återgick efter fransk-tyska kriget till
privatlifvet. Död 1878. Genom lika så originella som
fint stiliserade skrifter förskaffade sig D. inom
kort ett ansedt rum bland nationalekonomiska och
socialpolitiska skriftställare. Utom flere artiklar
i tidningar samt öfversättningar från engelskan
(Mill m. fl.) skref han: Essai sur les relations du
travail avec le capital (1846), L’individu et l’etat
(1856), La centralisation (1861; 3:dje uppl. 1876),
Etude sur le suffrage universel (1872) m. fl.
Duport [dypår], Jean Pierre, fransk violoncellist,
f. 1741, var lärjunge af Bertaut. Från 1769 gjorde
han konstresor i England och
Spanien samt blef 1773 konsertmästare och sedermera
äfven kammarmusikintendent hos konung Fredrik Vilhelm
II i Preussen, hvilken han jämväl undervisade i
musik. Död 1818. Hans ton lär hafva varit skön
och ädel, hans färdighet ofantligt stor, och
hans föredrag fullt af kraft och lyftning. – Ej
mindre utmärkt såsom cellospelare var brodern Jean
Louis D., f. 1749, d. 1819 som solovioloncellist
och professor vid konservatoriet i Paris.
A. L.
Duprat [dypra], Pierre Pascal, fransk historiker
och publicist, f. 1816, blef 1847 redaktör
af tidningen "Revue indépendante", upprättade
efter Februari-revolutionen (1848, i förening med
Lamennais) tidskriften "Le peuple constituant",
landsförvisades 1851 för sina republikanska åsigter,
valdes 1871 till medlem af nationalförsamlingen
och var 1871–72 redaktör af tidningen "Le peuple
souverain". Skrifter: Essai historique sur les races
anciennes et modernes de l’Afrique septentrionale
(1845) och Les revolutions (1870) m. fl.
Dupré [dy-], Jules, fransk landskapsmålare,
f. 1812, är en af hufvudmännen för det s. k,
"paysage intime", d. v. s. den riktning inom det
franska landskapsmåleriet, hvilken söker på duken
återgifva landskapets egendomliga stämning ock det
totalintryck ett känsligt sinne erfar vid anblicken
af ett landskap. Hans styrka ligger i behandlingen
af solljuset och luften. Ett af hans mest berömda
arbeten är En boskapshjord går öfver en bro i Berry.
Dupré [dy-], Giovanni, italiensk bildhuggare,
f. 1817, utbildade sig på egen hand till skulptör
och väckte redan 1842 uppseende med Den dödade Abel
(bronsfigur i galleri Pitti, Florens), som utgjorde en
fullständig brytning med den då rådande manierismen,
samt utarbetade derefter bl. a. Kain (1845, brons),
nästan naturalistiskt hållen, en karakteristisk
Giotto-staty af marmor (1852, uffiziernas arkader,
Florens), Sappho (1857), Grefvinnan Ferrari-Corbellis
grafvård (1859, S. Lorenzo, Florens), i hvilken
konstnärens brist på arkitektonisk stilkänsla är
alltför märkbar, samt åtskilliga genrefigurer och goda
porträttbyster. Hans bästa verk äro Korsets triumf
(relief på hufvudportalen till S. Croce i Florens),
en Pietà (1863–65, på kyrkogården Misericordia
i Siena; den döde Kristus i denna sköna grupp
är en af den nuvarande religiösa konstens mest
uttrycksfulla gestalter) samt det 1873 aftäckta
Cavour-monumentet i Turin. Den produktive mästaren
har inverkat väckande och lifgifvande på vår tids
bildhuggarekonst uti Italien. Sjelf är han ofta mer
skald och filosof än bildhuggare, och hans böjelse för
allegorisering strider mot hans realistiska behandling
af detaljerna på ett sätt, som stör harmonien i det
hela. Såsom en stilegenhet hos D. har man påpekat
ett drag af tung melankoli, som naturligtvis icke
alltid öfverensstämmer med det behandlade ämnet,
men någon gång, t. ex. i hans ofvan nämnda Sappho,
är af gripande verkan. Äfven D:s dotter Amalia har
med framgång egnat sig åt bildhuggarekonsten.
Duprez [dypre], Gilbert Louis, fransk tenorsångare
och sånglärare, f. 1806, studerade för
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
