Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Dusjan, Stefan, äfven kallad Nemanjitsch IX, Serbiens störste herskare - Du Sommerard, Alexandre, fransk arkeolog och konsthistoriker - Dussek, Johann Ludwig, tysk pianist och tonsättare - Dussin - Dust - Dustmann, Marie Louise, född Meyer, tysk sångerska - Dusör - Dutens, Louis, fransk lärd - Dutka, R., ryskt blåsinstrument af trä. Se Duda. - Dutrochet, René Henri Joachim, fransk läkare och växtfysiolog - Duttia - Duumvir - Duval, Alexandre Vincent Pineux, fransk teaterförfattare - Duval, Jules, fransk skriftställare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
grekvänlige fader från tronen och intog sjelf hans
plats. Genom en rad af lyckosamma krig mot grekiska
kejsaredömet, Bosnien och Ungern utvidgade han
sitt välde öfver hela Macedonien, Bosnien och en
stor del af Albanien. 1346 lät han kröna sig till
"tsar och sjelfherskare öfver serber, greker och
bulgarer". D. gaf Serbien en jämförelsevis fast
inre organisation, delade sitt stora rike i län,
upprättade ett sjelfständigt patriarkat för Serbien,
med säte i Ipek, och införde en lagbok, som blifvit
mycket berömd. 1355 företog han ett nytt fälttåg
mot grekerna, i afsigt att eröfra Konstantinopel och
hindra turkarna från att vidare framtränga i Europa;
men i slutet af Dec. s. å. dog han plötsligt i Djevola
i Albanien.
Du Sommerard [dy såmmörar], Alexandre, fransk
arkeolog och konsthistoriker, f. 1779, d. 1842 som
tjensteman i statsräkenskapsverket, var en bland de
förste, som på allvar intresserade sig för Frankrikes
fornminnen. Han egnade hela sitt lif åt grundläggandet
af en samling, hvilken sedan gaf upphofvet till
"Musée de Cluny". 1838–46 utgaf han ett berömdt
praktverk, Les arts au moyen-áge.
Dussek, Johann Ludwig, tysk pianist och tonsättare,
f. 1761, väckte tidigt uppseende för sitt klavérspel
samt fick 1785 anställning hos furst Radzivil
i Ryssland, 1802 hos prins Ludvig Ferdinand af
Preussen, 1806 hos furst von Ysenburg och 1808 hos
furst Talleyrand. Död 1812. "D. och prins Ludvig
böra väsentligen betraktas tillsammans. Bägges
sinnesriktning är en ganska ensidig; storartad
sentimentalitet är det förherskande karaktersdraget,
men båda hafva inom denna inskränkta sfer alstrat
utmärkta saker" (Brendel). I alla händelser riktade
D., både såsom virtuos och tonsättare, i högst
väsentlig mån pianotekniken. Af hans klavérverk, som
fylla 9 band, må särskildt framhållas La consolation,
La retour à Paris och Elégie. Jämte I. Pleyel utgaf
D. Méthode nouvelle pour le piano et notamment pour
le doigter (1796). A. L.
Dussin (Fr. douzaine, T. dutzend, af Lat. duodecim,
tolf), tolf stycken, tolft. I sammansättningar
nyttjas ordet stundom med förringande betydelse,
t. ex. dussinvara, dussinfurste, dussinpoet.
Dust l. Dyst, arkeol., en under medeltiden
förekommande ridderlig lek, i hvilken de täflande
ryttarna möttes en och en och i hvilken det enda
vapen som användes var en lång lans med tre- eller
fyrklufven jernspets. Jfr Bohord och Tornej.
Hd.
Dustmann, Marie Louise, född Meyer, tysk sångerska,
f. 1831, har sjungit på nästan alla tyska scener
äfvensom i London och (1858) Stockholm samt fick 1857
engagement vid hofteatern i Wien. Hon är utmärktast i
dramatiska sångpartier: som Fidelio, Ifigenia, Armida,
Anna, Euryante, Agata m. fl. Särskildt berömmas hennes
Wagner-roller: Elisabet, Elsa och Senta. A. L.
Dusör (Fr. douceur), gåfva till erkänsla för en hjelp,
en vänskapstjenst o. s. v. Jfr Douceur.
Dutens [dytang], Louis, fransk lärd, f. 1730,
d. 1812 i London, åtföljde det britiska sändebudet
lord Mackenzie som sekreterare till Turin,
der han efter dennes afresa kvarstannade som chargé
d’affaires till 1762, och tillbragte sedan sin mesta
tid på resor i Europa. Han var medlem af Académie des
inscriptions i Paris och Royal society i London samt
erhöll titeln af britisk rikshistoriograf. Skrifter:
Recherclies sur l’origine des découvertes attribuées
aux modernes etc. (1766), L’explication de quelques
médailles grecques et phéniciennes (1773), Histoire
de ce qui s’est passé pour le rétablissement d’une
régence en Angleterre (1789) och Mémoires d’un
voyageur qui se repose (1806) m. fl. 1769 utgaf D. den
första upplagan af Leibniz’ samlade verk.
Dutka, R., ryskt blåsinstrument af trä. Se Duda.
Dutrochet [dytråsje], René Henri Joachim, fransk
läkare och växtfysiolog, f. 1776, d. 1847 som medlem
af franska vetenskaps-akademien, upptäckte (1827)
endosmosens och exosmosens fenomen. (Jfr
Diffusion.) Skrifter: Endosmose et exosmose (1828),
Histoire des végétaux et des animaux (1837) m. fl.
Duttia l. Datija. 1. En under Stor-Britannien
skattskyldig vasallstat i det ostindiska berglandet
Bundelkund. Arealen omkr. 2,200 qv.-kilom. (40
qv.-mil). Omkr. 120,000 innev. – 2. Hufvudstad i nämnda
stat. Omkr. 50,000 innev. Präktigt residensslott.
Duumvir l. Duovir, Lat. (af duo, två, och vir,
man), "tvåman", ämbetsman, som verkar tillsammans
med en annan ämbetsman med samma myndighet och samma
(stundom utomordentliga) uppdrag. Sådana ämbetsmän
förekommo i det forna Rom och voro der af flere
slag. Duumviri sacrorum (hvilkas antal under
tidens lopp ökades till femton) hade vården om de
sibyllinska böckerna och hvad som med dem stod i
sammanhang. Duumviri perduellionis voro två män,
som i vissa fall dömde i högmålsbrott. Duumviri
navales tillsattes för att ombesörja utrustning af
krigsfartyg och förde möjligen äfven någon gång befäl
till sjös. Mest kända bland de romerske tvåmännen
torde vara duumviri juri dicundo, som voro de
högste kommunale ämbetsmännen i Roms kolonier och
en tid äfven i municipierna. Deras ämbetsbefogenhet
motsvarade i det närmaste konsulernas i äldre tider;
under kejsarnas styrelse förlorade de en del af
sin makt, särskildt i afseende på lagskipningen.
R. Tdh.
Duval [dy-], Alexandre Vincent Pineux, fransk
teaterförfattare, f. 1767, deltog tvänne år i det
nordamerikanska frihetskriget (1775–83), var sedan
efter hvartannat ingeniör, arkitekt och skådespelare
samt blef 1812 medlem af Franska akademien och 1831
konservator vid arsenalbiblioteket i Paris. Död
1842. De mest kända bland D:s teaterstycken äro:
Le tyran domestique (1805; "Den elaka husbonden,
1811", öfvers. af H. A. Kullberg), La jeunesse de
Henri V (1806; "Henrik den femtes ungdomsår", 1810)
och opera-texten Joseph (1807, med musik af Méhul;
"Josef i Egypten", 1856).
Duval [dy-], Jules, fransk skriftställare, f. 1813,
d. 1870, begaf sig 1847 till Alger, var der någon
tid redaktör af "Echo d’Oran" samt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
