Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Dürer, Albrecht, den tyska renaissancens störste konstnär
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
De tio tusendes martyrium (1508, Wien) och den stora,
på beställning af J. Heller i Frankfurt a. M. utförda
altartaflan för dervarande dominikankyrka. Denna
målning, som framställde Marias himmelsfärd
och kröning och var D:s omsorgsfullast utförda
arbete, fullbordades och uppsattes 1509, inköptes
sedermera (1613) af kurfursten Maximilian af
Bajern och förstördes under slottsbranden i
München 1674. En af Juvenel utförd kopia finnes
i Frankfurt. Under denna period (den andra) af
D:s konstnärsverksamhet följde sedan den berömda
taflan Den hel. trefaldighetens tillbedjan (1511,
Wien), Maria med barnet (Wien) och Lukretia (1518,
München) samt åtskilliga porträtt (Wolgemut,
Kejsar Maximilian I, 1519, m. fl.). Från denna tid
härröra äfven en mängd kopparstick, t. ex. den 16
blad omfattande s. k. Kopparstickspassionen (1507–
13), Svettduken, Riddare, död och djefvul (1513),
Hieronymus och Melankolien (1514), samt några
etsningar (Kristus på oljoberget, Kanonerna) och
med kall nål utförda gravyrer. (Den hel. Veronika
m. fl.). Dertill komma hans berömda träsnittsverk,
bl. a. Marias lefnad (20 blad, afslutade 1511),
Den lilla passionen (37 blad, 1509–11), Den stora
passionen (12 blad), Kejsar Maximilians äreport och
Triumfvagnen. Äreporten tecknades på 92 särskilda
stockar (1515) och anses vara det mest storartade
verk, som träsnittskonsten frambragt. Utaf de äldsta
aftrycken finnas endast fyra fullständiga exemplar
i behåll. Ett af dessa, utmärkt väl bevaradt, finnes
i Stockholms nationalmuseum. (Detta museum har för
öfrigt en nästan fullständig samling af denne mästares
kopparsticks- och träsnittsverk.) 1515 utförde D. sitt
förnämsta arbete i kalligrafisk ornameritik, näml. de
färgade randteckningarna till Kejsar Maximilians
bönbok (i Münchens bibliotek; 43 nummer af D. och
8 af L. Cranach).
På sommaren 1520 anträdde D. en resa öfver Köln
till Nederländerna, kanske hufvudsakligen i ändamål
att genom ett sammanträffande med den unge kejsar
Karl V söka åt sig utverka bibehållandet af den
lilla årliga pension, som kejsar Maximilian hade
beviljat honom. Denna resa, från hvilken han hemkom på
sommaren 1521, var ett verkligt triumftåg. Särskildt
Antwerpen egnade honom ett festligt mottagande. Icke
allenast konstnärerna, utan äfven furstliga, förnäma
och lärda personer, bl. a. Erasmus af Rotterdam,
visade honom stor uppmärksamhet och upptogo honom
i sitt sällskap. Besöket i Nederländerna var äfven
af betydelse för hans konstnärliga utveckling:
hans formgifning blef friare och hans måleriska
behandling gedignare. Detta spåras visserligen hvarken
i altarverket af 1523 (af hvilket delar finnas i
München, Frankfurt och Köln) eller i Madonnan i
Florens (Uffizi), men så mycket mer i den två år
före hans död utförda och nu i Münchens pinakotek
befintliga dubbeltafla, hvilken allmänt betraktas
såsom hans yppersta verk. Den ena taflan framställer
Johannes och Petrus, den andra Paulus och Markus,
alla i kroppsstorlek. Bäst är Johannes, i synnerhet
i ställningen och draperiet; men alla figurerna äro
kraftigt och karakteristiskt hållna
samt af så stark individualiserande verkan, att
man kallat dem "de fyra temperamenten". Till denna
sista period höra äfven några porträtt (straxt
före sin hemresa från Nederländerna målade han
den landsflyktige Kristian II af Danmark, och 1526
ett porträtt af Hieronymus Holzschuher, hvilket
senare torde vara hans bästa arbete af detta slag)
samt betydande saker jämväl i kopparstick (bl. a. en
helgonserie och åtskilliga porträtt, såsom af hans
intime vän, den lärde statsmannen W. Pirkheimer,
Den store kardinalen, kurfursten Albrekt af Mainz,
och Melanchthon m. fl.), träsnitt och handteckningar.
Men D. var icke endast målare, kopparstickare och
träskärare: han försökte sig äfven som bildhuggare och
saknade icke kunskap i arkitektur. Under sina sista
lefnadsår egnade han sig jämväl åt vetenskapligt
skriftställen. I sin Underweysung der messung mit
zirckel und richtscheydt in linien, ebenen unnd
gantzen corporen (1525) lemnade han ej ovigtiga
bidrag till den deskriptiva geometrien, och i Etliche
underricht zu befestigung der stett, schloss und
flecken (1527) framstår han såsom en ingeniör af stor
betydelse. Kort efter hans död utkom hans epokgörande
afhandling om menniskokroppens proportioner: Vier
bücher von menschlicher proportion (1528).
En tärande sjukdom, som D. ådragit sig i Holland,
ändade hans verksamma lif d. 6 April 1528. Tre
århundraden derefter firades i Nürnberg hans minne
genom aftäckandet (1840) af hans bronsstod, modellerad
af Rauch.
Följande karakteristik af D:s konstnärsskap och
personlighet är, med några oväsentliga förändringar,
hemtad ur "De bildande konsternas historia" (1879)
af L. Dietrichson.
"Under små och trånga förhållanden, utan någon
betydligare yttre uppmuntran, verkade D. trofast och
allvarligt för sin konst, med en innerlighet och
renhet, som är rörande. Stundom finner man honom
visserligen klaga, att han går ensam, sträfvande
och illa lönad på den banar der andra skörda ära
och guld; men då Venezia bjuder honom ett årligt
arvode af 200 dukater, om han vill stanna der
(ett mera lysande anbud gjordes honom sedermera af
Antwerpen under hans besök i denna stad), återvänder
den trogne nürnbergaren till sin fädernestad, ehuru
han der – enligt sin egen utsago – i trettio år ej
fick beställningar för mer än 500 gulden. Naturligtvis
stöter då hans konst på skrankor, hvilka han ej förmår
öfverstiga. Trots sin kännedom om den natur, som utgör
föremålet för hans framställning, trots sin trogna
uppfattning och korrekta teckning, når han aldrig den
fria skönhet, som utmärker italienarna. Denna, lika
väl som den höga glädje som lyser från deras taflor,
sökte han ersätta genom sin djupa innerlighet.
Man kan häraf lätt förstå, att målningen icke
utgör hans förnämsta styrka. Denna visar han i
sina kopparstick och träsnitt, hvilka – fyllda af
en sant religiös, men tillika stor och frisinnad
anda – på en tid, då dessa konstgrenar togos starkt
i beslag som folkuppfostringsmedel, gjorde honom
till en icke obetydlig medarbetare i det stora tyska
reformationsarbetet, som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
