Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Dvärg - Dvärgamål - Dvärgbjörk, bot. Se Björk. - Dvärgborrar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Etnografiskt hafva dvärgarna, trots sin litenhet,
spelat en ganska stor rol. I äldre tider talade
man (Homeros) om pygméernas folk, som bodde vid
verldshafvet och hvarje vår hade att kämpa med de
der på stranden landstigande tranorna. Af senare
författare (Herodotos och Aristoteles) förlades
deras vistelseort än till det solstekta Etiopien
(Abessinien), än till det isiga Tule. De mot dessa
berättares skildringar svarande tumshöga menniskorna
äro visserligen ej återfunna – de torde, liksom de
från dem härledda Tummeliten och lillepyttarna,
höra till fantasiskapelserna –, och man har icke
ens påträffat folkslag, hos hvilka kroppshöjden i
allmänhet stannar vid det ringa mått, som är ofvan
angifvet såsom maximum för dvärgar ur vår europeiska
ras. I allmänhet tyckas dock de folk, som bo kring
den norra polarbassängen, vara småväxta (lapparna
äro t. ex. vid pass 1,5 m. höga), och deruti finnes
möjligen en antydan till grunden för sagan om Tules
pygméer. Denna allmänna litenhet hos polarfolken –
liksom vissa i polartrakterna förekommande växters
litenhet – låg det nära till hands att härleda från
klimatets hårdhet, från mörkret och från torftig
näring, hälst som litenheten visar sig förenad
med en särdeles svag och spenslig kroppsbildning i
öfrigt och en egendomlig vissenhet, som utmärker
i svält och mörker uppfödda individer af alla
folkraser. Att det likväl är rasegenheten, som
utgör den rätta förklaringsgrunden, antydes dock af
åtskilliga under de senare åren gjorda upptäckter i
Afrika. Derstädes har Harris i Abessinien (Herodotos’
dvärgland!), Du Chaillu i Asjango, vid vestkusten,
De Brazza nära derintill, vid Ogove, och Schweinfurth
söder om egyptiska Sudan, i Monbuttu-landet, funnit
folkstammar, som enligt beskrifning äro hvarandra
mycket lika samt utmärka sig genom egendomliga
ansigtsdrag och habitus och hvilkas medlemmar hafva
samma storlek som lapparna, omkr. 1,5 m. (5 f.). Då nu
enligt åtskilliga berättelser dylika folk förekomma
på hela sträckan från öst- till vest-kusten, tvärs
öfver den eqvatoriala delen af Afrika, torde man kunna
sluta till att de omtalade och de sedda utgöra spridda
rester af en småväxt folkstam. Enär dessutom en sådan
länge känd folkstam, buschmännen ("saan"), finnes
samlad eller spridd öfver Afrikas hela sydspets,
och då detta folk företer en omisskännelig kroppslig
likhet med det i mellersta Afrika funna småfolket har
man (Mantegazza) ansett dem alla tillhöra en och samma
stam. Om de också ej nedgå till det ofvan angifna
måttet på dvärgar, än mindre till fornsagornas mått,
äro de likväl, i jämförelse med andra menniskoraser,
nog småvuxna för att, med vederbörlig reservation,
kunna bära benämningen dvärgfolk. Möjligen utgöra de
urbilderna för pygméerna i de gamles sagor.
I Nordiska mytologien är dvärg benämning på
de väsenden, som antogos representera de i
jordens inre hemlighetsfullt och stilla verkande
naturkrafterna. Enligt eddan fingo dvärgarna sin
första tillvaro såsom maskar i urjätten Ymes kött, men
erhöllo sedan af gudarna förstånd och menniskoliknande
skepnad. Man tänkte sig dem
små, fula, mörka och dagskygga, boende i jorden
och i stenar samt oaflåtligt verksamma. De ansågos
kunna göra sig osynliga genom en hatt eller mantel
(jfr Fornn. huliðshjálmr och T. tarnkappe). Oftast
går deras verksamhet i en riktning, som främjar
gudars och menniskors bästa, men bevis på att ett
motsatt förhållande stundom eger rum saknas ej. Deras
välde öfver naturens förborgade krafter yttrar sig
särskildt i en öfverlägsen konstfärdighet, hvilken
sätter dem i stånd att icke allenast förse menniskorna
med allahanda dyrbara vapen och verktyg, utan äfven
att åt gudarna smida deras kostbaraste klenoder. Så
förfärdigade dvärgarna åt Oden spjutet Gungne och
guldringen Dröpne, åt Tor hammaren Mjölne, åt Frö
skeppet Skidbladne, åt Sif hennes guldhår. I de
mytiska urkunderna uppräknas många namn på dvärgar. På
ett ställe nämnas tre olika flockar, hvilkas anförare
äro Modsogne, Duren och Dvalen. Några dvärgar
hafra, enligt hvad deras namn antyda, en kosmogonisk
betydelse, såsom Ny och Nede samt Nordre, Östre,
Södre och Vestre, hvilka uppbära himlahvalfvets
fyra hörn. Dvärgarna tyckas vara identiska med
svartalfverna (se d. o.), och i en senare tids
folktro förblandas de ofta med tomtegubbar, nissar,
bergtroll och dylika väsenden. Äfven nyare folksägner
hafva åtskilligt att berätta om dvärgar och deras
sammanträffanden med menniskor. – I flere beslägtade
folkslags gudaläror har man velat finna motsvarigheter
till dvärgarna, t. ex. de indiska maruts samt romarnas
manes och lemures. Enligt denna mening hafva dvärgarna
ursprungligen uppfattats såsom de aflidnes andar. –
En tillfredsställande etymologi af ordet dvärg är
ännu ej funnen. Detta ord ingår i sammansättningarna
"dvärgamål", genljud, "dvärganät", spindelväf, och
"dvärgstenar" eller "dvärghamrar", benämningar på
vissa slags stenarter. G. v. D. Th. W.
Dvärgamål (Fornn. dvergamál), "dvärgarnas stämma";
genljud, eko.
Dvärgbjörk, bot. Se Björk.
Dvärgborrar, Crypturgus, zool., ett till insekterna
(Insecta) och de vedätande skalbaggarnas familj
(Xylophaga) hörande slägte, som igenkännes på
det mellersta fotparets höfter, hvilka äro sins
emellan åtskilda endast genom ett smalt mellanrum,
på de brutna, med en plattad och rundadt äggformig
klubba försedda pannspröten samt på de hela, genom en
inskjutande list ej delade ögonen, o. s. v. Kroppen
är mycket liten och nästan jämnsmal. De tvänne till
Sveriges fauna hörande arterna uppehålla sig under
barken på barrträd, hvarest deras ingångshål ofta
stå så tätt tillsammans, att de tyckas vara stuckna
med en fin nål. Den vanliga dvärgborren, C. pusillus,
som är 2,6 millim. (0,9 lin.) lång, nästan glatt,
svartaktig, med smutsgula ben och pannspröt samt
mörkbruna skalvingar och med en blank strimma långs
midten af halsskölden, förekommer ganska allmänt öfver
hela landet, i synnerhet i den mellersta och den södra
delen, samt träffas vanligen på granar. Han uppehåller
sig gerna i vindfällen, upplagd famnved o. d.,
så länge barken sitter qvar. Mera sällsynt är den
ungefår lika stora glanslösa dvärgbaggen, C. cinereus,
som lefver företrädesvis på tallar. J. G. T.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
