- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 4. Duplikator - Folkvandringen /
71-72

(1881) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Döbelius J. J., universitetslärare. Se Döbeln, J. J. von. - Döbeln - 1. Döbeln, Johan Jakob von, universitetslärare och läkare - 2. Döbeln, Georg Karl von, den förres sonsons son, friherre, militär

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Döbelius, J. J., universitetslärare. Se Döbeln,
J. J. von.

Döbeln, stad i sachsiska regeringsområdet Leipzig. Den
är belägen i en kitteldal och delvis anlagd på en ö i
floden Mulde. 10,969 innev. (1875). Yllemanufakturer,
cigarrfabriker, jerngjuteri och maskinfabrik. Stora
spanmålsmarknader. Vid D. ligger badorten
Staupitzbad.

1. Döbeln, Johan Jakob von (före adlandet Döbelius),
universitetslärare och läkare, f. 1674 i Rostock,
blef 1695 med. doktor, begaf sig 1696 på en resa
till England, men blef väderdrifven till Göteborg,
utöfvade der någon tid medicinsk praktik, utnämndes
sedermera till provinsialläkare, först i Bohus län
(1697) och sedan i Skåne (1699), samt blef 1710
med. professor vid Lunds universitet. Han adlades
1717. Död 1743. Skrifter: Carmen heroicum LXXX
versibus conscriptum ob Narvam obsessam
(1700),
Beskrifning om Ramlösa (1708), Historia inediae
Estherae
(1715) och Historia academiae Lundensis
(1740–42). D. upptäckte och undersökte Ramlösa
helsobrunn, som 1707 öppnades för allmänheten.

2. Döbeln, Georg Karl von, den förres sonsons son,
friherre, militär, föddes d. 29 April 1758 på Stora
Torpa, i Segerstads socken af Skaraborgs län.
(Han var döpt till Göran Karl, men förändrade
det förra namnet.) Vid åtta års ålder blef han
faderlös och sattes då i Tuns skola, vid foten
af Halleberg. Det var föräldrarnas önskan,
att han skulle blifva prest, ehuru han dertill
"saknade gåfvor både af naturen och af nåden";
men hans halsstarrighet segrade, och han fick 1773
ingå vid amiralitets-kadettkåren i Karlskrona.
1775 tog han officersexamen. På sin förmyndares
enträgna uppmaningar aflade han derefter juridisk
examen och åtföljde i två år häradshöfdingar på
ting; men krigslusten stod ej att besegra, och D.,
som 1778 blifvit sekundadjutant vid Sprengtportens
värfvade regemente (förlagdt till Skåne), begaf sig
i Juli 1780 till Paris, för att söka anställning som
frivillig i amerikanska frihetskriget. Efter tretton
månaders vistelse i nämnda stad skulle han, försedd
med rekommendationsbref af det amerikanska sändebudet
Benjamin Franklin, såsom artilleribefälhafvare
åtfölja en kapare; men i stället ingick han vid
grefve de la Marcks tyska regemente, som fått order
att marschera, ovisst hvarthän. I Febr. 1782 afgick
detta regemente till Ostindien. D. var till en
början "grenadier à la suite" på egen bekostnad, men
utnämndes inom kort till underlöjtnant på stat och
befordrades i Sept. 1783, efter att hafva blifvit
sårad i den stora bataljen vid Cuddalor, till
kapten, hvarjämte han erhöll uppdrag att upprätta
en karta öfver krigsteatern och öfver nämnda batalj.
Efter freden i Versailles (s. å.) fick han en
fransk lifstidspension, hvilken han dock förlorade
under revolutionen. 1784–88 var han de la Marcks
adjutant. 1788 begaf sig D., som 1785 genom ackord
blifvit löjtnant vid Sprengtportens regemente, hem
till Sverige för att deltaga i kriget mot Ryssland. I
den heta drabbningen vid Porosalmi, d. 13 Juni 1789,
träffades han i pannan, mellan ögonen, af en förlupen
gevärskula. När ryssarna kort derefter intogo S:t
Michel, blef

han fången, men fick tillstånd att begifva sig
till Stockholm för att vårda sin blessyr. Såret
växte dock aldrig fullt igen, utan måste ständigt
hållas täckt af en bindel. 1789 blef D. major vid
Savolaks infanteriregemente, 1793 sekund-major
och s. å. öfverstelöjtnant vid Vestgöta-Dals
regemente. 1796 erhöll han transport till Skaraborgs
regemente, och 1805 blef han sekundchef vid Nylands
regemente. 1793–1808 lefde han som landtbrukare på
sina officers-boställen (sist på Friggesby. nära
Helsingfors) och samlade sig derunder en liten
förmögenhet – "och så bröt kriget ut". Med utmärkelse
deltog D. i striderna vid Lahintalo-Ypperi och
Viret-Pyhäjoki, d. 16 April 1808. Den 17 s. m. blef
han befälhafvare för Björneborgska brigaden, i spetsen
för hvilken han bidrog till segern vid Siikajoki
(d. 18 s. m.), Ny-Karlebys intagande (d. 24 Juni)
och segern vid Lappo (d. 14 Juli). Såsom högste
kommenderande vann han efter nio timmars kamp segern
vid Kauhajoki, d. 10 Aug., en af de bäst beredda
och utförda striderna under hela kriget. "Det gick
som på ett exercisfält". Den 26 s. m. for han, sjuk
af öfveransträngning, till Vasa och låg der till
sängs till d. 12 Sept., då bekymmer och ängslan för
härens belägenhet drefvo honom upp igen. Ryssarna
sökte afskära hufvudhärens återtåg genom att vid
Juutas intränga på kustvägen, norr om hären. Detta
hindrades af D. genom segern vid Juutas, d. 13
Sept. Dagen derefter led hufvudhären det afgörande
nederlaget vid Oravais. Samma dag afgaf D. sitt
namnkunniga förslag att hela svenska hären skulle
kasta sig in mellan sjöarna i det inre landet,
afskära ryssarnas förbindelser, tvinga fienden att
lemna kusten, hvilken derigenom skulle öppnas för
svenska landstigningar, och ställa den ryska hären
mellan tvänne eldar samt dymedelst förmå den till
en afgörande strid omkring Tavastehus och att man
vidare, för den händelse man der blefve slagen, borde
söka gränsen till Ryssland, alltjämt attirerande
fienden. "Om slutligen allt skulle förloras, vore
punkten, der det skedde, indifferent; Petersburg
eller Torneå blefve detsamma". Men Klingspor var,
såsom ofta, frånvarande från hären, och Adlercreutz
kunde ej på eget bevåg företaga en så fullständig
omkastning, fastän han fann projektet "väl grundadt",
ehuru visserligen "något djerft". Den 19 Sept. måste
D. åter såsom sjuk intaga sängen och fördes derefter
långsamt framför hären till Brahestad. I början af
Okt. blef han utnämnd till befälhafvare på Åland
och s. m. till generalmajor. Ehuru ej tillfrisknad,
afreste han d. 29 s. m. landvägen till Sverige
och ankom d. 20 Nov. till Gefle. Af den för tidiga
ansträngningen sjuknade han å nyo och kunde först
d. 11 Febr. 1809 tillträda sitt befäl. Åland skulle
i det yttersta försvaras såsom utgångspunkten för
kommande försök att återtaga Finland. Men der stodo
endast något öfver 4,000 man goda trupper. Ryssarna
angrepo, omkr. 16,000 man starka. Som hafvet var
tillfruset, kunde D. kringgås öfverallt, och derför
drog han sig d. 17 Mars, i full snöyra, öfver isen,
undan till Grislehamn. Från denna plats sände han
bud till den ryske befälhafvaren, med uttalande af
det hoppet att fred

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:45:16 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfad/0042.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free