Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 2. Döbeln, Georg Karl von, den förres sonsons son, friherre, militär - Döbereiner (Doebereiner), Johann Wolfgang - Döbereinerska elddonet, fys. Se Döbereiner - Döbling (Ober- och Unter-Döbling) - Döbrentey, Gabor - Böckálfar, fornnordisk benämning på Svartalfver l. Mörkalfver. Jfr Alfer - Död
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
snart skulle slutas, hvarigenom icke allenast ryska
härens marsch mot svenska kusten afböjdes, utan äfven
den ryska här, som under Barclay de Tolly gått öfver
norra Qvarken, återkallades. Den 9 April s. å. fick
D. befälet öfver den norra arméns södra (svenska)
fördelning, hvilken hade sitt qvartér i Hernösand, och
s. å., vid ryssarnas framtågande mot Umeå, sattes han
till befälhafvare öfver norra arméns norra (finska)
fördelning. De betydliga förråden i sistnämnda stad
lastades på tio briggar, som utsågades ur hamnen och
räddades till Hernösand. När s. å. en norsk här inföll
i Jämtland, skickades D. dit, lockade norrmännen
i en för dem ofördelaktig ställning och ingick med
dem en konvention, enligt hvilken de skulle utrymma
Jämtland och ersätta den skada, som allmogen derstädes
lidit. Denna konvention afslöts i skogen vid Blekåsen,
i Alsens socken, mellan Östersund och Åreskutan,
d. 25 Juli 1809. I brist på bord skrefs fördraget på
ryggen af en mot ett träd lutad soldat. Från d. 24
Sept. s. å. till d. 1 April 1810 hade D. befälet
öfver hela norra armén, och efter härens upplösning
generalbefälet i Vesterbotten och Ångermanland. –
Öfver Bernadottes val till tronföljare gladde sig
D. på det högsta. "Honom och ingen annan skola
vi ha! Och att se’n piska ryssarna ur Finland,
det skall gå som en dans", yttrade han vid ett
tillfälle. 1812 blef D. öfverste vid Norra skånska
infanteri-regementet och 1813 general-löjtnant. I
April sistnämnda år blef han chef för en af de
arméfördelningar, som öfverfördes till Pommern. Han
blef först kommenderad till Mecklenburg och fick
der order att göra en "demonstration" för att hindra
fransmännen att öfvergå Elbe. Men från Hamburg, som
hotades af dem, ankommo till D., som då uppehöll sig
i Wismar, trängande böner om hjelp. Utöfver sina
orders ordalydelse, men i öfverensstämmelse med
den militära ställningen, sände D. trupper, under
Boije, till den hotade staden. Sedan undsättningen
afgått, ankom från Adlercreutz kronprinsens
befallning att ingenting finge företagas och
att de afsända trupperna skulle stanna, hvar de
upphunnes. D., som var öfvertygad om att Boije ej
kunde upphinnas, nöjde sig med att sända denne en
afskrift af orderna från Adlercreutz. Emellertid
hade Boije ankommit till Hamburg i rättan tid
för att sammandrabba med fransmännen och hindra
stadens intagande. För Karl Johan, som misstrodde de
allierade, särskildt Ryssland, och som ville hålla
sig väg öppen till förbindelse med Napoleon, kom
detta mot Frankrike afgjordt fientliga steg ytterst
olägligt. D. afsattes från sitt befäl, kallades till
Stralsund, ställdes inför krigsrätt och dömdes d. 1
Juni 1813 att arkebuseras. Kronprinsen fann utslaget
lagligen grundadt, men benådade D. till ett års
fängelse på Vaxholms fästning, med bibehållande af
tjensten och dermed åtföljande inkomster samt öfriga
värdigheter. "Jag tycker mig se D. och höra honom";
sade den gamle Karl XIII. Den 25 Juni s. å. fördes
D. till Vaxholm. Snart fann han overksamheten
der outhärdlig, och för den skull anhöll han hos
kronprinsen att få som frivillig inom sin grad
tjenstgöra i någon af de förbundna härarna, med
förbindelse att
sedan till fullo utsitta sin fängelsetid, och Karl
Johan utverkade då hans frigifning, hvilken inträffade
d. 21 Dec. s. å. Under sista delen af norska fälttåget
kallades D. till hären, men kom ej att användas. 1816
blef han ständig ordförande i Krigshofrätten. Redan
1809 hade han blifvit upphöjd till friherre. Han
afled i Stockholm d. 16 Febr. 1820. – D. anses som den
dugligaste af de svenske befälhafvarna under kriget
1808–09. Han egde fältherreblick och beslutsamhet
samt ganska stor framsynthöt i uppgörandet af
planer; men han fick aldrig tillfälle att utveckla
dessa gåfvor. Soldatens förtroende till honom var
oinskränkt. "Är svarta bandet med, så går det nog",
hette det under de bekymmersamma timmarna före striden
vid Juutas. D. var ytterst lättrörd, så till tårar
som vrede. Tillika var han en from man samt derjämte
ridderlig, rättvis och ömhjertad. "Du skall alltid
gifva åt den fattige något; han bär Guds livré", sade
han till sin son. Hans största fel var en synnerlig
hetsighet. Runeberg har skildrat honom i Fänrik
Ståls sägner ("Döbeln vid Jutas"). Utom "Pommerska
general-krigsrättens protokoller och dom" utgaf
D. Anmärkningar vid de af f. d. amiralen Cronstedt
till trycket utgifna Sanna upplysningar om orsakerna
till Sveaborgs öfvergång (1811). Jfr E. G. v. Döbeln,
"Anteckningar om och af general von Döbeln" (1856–78),
C. A. Brakel, "Anteckningar öfver 1789–90 samt 1808–09
årens fälttåg i Finland" (1862), och D:s biografi i
"Biografiskt lexikon öfver namnkunnige svenske män".
O. A. S.
Döbereiner (Doebereiner), Johann Wolfgang, tysk
kemist, f. 1780, d. 1849, är bekant såsom uppfinnare
af Döbereinerska elddonet, en vätgaslampa, hvars
vätgas sättes i beröring med en med syre fylld
platina-svamp, hvarigenom en så stor värmemängd
utvecklas, att denna svamp blir glödande och vätgasen
tändes (jfr Absorption 1).
Döbereinerska elddonet, fys. Se Döbereiner.
Döbling (Ober- och Unter-Döbling), namn på tvänne byar
utanför Wien. 9,879 innev. (1875). Mineralbad. Af
wienarna äro dessa ställen mycket omtyckta
vistelseorter under sommaren.
Döbrentey, Gabor, ungersk skriftställare, f. 1786,
d. 1851, blef 1834 rikskommissarie för distriktet
Ofen och 1843 kungligt råd. Han var en bland stiftarna
af Ungerska akademien, i hvilken han 1831–34 var
sekreterare, samt utöfvade stort inflytande på det
magyariska språket och literaturen. D. författade
flere dikter, hvilka räknas bland den ungerska
literaturens bättre alster, äfvensom en mängd
historiska och filologiska uppsatser, hvarjämte
han öfversatte flere af Schillers, Molières och
Shakspeares skådespel. På uppdrag af nämnda akademi
redigerade han en samling magyariska fornskrifter,
"Regi magyar nyelvemlékek" (1838–42).
Döckálfar, fornnordisk benämning på Svartalfver
l. Mörkalfver. Jfr Alfer.
Död. 1. Fysiol. Hvarje lefvande väsende genomlöper
såsom individ, i detta ords vanliga mening, en bestämd
räcka af olika skeden – nämligen utveckling, tillväxt,
blomstring och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
