Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Död
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
aftagande –, hvars början, för så vidt en noggrann
forskning hittills kunnat ådagalägga, alltid
oupplösligt sammanhänger med ett föregående lif och
sålunda, strängt taget, icke är tydligt utpräglad,
men hvars slut är skarpt begränsadt genom döden. På
detta sätt betraktad är döden en motsats till lifvet;
men sedd från en annan sida, är den en förutsättning
för, ja en nödvändig beståndsdel af detta. Ty lifvet
är en tillhörighet icke allenast för den hel-organism,
som vi benämna individ, utan tillkommer med lika rätt
hvar och en af de större eller smärre delorganismer,
hvilka i den förra äro sammanbundna till en enhet. I
sjelfva verket kunna dessa senare, vi må kalla
dem celler, väfnadselement eller någonting annat,
betraktas såsom särskilda lefvande väsenden, hvilka
inom den stora organismen, hvar för sig, föra ett i
viss mån sjelfständigt lif, bestämdt af vissa, för
hvarje art olika, lifsvilkor och genomlöpande samma
räcka af lifsskeden. Men det, som hos hel-organismen
karakteriserar lifvet, eller, med andra ord,
dettas lifsyttringar, är med nödvändighet bundet
vid delorganismernas död. Så är t. ex. hos menniskan
åtskilliga körtlars fysiologiska verksamhet förknippad
med de cellers död, hvilka utgöra dessa redskaps
väsentliga beståndsdelar, enär de afsöndringar, som
körtlarna bereda och hvilka äro så nödvändiga för det
helas bestånd, utgöras, så att säga, af deras cellers
upplösta lik. Och sjelfva hel-organismens tillväxt
framskrider öfver spillrorna af de små arbetare,
som uppbygga honom. I fråga om några bland kroppens
väfnader, såsom benväfnaden och öfverhuden, är detta
i ögonen fallande och fullt bevisadt. En fortsatt
forskning skall säkerligen ådagalägga, att detsamma
gäller öfverallt, ja man torde kunna säga det vara en
allmän lag, att lifsverksamheten kräfver ej endast ett
förbrukande af material, utan äfven ett uppoffrande
af lif – ett afdöende af någonting, som förut var
lefvande. Uttrycken "lifvet är en fortsatt död" och
"döden är lifvets näring" äro derför fullkomligt
berättigade.
Men hel-organismens beståndsdelar hafva, i likhet med
andra lefvande väsenden, förmåga af fortplantning: de
gifva lif åt efterträdare, som fylla deras plats, och
på detta sätt bibehålles, under det döden oupphörligt
rasar i deras led, dessas ordning orubbad samt dermed
individets lif och form. Deras alstringsförmåga
är likväl icke obegränsad, och det kommer derför
en tidpunkt, då ersättningen – i stället för att,
såsom under ungdomen, vara starkare än manfallet
eller, såsom under mannaåldern, lika dermed – blir
allt svagare. De ständiga förlusterna kunna då icke
mera fullständigt ersättas, de särskilda organens
verksamhetsförmåga försvagas allt mera, och till följd
af de derigenom inträdande förändrade lifsvilkoren
undergå sjelfva de små medarbetarna i organismens
samhälle utmärkande förändringar – betecknade såsom
"senil" eller "regressiv metamorfos" –, hvilka göra
dem allt mera odugliga för deras värf. Den orkeslösa,
stapplande ålderdomen har då inträdt, och slutligen
utslocknar individets lif i döden, enär fortgången af
dessa förändringar omöjliggör arbetet af de redskap,
hvilkas verksamhet för det helas bestånd icke
ett ögonblick kan undvaras. Denna den "normala"
eller "fysiologiska" döden, död af ålderdomssvaghet,
är likväl jämförelsevis mycket sällsynt. I de flesta
fall är döden "tillfällig" (accidentel), framkallad
af tillfälliga störande inflytelser, sjukdomar och
skador af allahanda slag, hvilka antingen omedelbart
träffa de för organismens lif nödvändigaste organen
och försätta dem ur verksamhet eller ock medelbart,
småningom och liksom på omvägar angripa dem. De
vigtigaste af dessa organ, hvilka ock i viss mening
kunna betraktas såsom "dödens portar", emedan det
är upphörandet af deras verksamhet, som utgör den
närmaste orsaken till döden, äro redskapen för
blodomloppet och andningen; ty utan dem är organismens
lif omöjligt. Den hastighet, hvarmed döden inträder,
beror på hvilken del af organismen, som träffas
af de störande inflytelserna, och på dessas sätt
att inverka. Så t. ex. kommer döden plötsligt,
då de nervsystemets centralorgan, hvilka beherska
hjertats och andningsmekanismens rörelser, omedelbart
angripas. Om döden inträder mer eller mindre långsamt,
föregås den af en längre eller kortare dödskamp,
hvars skaplynne vexlar, allt efter som det är den
ena eller andra af de nämnda portarna, genom hvilken
döden gör sitt inträde. Huru detta än må ske, om
långsamt eller plötsligt, utslocknar dock ej lifvet
hos alla organismens delar i samma ögonblick, och
det är derför nödvändigt att göra en bestämd skilnad
mellan individets, eller helorganismens, och dess
särskilda smådelars död; ty till följd af de senares
ofvan betonade sjelfständighet såsom lefvande väsenden
kan deras lif ofta fortfara jämförelsevis länge efter
att det hela upphört att lefva. De tydligaste och
mest bekanta exemplen på att väfnadselementen och
organen kunna öfverlefva hel-organismen erbjuda
vissa reptilier, amfibier och fiskar; men äfven hos
de högst stående djuren, menniskan icke undantagen,
äro samma iakttagelser gjorda. Enda skilnaden är,
att hos de senare detta öfverlefvande är mindre
långvarigt. Vid många former af plötslig död kunna
emellertid äfven hos menniskan musklerna i flere
timmar bibehålla förmågan att sammandraga sig, då de
eller deras nerver retas.
Till följd af nu antydda förhållande är det icke
alltid lätt att med noggranhet angifva det ögonblick,
då individets lif för alltid utslocknat, eller,
med andra ord, då ett återkallande till lifvet icke
mera är möjligt. Men till denna svårighet bidrager
jämväl en annan omständighet: organismens lif, eller,
rättare, dess lifsyttringar, kunna nämligen under
vissa förhållanden reduceras till så svaga spår, att
de endast genom den noggrannaste undersökning kunna
påvisas. Det är nyssnämnda tillstånd, som benämnes
skendöd. Hos en mängd lägre organismer är skendöden,
eller, såsom man i detta fall ock plägar uttrycka
sig, "det latenta lifvet", en normal företeelse. Så
kunna växternas frön sägas befinna sig i ett sådant
tillstånd, hvilket, som bekant, hos olika växter är
af mycket olika varaktighet, i det att en del växters
frön på jämförelsevis kort tid förlora sin grobarhet,
d. v. s. förmågan att återupplifvas, andras deremot
bibehålla
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
