Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Död
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
den i århundraden. Åtskilliga lägre djurformer, såsom
infusionsdjur, hjuldjur (rotiferer) och tardigrader,
kunna (något som man länge vetat) intorka samt i form
af torrt pulver förvaras hur länge som hälst och åter
upplifvas genom inflytande af fuktighet. Hos mycket
högre stående djur, t. ex. grodor och vattenödlor,
åstadkommes ett liknande tillstånd genom stark
afkylning, och hos det ny värpta, befruktade hönsägget
kan, under inflytandet af en låg temperatur, det redan
inledda utvecklingsarbetet under en jämförelsevis lång
tid vara fullkomligt hämmadt och vid stegrad värme
åter fortsättas. Äfven hos menniskan är skendöden,
om också ej förekommande i så stor utsträckning,
som en uppskrämd inbillning velat göra troligt,
likväl en med säkerhet ådagalagd företeelse.
Skendöden kan uppträda såsom följd af en mängd
olika sjukliga tillstånd. En af de vanligaste
orsakerna är qväfning, såsom vid drunkning,
hängning och kolosförgiftning. Vanmakt (synkope),
som uppstår i följd af en ytterlig nedsättning i
hjertats verksamhet, med deraf härrörande förlust af
medvetandet och upphörande af andningsrörelserna,
är af alla dessa tillstånd det, som till det yttre
mest liknar den verkliga döden. Orsakerna till
vanmakten kunna vara mångahanda, såsom betydliga
blodförluster genom inre eller yttre blödning, vissa
svåra sjukdomar, t. ex. koppor, tyfus och kolera,
samt hysteriska anfall. Äfven förfrysning är en
ej ovanlig orsak till ett dödsliknande tillstånd,
som kan hafva ganska lång varaktighet. Så har
man exempel på personer, som varit stelfrusna och
betraktade som döda, men hvilka återkallats till
lifvet efter tjugofyra timmars, ja ända till nära
två dygns skendöd. Andra orsaker till skendöd äro:
rus, inflytande af åtskilliga gifter (t. ex. eter,
kloroform, opium och morfin) samt åskslag och häftigt
mekaniskt våld (hjernskakning). Skendödens varaktighet
är mycket olika, allt efter individets ålder och
kroppsbeskaffenhet samt naturen af de orsaker,
som vålla densamma. Längst har man funnit den vara
vid förfrysning och hysterisk vanmakt.
Ehuru, såsom redan blifvit nämndt, det icke sällan kan
möta svårighet att med bestämdhet afgöra i hvilket
ögonblick individets lif utslocknat, bildar likväl
sammanfattningen af de företeelser, som omedelbart
föregå döden, en tafla, hvars betydelse, åtminstone
af den erfarne läkaren, svårligen kan misskännas. Men
det återstår alltid fall, der, i synnerhet för den
vid dödens åsyn mindre vana allmänheten, afgörandet
till en tid kan vara förenadt med svårigheter, och
det kan ej förnekas, att detta förhållande vid några
sällsynta tillfällen, såsom vid häftiga farsoter,
i följd af alltför stor brådska med likets jordande,
gifvit anledning till beklagansvärda misstag.
Då lifvet definitivt upphört, hemfaller organismen åt
de yttre agentiernas okontrollerade inflytelse, och
deraf framkallas i den döda kroppen en rad utmärkande
förändringar – säkra dödstecken –, af hvilka några få
här må nämnas. Temperaturen sjunker småningom till
likhet med det omgifvande mediets; till följd af
vattenafdunstning hopfalla och skrumpna anletsdragen;
på sådana ställen, der öfverhuden (epidermis) af en
eller annan anledning blifvit afskrubbad (i hvilket
fall under lifvet och äfven vid skendöd alltid
en sårskorpa bildas), intorkar den underliggande
läderhuden, så att den blir lik pergament; de förut
klara hornhinnorna fördunklas; ögongloberna sjunka
in i sina hålor samt blifva mjuka och sammanfallande,
och på de nedåt vettande delarna af kroppen uppträda
blåröda fläckar (likblånader) af blodets diffunderande
färgämne. Musklernas död gifver sig tillkänna genom en
egendomlig förändring, som – enär dessa organ utgöra
en så stor del af kroppens massa – förlänar hela
liket en utmärkande egenskap och derför i alla tider
fäst uppmärksamheten såsom ett säkert dödstecken –
likstelheten. Denna uppträder i vanliga fall
omkr. 6–12 timmar efter döden samt börjar i de
muskler, som röra underkäken, och utbreder sig i
en viss ordning till de öfriga. Muskeltrådarnas
under lifvet mjuka, halft flytande innehåll
stelnar dervid genom ett slags löpningsprocess,
och musklerna blifva till följd deraf hårda samt
draga sig något tillsammans. Då likstelheten är väl
utbildad, kan kroppen blifva så styf som ett stycke
trä. I sällsynta fall, företrädesvis vid hastiga och
våldsamma dödssätt, tyckes denna förändring kunna
inträda plötsligt och samtidigt med den allmänna
döden. Det är endast genom ett sådant antagande
man kan förklara skildringarna från de sista stora
krigens slagfält, der de döde icke sällan funnits
i sådan ställning – t. ex. sittande upprätt,
med upplyfta armar o. s. v. –, som om den sista
lefvande sammandragningen af musklerna omedelbart
skulle hafva öfvergått i likstelheten. Efter en
tid af 36–48 timmar löser sig denna styfhet,
och kroppen blir då åter mjuk och slapp. Antingen
dessförinnan eller sedermera, allt efter dödsorsaken
och den omgifvande luftens temperatur, uppträder den
sista förvandlingen, det säkraste dödstecknet, som
af ingen kan misskännas – förruttnelsen, och denna
fortskrider utan uppehåll. Dess första spår, hvilkas
inträdande kan påskyndas genom värme och fuktighet,
visa sig såsom en grönaktig färgning af huden ofvan
ljumskarna, hvarifrån den småningom utbreder sig
öfver hela buken. Förruttnelsen, hvilken är ett
sönderfallande af organismens mycket sammansatta
föreningar i deras enklare beståndsdelar, utgör ett
nödvändigt förarbete för dessas upptagande af och
införlifvande med andra lefvande väsenden (växterna),
och på detta sätt blifver dödsförvandlingens sista
akt en förberedelse till de sönderfallna spillrornas
återuppstående i nya lifsformer.
2. I teologisk mening sammanfattar man under
benämningen död alla syndens följder, i synnerhet
för så vidt de träffa syndaren personligen. Döden är,
såsom redan före syndafallet förutsades (1 Mose b. 2:
17), syndens lön (Rom. 6: 23) och för syndens skull
inkommen i verlden (5: 12 o., f.). Den är af tre slag:
den andliga, den lekamliga och den eviga, hvarvid
dock bör märkas, att den sistnämnda är en fortsättning
af den första. Den andliga döden är själstillståndet
hos den menniska, som genom synden skilt sig från
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
