Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 4. Duplikator - Folkvandringen / 89-90 (1881) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Dödsförklaring - Dödsjö, sjöv. Se Dyning - Dödskallefjäriln - Dödskallemussel-slägtet - Dödskamp. Se Död - Dödsorsaker

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

räddats, kan ansökning om dödsförklaring beviljas,
sedan fem år förflutit. Så kan äfven ske, oberoende
af sådan fara, om den försvunnes ålder, då han efter
känd underrättelse var vid lif, utgjorde åttiofem
år eller deröfver eller vid tiden för ansökningen
skulle vara mera än nittio år. Efter att hafva
undersökt förhållandena och utfärdat kallelse å
den försvunne att hos rätten anmäla sig, meddelar
domstolen förklaringen om hans död, hvilken, efter
olika omständigheter, antages hafva inträffat på den
tjugonde eller femte årsdagen af hans senaste kända
lifsdag eller hans nittionde årsdag eller dagen för
lifsfaran. Allt efter som dödsdagen förklaras hafva
inträffat förr eller senare, bestämmes den rätt,
som andra personer må hafva på hans qvarlåtenskap,
hvilken rätt kan vara olika efter olika tid för hans
frånfälle. Skulle det sedan visa sig, antingen att
han ännu lefver eller att han dött på annan tid,
återgår egendomen till honom eller öfvertages af
andra, enligt den vunna upplysningen om hans verkliga
dödsdag. (Jfr k. förordn, d. 27 Nov. 1854).

En försvunnen persons make (man eller hustru)
har dock rätt att, i fråga om det äktenskapliga
bandets bestånd, tidigare än som nu nämnts,
få den försvunne betraktad såsom icke vidare
varande vid lif. Då sex år gått till ända från
hans bortresa (försvinnande), eller tidigare,
om särskilda skäl för tidens förkortande finnas,
kan maken af domstol få tillåtelse att gå i nytt
gifte (jfr kap. 13, § 6 Giftermålsbalken). Före
det nya giftet skall delning af makarnas egendom
verkställas, hvarvid den försvunnes andel afsättes
för hans räkning eller till framtida behandling
efter ofvan angifna föreskrifter. Jfr Borgerlig död.
E. v. N.

Dödsjö, sjöv. Se Dyning.

Dödskallefjäriln, Acherontia atropos, zool., en
till insekternas klass, skymningsfjärilarnas grupp
(Crepuscularia) och svärmarnas familj



(Sphingidae) hörande art,
som har en brunaktig, i blågrått skiftande,
hårig mellankropp, på hvars öfre sida finnes en
ockragul teckning, liknande en dödskalle, med tvänne
derunder korslagda ben, vidare blågråa framvingar,
med svarta, hvita och gulaktiga strimmor, fläckar
och punkter, samt de bakre vingarna och den tjocka
bakkroppen gula, med svartbruna band. Denna fjäril,
den största bland de europeiska skymningsfjärilarna,
har en vingbredd af 13 centim. (4,4 t.). Egendomligt
är det entoniga, pipande läte, som detta djur, då
det retas, frambringar genom att gnida tungan emot
munpalperna. Dödskallefjäriln är ganska sällsynt
i Sverige. Under försommaren och på hösten flyger
den sent in på nätterna surrande fram och låter
dervid höra en klingande ton. Honan lägger sina
ägg på potates-, morot- eller andra blad, på hvilka
man finner den ända till 12 centim. (4 t.) långa,
med ett S-formigt böjdt svanshorn väpnade larven,
som vid beröring gifver ifrån sig ett knorrande läte.
J. G. T.

Dödskallemussel-slägtet, Crania, zool., ett till
blötdjurens ordning (Mollusca) och

armfotingarnas klass (Brachiopoda) hörande slägte, som
igenkännes derpå att de bägge skalhalfvorna, hvilka
sakna lås och tänder, äro hvarandra tämligen olika,
nämligen den öfre lockformig och endast medelst
muskler fasthållen intill den undre, som är fastvuxen
vid något föremål nere på hafsbottnen. Den mest kända
arten är C. anomala, som finnes i de nordeuropeiska
hafven. J. G. T.

Dödskamp. Se Död.

Dödsorsaker. Redan före sin födelse eller snart
derefter dör mången menniska till följd af något
bildningsfel, något hinder för förlossningens normala
gång, bristande utveckling och allmän svaghet eller
någon ärfd eller redan under fosterlifvet förvärfvad
sjukdom (syfilis, smittkoppor o. d.). Af de barn,
som födas lefvande, aflider ett stort antal under de
första, i synnerhet det första, lefnadsåret. Framför
allt är detta förhållandet i många stora städer,
hvilkas höga mortalitet i väsentlig mån beror på
den stora dödligheten bland de späda barnen. De
hufvudsakligaste dödsorsakerna för denna ålder äro
dels sjukdomar i andedrägts- och matsmältningsorganen,
hvilka sjukdomar hafva sin förnämsta orsak i
dåliga sanitära förhållanden inom hemmen samt
missvård och felaktig näring, dels epidemiska
sjukdomar: smittkoppor, skarlakansfeber, kikhosta
m. fl. Mången menniska ärfver från sina föräldrar
ett sjukdomsanlag, som väl icke nödvändigt skall,
men förr eller senare kan träda i verksamhet och
gifva upphofvet till den sjukdom (lungsot, kräfta),
som blir hennes bane. Af återstoden falla somliga
offer för någon akut sjukom, vare sig smittosam,
t. ex. fläcktyfus, tyfoidfeber och kolera, eller
någon icke smitttosam, t. ex. inflammation i något
vigtigt organ, andra deremot för någon kronisk sjukdom
i ett eller flere organ, hvilkens grund icke alltid
står att upptäcka, men som ofta nog kan hänföras
till något förutgånget akut lidande eller till de
aflidnes yrke, lefnadssätt o. s. v., hvaremot andra
dö en våldsam död o. s. v. Endast jämförelsevis få
hinna den åldersgräns, som borde vara den normala. –
Dödsorsakerna hafva i afseende på sin freqvens
varit underkastade en betydande vexling. Hos de nu
bildade folkens i vildt tillstånd lefvande förfäder
var våld i en eller annan form kanske den vanligaste
dödsorsaken, och så torde ännu förhållandet vara hos
vår tids vilda folkslag. I mån af civilisationens
framsteg har våldets vigt som dödsorsak aftagit. Men
detta har icke gått hastigt. I stället för det
vikande våldet uppträdde till en början en här af
farsoter, som, understödda af folkvandringarna och
sedermera af medeltidens barbari och förakt för alla
sanitära åtgärder, ofta decimerade eller stundom
utödde befolkningarna. Äfven i vår tid spela dessa
bägge dödsorsaker en stor rol, om också obetydlig
i förhållande till hvad den fordom var. På grund
af historiens vittnesbörd om krigens aftagande i
antal och humanare förande samt med kännedom om de
framsteg, som hygienen i våra dagar gör, kan man dock
förutse, att denna rol skall fortfarande allt mera
inskränkas. Äfven i andra afseenden har civilisationen
otvifvelaktigt verkat till dödlighetens minskning:
genom en jämnare fördelning

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>