Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Dödsstraff
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
icke någon afrättning egt rum sedan 1847, blef
dödsstraffet formligen afskaffadt genom en lag
af 1867. I Holland upphäfdes det 1870, och i det
nya strafflagsförslaget af 1875 finnes det icke. I
Schweiz hade redan åtskilliga kantoner hvar för sig
uteslutit dödsstraffet ur sina strafflagar, och i än
flere hade det ej på lång tid blifvit tillämpadt, då
Schweiziska edsförbundets reviderade grundlag af 1874
förklarade detta straff fullständigt afskaffadt. Genom
en folkomröstning 1879 ändrades emellertid grundlagen
i denna del, så att det numera står de särskilda
kantonerna fritt att i sina strafflagar bibehålla
eller derifrån utesluta dödsstraffet. I Tyskland
beslöt nationalförsamlingen i Frankfurt 1848, att
dödsstraffet skulle afskaffas, och till följd deraf
upphäfdes det i åtskilliga tyska stater. I de flesta
af dessa infördes det dock åter. Endast i några af
de smärre förblef det afskaffadt. 1868 upphäfdes det
äfven i konungariket Sachsen. Då en gemensam nordtysk
strafflag utarbetades, uttalade sig pluraliteten inom
riksdagen för dödsstraffets upphäfvande; men för att
ej göra den tilltänkta lagen om intet gick man till
sist in på att dödsstraffet skulle bibehållas. Genom
denna lag (1871 förvandlad till strafflag för Tyska
riket) är dödsstraffet åter infördt i hela Tyskland.
I några land (England, Österrike och Ungern)
verkställes dödsstraffet genom hängning; det vanliga
är dock, att det fullbordas genom halshuggning. Der
halshuggning användes, sker den än medelst handbila,
an medelst fallbila (s. k. guillotin). Det senare
verkställighetssättet, som är snabbare och säkrare,
eger utan all fråga företrädet, och det skulle
säkerligen hafva erhållit större utbredning, så vida
man ej, till följd af den rol fallbilan spelade i den
franska revolutionens blodscener, mångenstädes hyst
motvilja för densamma. Förr verkställdes dödsstraff
alltid offentligt, och på denna offentlighet lade
man särskild vigt, emedan man ansåg den egnad
att synnerligen främja en afskräckande verkan
af bestraffningen. Med anledning af det menliga
inflytande de offentliga afrättningarna i mer än ett
afseende visat sig utöfva på den åskådande mängden,
har man dock i senare tider mångenstädes infört
s. k. intramurana afrättningar, d. v. s. afrättningar,
som försiggå inom fängelsets murar eller på någon
annan kringstängd plats samt endast i närvaro af ett
visst antal tillkallade personer.
I Sverige var under arbetet på den nya
strafflagen mången gång fråga om dödsstraffets
afskaffande. Lagkomitén ansåg nödvändigheten af detta
straff vara underkastad tvifvel. Hofrätterna och
Högsta domstolen förklarade sig deremot enhälligt
för dess bibehållande. I samma riktning uttalade sig
äfven Lagberedningen. J. G. Richert, som var ledamot
af denna beredning, yrkade dock, att man, för att
bereda och lätta öfvergången till dödsstraffets
afskaffande, endast skulle stadga detta straff
alternativt för de gröfsta missgärningarna. Slutet
blef, att dödsstraffet upptogs i den nya lagen
(endast Bondeståndet uttalade sig vid den riksdag,
då strafflagen antogs, emot detsamma); men på intet
ställe stadgades det absolut, och för öfrigt inskränktes det
till vissa svårare politiska brott samt mord och
några fall, i hvilka menniskolif blifvit spildt
genom en i och för sig mycket grof förbrytelse
(mordbrand, våldtägt o. d.). Det dröjde emellertid
ej länge efter strafflagens utfärdande, förrän
frågan om dödsstraffet åter kom å bane. Redan vid
riksdagen 1865—66 framställdes ett förslag om dess
suspenderande under tio år, hvilket dock endast
förmådde tillvinna sig ett stånds bifall. Vid 1867
års riksdag väcktes en motion om dödsstraffets
afskaffande, hvilken afslogs af första kammaren,
men bifölls af den andra. Vid 1868 års riksdag
förnyades denna motion, men föll då ej allenast i
första kammaren, utan (efter ett längre anförande
af dåv. justitiestatsministern, De Geer) äfven i den
andra. En motion i samma syfte vid 1872 års riksdag
hade ej häller någon framgång. Sedan dess har frågan
om dödsstraffets afskaffande ej förevarit inom den
svenska riksdagen. Deremot har genom en förordning
af d. 10 Aug. 1877 blifvit stadgadt, att afrättningar
ej vidare skola ske offentligt, utan försiggå på
fängelsegård och i närvaro af vissa tjenstemän
samt andra af konungens befallningshafvande
och den kommun, inom hvars område afrättningen
sker, utsedda personer. Dödsstraff verkställes i
Sverige genom halshuggning medelst handbila. För
förbrytelser emot krigslagarna förekommer dock här,
liksom i andra land, äfven arkebusering. — I Norge
gjorde 1842 års kriminallag ett tämligen rikligt
bruk af dödsstraffet. Blott i ett enda fall var det
stadgadt alternativt med annat straff. Genom en lag af
1874 inskränktes dock dess användning. Såsom ensamt
straff bibehölls det endast för det fall att en till
straffarbete på lifstid dömd brottsling skulle göra
sig skyldig till mord, dråp, mordbrand eller vissa
andra mycket grofva brott. — Danmarks strafflag af
1866 använder dödsstraffet ungefär i samma omfattning
som den svenska strafflagen. För trenne brott,
deribland mord, stadgas det dock absolut. Såväl
i Norge som i Danmark verkställes dödsstraff
offentligen genom halshuggning medelst handbila. – I
Finland, der missgernings-balken i 1734 års lag ännu
utgör hufvudkällan för straffrätten, är dödsstraff
stadgadt för långt flere fall än i de öfriga nordiska
landen. Sedan 1826 har dock dödsstraffet ej tillämpats
derstädes. Enligt de grunder för en ny brottmålslag,
som antogos af landtdagen 1863—64, skulle detta
straff ej upptagas i den nya lagen. Nämnda landtdag
antog ock en förordning, genom hvilken det genast
skulle afskaffas. Denna förordning vann emellertid
ej sanktion af storfursten-kejsaren. Deremot har
denne sanktionerat en af 1867 års landtdag antagen
förordning, enligt hvilken dödsstraffet är bibehållet
endast för den, som förer afvog sköld emot riket eller
i uppsåt att döda föröfvar våldsgerning på kejsaren,
kejsarinnan eller deras barn; men denna förordning har
ännu ej blifvit kungjord till efterlefnad. I förslaget
till strafflag för Finland (1875) är dödsstraffet
bibehållet endast för de svåraste formerna af
högförräderi och majestätsbrott. — Jfr K. F. Lagus,
"Om dödsstraffet" (1859), S. R. D. K. Olivecrona, "Om
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
