Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 4. Duplikator - Folkvandringen / 97-98 (1881) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Dödsstraff - Dödssynder - Dödsur - Död tid (Eng. neap tide), sjöv. Se Tidvatten - Dödt kapital, oräntbart eller improduktivt placeradt penningebelopp - Död vinkel l. Obestruket rum - Döffingen - Döfhet - Döfstum-anstalter. Se Döfstum-undervisning - Döfstumhet

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

dödsstraffet" (1866), D. Klockhoff, "Efterlemnade skrifter"
(1871), och A. Nyblaeus, "Om statens straffrätt"
(3:dje uppl. 1879). J. H-r.

Dödssynder (Lat. peccata mortalia),teol., synder, som
medföra andlig och, om bättring icke mellankommer,
evig död. I och för sig betraktad är hvarje synd en
dödssynd, men genom syndarens tro på Kristi försoning
kan hvarje synd förlåtas. Huruvida synden blir en synd
till döds eller icke (1 Joh. 5: 16, 17) beror således
på den syndande menniskans sinnesbeskaffenhet. Man
skiljer för öfrigt mellan två slag af dödssynder:
dödliga, hvilka begås af en oomvänd menniska, och
dödande, hvilka begås af en omvänd, men utan att
åtföljas af ånger och bättring, och hvilka således
döda tron. – Bland dödssynderna bör särskildt
nämnas synd (försmädelse) mot den Helige ande, om
hvilken Kristus (Matt. 12: 31, 32; Mark. 3: 29 och
Luk. 12: 10) säger, att den icke kan förlåtas (jfr
Hebr. 6: 4–6; 10: 26–31). Med denna synd förstås det
framhärdande, uppsåtliga förnekande och försmädande
af Gud, till hvilket en menniska gör sig skyldig,
sedan hon en gång erfarit hans nåds kraft på sitt
hjerta. Ett sådant själstillstånd är liktydigt med
den högsta grad af forhärdelse, hvari menniskan icke
vill och således icke häller kan bättra sig. – Den
katolska kyrkan räknar vissa bestämda synder såsom
dödssynder, vanligen följande sju (enligt Cassianus,
Gregorius den store och Petrus Lombardus): högmod,
girighet, vällust, vrede, dryckenskap, afund och
lättja. E. J. Ö.

Dödsur, zool., benämning för åtskilliga arter af det
till insekternas ordning (Insecta) samt skalbaggarnas



klass (Coleoptera) och såghorningarnas familj
(Serricornia) hörande träbillarnas (trägnagarnas)
slägte (Anobium), hvilket igenkännes derpå att
mellankroppens sidor äro kantade och kroppen
cylindrisk samt hårig. Dödsuren äro tröga, och
när de oroas, indraga de antenner och ben samt
ställa sig, som om de vore döda. De lefva i torrt
trä. Sitt namn hafva de deraf att de locktoner,
som hannen och honan låta höra vid parningstiden,
likna ett fickurs tickande och af vidskepligt folk
anses förebåda dödsfall. Ifrågavarande ljud uppkommer
deraf att billen håller sig fast med benen och hamrar
med hufvudet mot träytan. Larven borrar i trä. Den
allmänna, 7 millim. (2,5 lin.) långa A. pertinax,
som är svartbrun, med en hvitgul hårfläck i bakhörnen
af mellankroppen, uppehåller sig i gammalt trä i
boningsrum, kyrkor o. s. v. samt träffas der hela året
om, men i synnerhet under våren och sommaren. Larverna
borra sig gångar i trävirke och kunna, om de få vara
ostörda, anställa stor skada på möbler och andra
träföremål, hvilka slutligen sönderfalla till
stoft. Om aftnarna, då allt är tyst, kan man få
höra huru dödsuren utföra sitt förderfliga arbete
i gamla skåp, murkna fönsterkarmar o. s. v. Sina
gömställen förråda de genom det gulaktiga mjöl,
som de utkasta ur sina gångar. Många insekter hafva
den slugheten att, när de märka sig vara i någon fara,
draga in hufvud och ben samt

låtsa som om de vore döda; men vid första
lägliga tillfälle öfvergifva de denna tvungna
ställning. Träbillarna deremot kunna på intet
sätt förmås att röra på sig; i hela timmar
förblifva de alldeles orörliga. Af denna orsak
gaf också Linné denna djurart namnet "pertinax"
(den envise). Allmännare och lika skadlig, men
något mindre, är A. striatum, som är svartbrun,
med gulaktiga hår på täckvingarna. Han är en
stor förstörare af husgeråd, möbler o. d., men
träffas äfven ute i det fria, icke sällan på
fruktträd. En annan art, A. paniceum, rödbrun,
med fin, gulhårig pels, förtär torra frukter, bröd
o. d. samt är en ovälkommen gäst i apotekarnas
förråd af rötter och i växtsamlarnas herbarier.
J. G. T.

Död tid (Eng. neap tide), sjöv. Se Tidvatten.

Dödt kapital, oräntbart eller improduktivt placeradt
penningebelopp.

Död vinkel l. Obestruket rum, befästningsk., hvarje
framfor en befästning liggande plats (vare sig
i grafven eller på anfallsfältet), som icke kan
beskjutas från bröstvärnet och hvarest således
de anfallande utan fara kunna samla sig före
eller under en stormning. Hvarje död vinkel kan
emellertid, genom en ändamålsenlig brytning af
befästningens linier och ett godt grafförsvar,
borttagas, hvarför det, synnerligast vid fästningar,
är ett verkligt fel, om någon sådan finnes.
G. U.

DÖffingen, by i Würtemberg (Neckar-kretsen). Den 23
Aug. 1388 stod der ett slag (besjunget af Schiller och
Uhland) mellan grefve Eberhard II och de schwabiska
städerna. Den förre blef segrare.

Döfhet, med., oförmåga att höra. Någon gång är
döfheten medfödd och beroende på missbildningar
i hörselgången eller det inre af örat, mera
sällan på bristande funktion i hörselnerven eller
hjernan. Oftast är den uppkommen under tidigare
eller senare lefnadsperioder, antingen till följd af
sjukdomar och förändringar i sjelfva organet eller
af hjernlidanden. Sekundärt uppkomma öronsjukdomar
under skarlakansfeber, hjerninflammation eller andra
svårare åkommor. Den medfödda döfheten är i de flesta
tillfällen obotlig, och hopplösa äro äfven de fall,
i hvilka döfheten är fullständig eller småningom
tillkommer under ålderdomen. Andra fall lemna bättre
utsigt till bot eller förbättring. En svag hörsel
kan, genom åtskilliga mekaniska inrättningar, i
rätt betydlig mån förstärkas. I hvarje fall måste
behandlingen rättas efter orsaken, hvilken dock
ofta är lika svår att upptäcka som att åtkomma.
Rsr.

Döfstum-anstalter. Se Döfstum-undervisning.

Döfstumhet, med., brist i förmågan att höra
och tala. Den senare bristen är likväl endast
skenbar. Verklig stumhet är i och för sig sjelf
ytterligt sällsynt, och döfstummas oförmåga att tala
härrör deraf att döfheten tillkommit så tidigt, att
barnen ej lärt att uppfatta och artikulera ljud eller
glömt det. Att så förhåller sig bevisas bäst deraf att
man numera verkligen lär s. k. döfstumma att tala. –
De undersökningar

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>