Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Eckermann, Johann Peter - Eckernförde, stad i preussiska prov. Schleswig-Holstein. Se Ekernförde. - Eckersberg, Kristoffer Vilhelm, dansk målare - Eckersberg, Johan Frederik, norsk landskapsmålare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
poesie, mit besonderer hinweisung auf Goethe och
blef derför af den store skalden antagen till
biträde vid redaktionen af hans skrifter. Han
offentliggjorde 1836–48 Gespräche mit Goethe in
den letzten jahren seines lebens, 1823–32 (4:de
uppl. 1876), som innehåller värderika bidrag till
Göthes karakteristik och som öfversatts på de flesta
europeiska språk, samt utgaf, i enlighet med Göthes
testamentariska förordnande, dennes "Nachgelassene
werke" (1833–42). E:s egna poetiska alster äro ej
af någon större betydenhet.
Eekernförde, stad i preussiska
prov. Schleswig-Holstein. Se Ekernförde.
Eckersberg, Kristoffer Vilhelm, dansk målare, föddes
d. 2 Jan. 1783 i Blåkrog, i Sönderjylland. Till en
början sattes han i målarelära, först i i Åbenrå
och sedan i Flensborg. Vid tjugo års ålder lyckades
det honom att komma till Köpenhamn för att utbilda
sig vid dervarande konstakademi. Efter att hastigt
hafva genomgått akademiens skolor och belönats med
hennes silfvermedaljer vann E. 1805 den lilla och
längre fram, 1809, den stora guldmedaljen. Samtidigt
studerade han under Abildgaard, och hans första
arbeten (teckningar, enskilda figurstycken och några
landskap) bära prägel af dennes akademiska stil och
egendomliga palett. Men under en resa, som E. 1810–16,
med akademiskt stipendium, företog i Frankrike och
Italien, befriade han sig från hvarje spår af sin
förste lärares målningssätt. I Paris ingick han i
J. L. Davids skola, hvaraf efterverkningar spåras
i hela hans följande verksamhet och ända ned i det
första slägtledet af hans lärjungar. Särskildt var
det den franske mästarens ljusa, dagsklara färg,
öppna natursinne och säkra teckning, som funno en
fruktbar jordmån i den nordiske lärjungens mottagliga
sinne. Från den franska skolan bevarade E. ständigt en
viss kärlek till linien, på bekostnad af det måleriska
föredraget och den regelrätta paletten. Renast
framträder Davids inflytande i Kristus låter barnen
komma till sig (altartafla i Horne kyrka vid Fåborg,
1812) och i Judarna efter öfvergången af Röda hafvet
(1817).
Det var i egenskap af blifvande historiemålare, som
E. vann sina guldmedaljer och sitt resestipendium;
som sådan upptogs han 1817 till medlem af akademien,
och som sådan tog han 1818 säte bland hennes
professorer. För honom hade man hållit den sedan
Abildgaards död (1809) lediga professorsplatsen
öppen, och åt honom hade man sparat de stora arbeten,
som skulle målas för Kristiansborgs slott, hvilket
midt under ett tryckande krig hade rest sig ur sin
aska. 1819–21 utförde E. fyra stora historiska
framställningar till tronsalen, och 1835–41 fyra
andra stora målningar till parolsalen på nämnda slott,
hvarjämte han, dels för statens och dels för privat
räkning, utförde en mängd altartaflor. Dessa arbeten
förråda visserligen en ovanligt dugtig konstnärs hand,
och de flesta af dem höra i fråga om både teckning och
färg till det förträffligaste den tidens målarekonst
frambragte i Danmark; men i viss mån felas det dem
andlig frihet – hvari väl också uppgifternas trånga
begränsning hade en icke ringa skuld –, hvarjämte
de sakna storslagenhet i uppfattningen.
Detta berodde på konstnärens skaplynne. E. hade
aldrig bort blifva historiemålare, och säkerligen
hade han icke häller någonsin blifvit det, i fall icke
omständigheterna så hade fogat. Redan i Rom blef det
klart för honom, att den enkla, trogna efterbildningen
af naturen låg honom närmare, och sin förmåga i denna
riktning lade han i dagen genom sitt namnkunniga
porträtt af Thorvaldsen, nu i konstakademien, samt
genom en hel serie utmärkta, som naturstudier målade,
prospekter från Rom. Med de beställningar han fick på
stora historiemålningar skred det långsamt framåt,
och flere af dessa stannade vid små elegant utförda
skisser. (Med sådana brukade han förbereda sig
till större taflor.) – Efter hemkomsten nödgades
E. visserligen af sin ställning som historiemålare
att utföra de ofvannämnda stora målningarna, men
han fann också tid att följa sitt konstnärssnilles
rätta drift. Han målade icke allenast en stor mängd
porträtt, till en del i naturlig storlek, äfvensom
ett par taflor med icke få personer (Fredrik VI
med familj och Den Nathansonska familjetaflan),
utan äfven små genretaflor (gatscener m. m.) och
vackra, friska små landskap. Mest drog likväl sjön
hans blickar till sig. Hans första omogna försök i
hemmet hade varit sjö och båtar, men det akademiska
studiet och vistelsen i utlandet hade nästan kommit
honom att glömma sin barndomskärlek. 1821 vaknade
denna igen vid anblicken af Öresund, och under loppet
af omkr. trettio år utförde E. derefter en mängd,
efter nutidens måttstock icke särdeles stora, taflor,
i hvilka han med utomordentlig trohet och en aldrig
svalnande kärlek skildrade sjön och lifvet på sjön:
för det mesta lugna sommardagar vid Öresund, men äfven
enstaka bilder från öppna hafvet. Med dessa sjöstycken
blef han Danmarks, för att icke säga Nordens, förste
marinmålare. Hur stora anspråk hans historiemålningar
än hafva att få anses för konstverk, var det dock
i hans sjöstycken, som hans målaresnilles bästa
egenskaper och all den poesi hans lugna, ärliga sinne
var mäktigt klarast framträdde. Mången gång förstod
han att på det lyckligaste sätt förena figurtaflan
med sjöstycket, t. ex. i Hornbeks fiskare
(1830). Vid andra tillfållen återgaf han med stor
verkan dramatiska uppträden mellan skeppen sjelfva,
t. ex. Ett möte pä sjön (1841), Flottrevy i Sundet
(1843) och Den förföljda kapareskonaren (1845).
E. var tillika en ovanligt begåfvad lärare, hvars
undervisning blef så mycket mera fruktbringande,
som han förstod att meddela den utan att störande
ingripa i lärjungens individuella riktning. (I art
Danmark, sp. 898, anföras namnen på flere talangfulla
konstnärer, som utbildades i hans skola.) Från
1848 försvagades hans syn så mycket, att verkningen
deraf spåras i hans arbeten. Efter 1851 målade han
icke längre, och d. 22 Juli 1853 bortrycktes han af
koleran. – Af E:s söner blef en, Erling Karl Vilhelm,
f. 1808, kopparstickare och en, Jens Juel, f. 1822,
arkitekt. Jfr Ph. Weilbach, "Dansk konstnerlexikon"
(1872). Ph. W.
Eckersberg, Johan Frederik, norsk landskapsmålare,
f. 1822 i Drammen, sändes som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
