Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Eckersberg, Johan Frederik, norsk landskapsmålare - Eckert, Karl Anton Florian, tysk tonsättare - Eckerö - Eckhart - Eckhart, gemenligen kallad Mäster E., tysk dominikan-munk och mystiker
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ung till Holland för att lära köpmansyrket, men
blef under ett besök i Amsterdams målningsgalleri
väckt till medvetande af sin konstnärskallelse,
studerade sedermera länge i Düsseldorf och flyttade
derefter till Kristiania, der han 1863 inrättade en
målareskola. Död 1870. – Under större delen af sitt
lif var E. i sin verksamhet hämmad af en tärande
sjukdom, som bl. a. nödgade honom att en längre tid
(1852–54) vistas på Madeira, hvarifrån han hemtade
ämnen till flere stora landskapstaflor (sedermera
utgifna i litografi). Bäst och hälst målade han
scener från den norska fjäll- och fjordnaturen,
företrädesvis högfjällsutsigter. Nationalgalleriet i
Kristiania eger en af hans största och bästa taflor:
Parti från Lomsfjällen. Stockholms nationalmuseum
har af hans hand Norskt höglandskap i aftonbelysning
(1867). Y. N.
Eckert, Karl Anton Florian. tysk tonsättare,
f. 1820, d. 1879, studerade för Mendelssohn och
blef efter hvart annat kapellmästare i Paris,
Wien, Stuttgart och Berlin. Han är mest känd
genom sina sånger, men han komponerade äfven
operor och oratorier samt instrumentalmusik.
A. L.
Eckerö. 1. Socoken i Stockholms län. – 2. Tullstation
på Åland. Se Ekerö.
Eckhart (Eckhard l. Eckart) "den trogne", en i
den tyska hjeltesagan förekommande gestalt, som är
en personifikation af tysk trohet. I Vilkinasagan
skildras huru han varnade harlungarna Fritel och
Imbreck för det anfall, som hotade dem från den
otrogne Sibichs sida. Enligt Tannhäusersagan sitter
han utanför Venusberget för att till yttersta dagen
"varna" dem, som vilja gå in i detsamma. Göthe gjorde
E. till hufvudfigur i balladen "Der getreue Eckart",
och Tieck skildrade honom i "Phantasus".
Eckhart, gemenligen kallad Mäster E., tysk
dominikan-munk och mystiker, en af den tyska
filosofiens grundläggare, föddes omkr. 1260,
sannolikt i Thüringen. Han inträdde tidigt i
dominikan-orden samt var i midten af 1290-talet
prior i Erfurt och ordensvikarie i Thüringen. 1300
kom han till Paris, der han beklädde en af ordens
lärostolar, men 1303 återvände han till Tyskland
och blef den förste provinsialpriorn för den nya
ordensprovinsen Sachsen. 1307 utnämndes han till sin
ordens generalvikarie för Böhmen. Efter en ny vistelse
i Paris tillträdde han 1312 en lärareplats vid den
teologiska skolan i Strassburg. Det ovanliga och
djerfva i hans spekulation började väcka misstankar,
och han troddes hafva slutit sig till "den frie
andens bröder". 1317 blef han prior i Frankfurt, der
han anklagades för kätterska förbindelser, och 1318
var han hufvudlärare vid högskolan i Köln. Slutligen
instämdes han inför en inqvisitionsdomstol, hvarifrån
hans sak öfverlemnades till påfvens afgörande. E. dog
1327, innan domen fälldes. I en påflig bulla,
1329, fördömdes 17 lärosatser i hans skrifter såsom
kätterska, och 11 förklarades misstänkta, hvarjämte
de skrifter, ur hvilka nämnda satser voro hemtade,
lystes i bann.
För att rätt förstå E:s betydelse måste man påminna
sig, att vid hans tid skolastiken var
allherskande på kyrkolärans område och att den hade
neddragit religionsläran till en begreppsvetenskap,
utan samband med lifvet och verkligheten, samt
att yttre verkhelighet var det kyrkliga idealet för
religiöst lif. Emot den allt andligt lif förlamande
och all fri utveckling hindrande skolastiken, som hade
sin praktiska motsvarighet i den kyrkliga, skarpt
begränsade och småaktigt utarbetade verkläran,
sträfvade mystiken att bevara religionslärans
liffullhet samt att införa religionen i lifvet
och erfarenheten. Men i motsats till skolastikens
förståndsriktning hängaf sig mystiken åt en inre
s. k. åskådning, som hade sitt mål i det menskligas
fullkomliga uppgående i det gudomliga, och emot
den yttre verkläran ställde mystiken den inre, af
föreningen med Gud verkade sinnesriktningen, som till
och med försmår att vända sig utåt i verksamt lif.
(Jfr Mysticism.) E:s åsigter ega mystikens
hufvuddrag, men hans största betydelse ligger deri
att han med djerf tankekraft och stor originalitet
utarbetade ett system, hvari grundsatser uttalas,
på hvilka man fem hundra år senare byggde berömda
filosofiska system. Uppfylld af den tanken att
det är Gud, i hvilken vi lefva, röras och hafva
vår varelse, kände sig E. liksom "gudberusad".
Såsom det fullkomliga måste Gud vara ett och allt,
och intet finnes, som är skildt från honom. Men Gud
är, på samma gång han är det evigt varande, äfven
principen för blifvandet. Grunden till Gud sjelf,
liksom till allting, ligger i det gudomliga väsendet,
som E. nämner med olika namn: intet, emedan det ännu
icke blifvit uppenbaradt eller tagit gestalt, frihet,
emedan det står i förhållande endast till sig sjelf,
och förnuft, såsom den eviga förnuftsgrunden till
Guds egen natur. Detta gudomsväsende framställer
E. under bilden af ett oändligt ljushaf, der inga
färgskilnader, ingen bestämdhet, inga egenskaper
ännu finnas. Ur detta gudomsväsende utvecklar
sig väsendets egen bild, liksom doften ur blomman
och ljuset ur solen. Denna bild kallar E. gudomens
natur, visheten, det opersonliga ordet o. s. v.
Först i denna bild kan gudomsväsendet fatta sig
sjelf. Genom detta fattande eller tänkande blir
bilden det "födda" ordet. Urpersonligheten har,
i det den fattar sig i sin egen bild, utvecklat sig
till tvänne personer: Faderns och Sonens – Faderns,
för så vidt den i sin tanke upptager bilden af sig
sjelf, och Sonens, för så vidt den fattar sig och
uttalar sig i denna bild. Den Helige ande är
Faderns och Sonens gemensamma personliga vilja,
Faderns och Sonens kärlek, i hvilken den gudomliga
andens sjelfgestaltning afslutar sig. Genom
denna lära om andens sjelfgestaltning lade E. den
vetenskapliga grunden till en kristlig filosofi,
ehuru han till följd af sin panteism förmåddes att
uppfatta denna sjelfgestaltning som en ständigt sig
upprepande verksamhet. – Hvad skapelsen vidkommer,
förnekar E. visserligen ej tingens verklighet –
han förklarar dem vara det gudomliga förnuftets
fria verk –, men enligt hans lära om Gud såsom det
enda förlorar verlden all sjelfständighet, ja man
måste på tänkandets högsta ståndpunkt neka verldens
tillvaro för att häfda Guds.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
